Ett omfattande stycke heavy metal
Iron Maiden ”The Book of Souls” (Parlophone/Warner)
Sextonde studioskivan. Elva låtar. 92 minuter och 11 sekunders speltid. Av och med ett band vars medlemmar inte direkt föddes igår, om man säger så. Sug på den!
Det genomgående temat är långa låtar och många låtar präglade av mellantempo. Sistnämnda ”ovana” sänker helhetsintrycket på vad som annars skulle ha kunnat vara en av veteranernas absolut starkaste utgåvor.
Mindre bra låtar är: The Great Unknown och When the River Runs Deep.
Helt okej låtar är: Speed of Light, The Book of Souls och Death or Glory.
Bra låtar är: If Eternity Should Fail, The Red and the Black, Shadows of the Valley, Tears of a Clown och The Man of Sorrows.
Ett episkt mästerverk avrundar veteranernas första skiva på fem år: The Empire of the Clouds. Att få ihop en låt på hela 18:01 minuter och dessutom få den att låta som att den är standardlång är en prestation som förtjänar den största av guldstjärnor. Lyssna bara på det flera minuter underbara instrumentala partiet, som börjar strax efter sjuminutersstrecket. Bruce Dickinson har skrivit en låt som han alltid kommer att bli ihågkommen för. I vilken han också gör pianodebut på skiva.
Jag säger inte att de mindre bra låtarna är utfyllnad, för de är bättre än vad många andra band bara kan drömma om att få till, men de är onekligen under järnjungfruns normala låtsnickrande.
Värt att notera i marginalen är de charmiga flirtarna med klassikerna Wasted Years (gitarrslingan) och Heaven Can Wait (allsångskören), som får mig att le varje gång.
Produktionen är toppen! Kristallklar och med extra väl tilltaget utrymme för bas och sång – precis som det ska vara när det gäller Iron Maiden.
Personligen gläds jag mest åt att Nicko McBrain har ett lika skönt spel som vanligt och låter pigg som en tonåring när han går loss bakom trummorna.
The Book of Souls är ett omfattande stycke heavy metal, väl värt att lägga tid på.
Magnus Bergström
