Två olika sidor av metalmyntet
Slayer ”Repentless” (Nuclear Blast/Sony)
Jeff Hanneman 1964-2013. Vila i frid.
Repentless är Los Angeles-veteranernas elfte skiva, tillika den första utan Jeff. Saknaden är stor; både efter personen och musikern. Det är en klen tröst att han står bakom klart godkända Piano Wire.
Det traditionella Slayer-manglet består denna gång av tolv låtar, med en speltid på 41 minuter och 57 sekunder.
Ett välsmakande intro följs av tre kanonlåtar, med titelspåret som det stora utropstecknet, som gör att det vattnas i munnen.
Sedan då? Jovars, habila låtar men sisådär hälften saknar ”det”. King har tagit kommandot över låtskrivandet och slutresultatet har tyvärr blivit lite väl enahanda; en känsla som smyger sig på när inledningsruset lagt sig.
Slutintrycket räddas som tur är av den avslutande låtduon, som tillhör skivans bästa alster.
Soundet, rattat av Terry Date, är passande ”krispigt”.
Araya blandar i sedvanlig stil aggressiv sång, kryddat med skrik (med ålderns rätt inte längre lika intensiva) på väl valda ställen.
Med trumstockarna i högsta hugg hamrar Bostaph på som om det inte finns en morgondag.
King-Holt levererar inspirerade och glödande sexsträngsdueller på löpande band.
Synd bara att Kings låttexter genomgående är bland de sämsta som hörts/skådats. Rena rama dyngan. Usch! Jag är glad att det är Araya som sjunger de orden och inte jag (vilket övriga världen ska vara glada för).
I och med att sex år passerat sedan den senaste studiogiven World Painted Blood, så hade jag hoppats på ett vassare låtmaterial. Eller åtminstone att ett par av de befintliga sållats bort.
Å andra sidan, för att citera en god vän: Slayer är Slayer.
Repentless är helt enkelt en lagom dos Slayer-mangel. Det är inte så lite imponerande att medlemmarna i ett band med en sådan ikonstatus fortfarande låter mer förbannade än de flesta ungtuppar. Bara det är värt ett högt betyg.
För övrigt är det ett lite annorlunda sammanträffande (?) att Repentless, liksom God Hates Us All, släpptes elfte september…
Bring Me The Horizon ”That’s The Spirit” (Sony)
Så. Otroligt. Bra.
Tänk en mer elektronisk och popigare variant av Siren Charms (In Flames). Faller inte den hårdrockstypen på läppen, så är det bara att sluta läsa på direkten.
De unga engelsmännen har gått från metalcore, via progressiv metalcore till progressiv (hård)poprock.
2010 års There Is a Hell, Believe Me I’ve Seen It. There is a Heaven, Let’s Keep It a Secret (rekord i lång skivtitel?) fick mig att skriva bland annat detta:
”Ojojoj, det här är… Udda. … Jag fattade först ingenting när jag gick rakt in i denna musikaliska käftsmäll… Men sedan såg jag ljuset!
Skivans enda minus är skriksången, som blir ansträngande att lyssna på en hel skiva igenom. Oliver Sykes ska ha all heder för sina rakt-på-sak-texter, men det går att viska fram känslor också…
Framtidens hårdrock har kommit för att stanna och bandet som gör det bäst just nu är genreledande BMTH. Undrar vad dom hittar på nästa gång…?”
Svaret blev ännu mjukare tongångar och den i grunden aggressiva musiken/sången låter nu mjuk och snäll. Emellanåt är det faktiskt mer av pop än hårdrock, framför allt i verserna.
Som jag hoppades (men inte trodde) på har Sykes nästan helt övergivit de vildaste skriken. Nu visar han att minsann också kan sjunga mjukt; om inte som en ängel så i alla fall bra mycket mjukare än tidigare.
En annan intressant detalj är att trumslagaren Matt Nicholls visar framfötterna gång på gång, med olika intrikata kombinationer. Kul!
Nästan samtliga refränger fastnar vid första lyssningen och ger rejäl mersmak. Till och med det vid det här laget aningens uttjatade receptet med flickallsångskör (tänk Marilyn Mansons mOBSCENE) funkar finfint.
Låtar som Doomed, Happy Song, True Friends, Follow You, Avalanche och Oh No rena rama guldet. Resterande fem kompositioner är klart bra, men snäppet svagare i den stenhårda konkurrensen.
That’s The Spirit är en urstark kandidat till titeln årets bästa skiva. För vem eller vilka ska kunna toppa detta…?
Magnus Bergström
