Glöm inte bort att andas
Arena ’’The Unquiet Sky” (Verglas/Sound Pollution)
Med grandiosa ödesmättade tongångar som för tankarna till ’Also Sprach
Zarathustra’ inleds Arenas 20 års jubilerande album. När man har för avsikt att
hitta det lilla extra var skall man då leta om inte bland de klassiska
mästerverken? Då finns det i alla fall en chans att överträffa sig själv.
Albumet är inspirerat av spöknovellen ’Casting The Runes’ av M.R. James vilket
ger sig uttryck i de oförutsägbara sekvenserna som håller lyssnaren fängslad
från början till slut. Arrangemangen, den mörka atmosfären och sångaren Paul
Manzis förmåga att gestalta uppförandet med drama och patos gör att själva
kärnan i bandets utstrålning är obestridlig. Clive Nolan (keyboards) och Mick
Pointer (trummor) har skapat ett mäktigt album med alla de väsentliga
grunddragen från tidigare utgåvor i kombination nya djärva infallsvinklar.
Den otroligt vackert komponerade ’How Did It Come To This?’ är skivans absoluta
höjdpunkt som dessutom förstärks med John Mitchells bedövande gitarr. Vackrare
än så blir det inte. Betydligt tuffare takter äger rum när ’The Bishop Of
Lufford’ träder fram. I hans sällskap sitter en ale (alltför) bra. Den
framåtsträvande rockinfluerade kortegen fortsätter i ’Time Runs Out’ som
definitivt bör locka nya fans till arenan.
Så många lovord, så mycket glädje, så mycket känslor, men ändå når inte ’The
Unquiet Sky’ riktigt ända fram till dess föregångares dignitet, som med sin
tonföljd sitter djupt i det inre medvetandet.
Sedan 2011 har Arenas studioalbum -’The Seventh Degree Of Separation’-
tjänstgjort som referensskiva vid de tillfällen jag bedömt utövare av den neo-
progressiva konstarten. Det albumet är fortfarande oöverträffat och jag frågade
mig då: Hur skall någon kunna förbättra något som de inte vet vad det är? Den
frågan – liksom universums uppkomst och konsten att förstå en kvinnas sinne – är
fortfarande obesvarad.
Thomas Claesson
