Folklig och melodiös mellanmjölkshårdrock
Mustasch ”Testosterone” (Gain/Sony)
En röst ”alla” känner igen. När Ralf Gyllenhammar öppnar munnen hörs det att Mustasch är i farten. Den personliga rösten sticker ut i mängden; en tillgång i en karbonkopiefylld värld och jag gillar den i lagom doser. Men ironiskt nog blir det gång efter annan för mycket av samma vara…
För första gången har gitarristen David Johannesson och producenten Rikard Löfgren stått för allt låtskrivande. Resultatet är mindre hårdrock och mer hård rock. Stråkar och keyboard/piano har en framträdande roll i en melodiösare stil än vanligt. I grund och botten handlar det ändå om folklig hårdrock.
Yara’s Song är till en början en överraskande lugn inledningslåt, men tar fart allt eftersom och Ralf sjunger som om det vore hans sista chans att höras. The Rider känns som ett försök till ett stillsamt vilda västern-liknande epos och känns ganska övertygande, även om den är lite väl seg. Down to Earth är egentligen ingen av skivans bättre låtar, men stoltserar med skivans skönaste refräng. The Hunter går fram som en mindre ångvält och som kronan på verket står Ralf för en kanoninsats. Someone är intressant med en mix av vackra körrefränger och tuffare verser.
En vanlig ”skivsjuka” är att låtarna på andra halvan generellt sett sänker helhetsintrycket, och så är dessvärre också fallet med Testosterone. Det ska dock sägas att avslutande titellåteln sparkar stjärt på det rätta sättet.
Jag måste erkänna att jag är lite positivt överraskad, men min inställning att Mustasch är hårdrockens motsvarighet till kyldiskens lättmjölk kvarstår. Grundingredienserna finns där men smaken är aningens fadd.
Magnus Bergström
