Grabbarna är tillbaka i stan
Widespread Panic ”Street Dogs” (Vanguard)
Det genuina livebandet Widespread Panic som, namnet till trots, inte skapar den
minsta oro har gjort det enda raka. De klev, efter fem års väntan, in i en
inspelningslokal i Asheville, North Carolina och spelade in sin 12:e studioskiva
live.
Sex män med musiken i blodet, som får det att låta så äkta och så enkelt. Inte
bara fyller de effektivt igen luckan efter Grateful Dead. De färdas också sida
vid sida med Allman Brothers och Little Feat på sin road trip från kust till
kust.
Det finns tre covers på skivan som alla får en släng av Midas tusch. Ridån
öppnas med Allan Price’s ’Sell Sell’ och den rätta stämningen infinner sig
direkt accentuerad av Jimmy Herring’s wah-wah rytande gitarrsolon. Murray
McLauchlan’s ”Honky Red” med sin mullrande rock banar vägen för Villie Dixons
’Taildragger’ som först släpptes som singel och nu fortsätter att höja
temperaturen så att locket lättar.
Sångaren John Bell har en röst som man kan dö för. Den raspigt släpande
sydstatsdialekten är för varje ton en ynnest att få uppleva. De avslappnande
vibrationerna gör sig påminda i ’Steven’s Cat’ och ’Jamais Vu (The World Has
Changed).
Albumet består av tio låtar som alla har sin personliga charm. De kan var och en
vägas på guldvåg och bara några ynka gram skiljer mellan kriterierna mycket bra
(4,0) och excellent (4,5). Jag har följt Widespread Panic ända sedan starten
1988 och aldrig blivit besviken. Jag hoppas att fler än jag kommer att upptäcka
vilket fantastiskt band det verkligen är.
Jag frågade Sean Tyla (Tyla Gang, Ducks Deluxe) efter en spelning varför aldrig
Widespread Panic kommer till Sverige? Med 50 delstater och över 300 miljoner
människor i USA finns det ingen anledning att resa till Europa var svaret. Han
hade en synpunkt där, även om jag inte godtog den.
Thomas Claesson
