nyaskivor.se

Skulldrain ”Hatred Rising” (ViciSolum/Sound Pollution)

   Release: 14 april

Kalla det thrashcore, crossoverthrash eller vad du vill. Fenomenet har fått ett uppsving och varken bandens eller publikens intresse verkar avta. Bra det för avfyrad på alla cylindrar är den oemotståndlig.
Hatred Rising är Skulldrains debutskiva men det är inga duvungar som medverkar; alla fyra bandmedlemmarna har varit med förr och det märks.
Musikaliskt hör jag i första hand spår från Slayer, Municipal Waste, The Haunted, Nuclear Assault och Destruction. Det går också att säga att Skulldrain på sätt och vis är en aggressivare och enklare variant av ”innebandet” Power Trip.
Sången är måhända en vattendelare; en mix av hardcore och thrash med en ganska opolerad råhet. Ofta gör den sig alldeles utmärkt men den är från och till också lite väl påträngande.
Apropå sång så är refrängerna lätta att skråla med i och alltså helt enligt regelboken för alla typer av thrash.
Utan tvekan är Slayer-doftande One More Word bäst, med ett gitarrsolo som träffar mitt i prick. Men låtar som Trigger the Crisis, Through Death och tittellåten får det också att spritta rejält i alla möjliga kroppsdelar.
Ett intressant och ett för genren ganska ovanligt grepp är att inte mindre än två av de nio låtarna är instrumentala. Där och då får musiken – och lyssnaren – chansen att andas och den idén applåderas.
Här finns gott om potential och med rätt utvecklingskurva är känslan att det kommer att låta ännu bättre på uppföljaren.
Till sist måste jag säga att mitt rebelliska tonårsjag hade älskat textraden ”Hell was built for people like you”…

Magnus Bergström

Depeche Mode ”Spirit” (Columbia/Sony)

”Where’s the revolution?” frågar sig Depeche Mode på första singeln från nya albumet ”Spirit” och levererar samtidigt sin mest politiska och dystopiska platta hittills (detta trots tidigare inte lite svartsynta album som t.ex. ”A Black Celebration” från 1986) i sin alldeles snart 40-åriga (!) karriär. Och det ska de ha all heder för. Where’s the revolution? är en fråga jag också ställt mig flera gånger i dessa tider och även funderat över vad dagens ungdomar sysslar med när det är förbannat hög stund att kliva upp på barrikaderna på allvar. Ja, och vart finns överhuvudtaget rösterna inom musiken som försöker säga något väsentligt om denna krackelerande era som vi just nu lever i? ”Come on people, you’re letting me down”, fortsätter Depeche Mode. Men de gamla hjältarna Depeche Mode själva sviker inte på nya albumet. De skyggar inte för den här märkliga samtiden, och drar sig inte för att på sitt vis faktiskt tala ur skägget. Det gör mig upplyft.

Det är annars alltså ingen alls upplyftande och glättigt hitbetonad skiva Depeche Mode ger oss. Den är rejält mörk och allvarsamt dyster och formulerar det många av oss nog mer eller mindre i det tysta tänker för tillfället. Men den är också förbannad. Och det är hoppfullt! Själv har jag varit beredd att idiotförklara de för tillfället rådande rock- och popgenrerna (det samma gäller för litteraturen och konsten, ska tilläggas – så jäkla ljummet, allting) för gott ett tag nu – eftersom jag väldigt mycket just saknat ett medvetet, otramsigt och engagerat album som ”Spirit”. Det som är deprimerande är att det är de yngre som borde vara arga och stå för det som de gamla hjältarna här ger uttryck för. Ja, det borde vara tvärtom. Men det är väl kanske som man säger – gammal är äldst, i det här fallet.

Jag tänker en hel del på amerikansk soulmusik när jag lyssnar på ”Spirit”. Kanske inte så mycket på soulmusik rent musikaliskt stilistiskt, men när det kommer till det tematiska idéinnehållet på några av de största amerikanska soulartisternas mest skärskådande och progressivt samhällskritiska album och låtar från 1960- och 70-talen. Andemeningen i Depeche Modes val av just titeln ”Spirit” signalerar kanske nog också denna kontext? Det är dags att väcka själen. Få spirit. Vakna upp. Se oss runtomkring. Eller som Marvin Gaye frågade sig: What’s going on? Den samhällsifrågasättande Curtis Mayfield är annars en referens som Depeche Mode tydligt ger oss här. Man hänvisar på ”Where’s the Revolution?” t.ex. direkt till Mayfields mest framgångsrika sång ”People Get Ready” från 1965 (Mayfield då medlem i The Impressions). Det kommer en tid av rannsakan framöver. Vi kommer slutligen att dömas för de val vi gör nu – eller de val vi är svaga nog att inte göra.

”Spirit” blir i grunden en sorgsen och samtidigt vredgad lamentation över den likt en nedåtgående spiral självdestruktiva tidsålder som nu förrädiskt börjat veckla ut sig inför våra förblindade ögon. Men det jag till sist ändå grips mest av på albumet är Dave Gahens sångröst, som ter sig ovanligt stramt sober och även framstår som djupt allvarstyngd. Det har onekligen genomförts en lång resa sedan Gahan sjöng på det mer lättviktiga och i jämförelse oskuldsfulla popalstret ”I Just Can’t Get Enough” från 1981. Det finns en helt annan sorts livserfaren och själslig pondus i rösten här – som om Gahan med varnande budskap för 2017-talet blivit en slags den elektroniska genrens inkarnation av Johnny Cash mest granitartade och svavelosande gammaltestamentligt profetiska persona.

Lyssna på: ”Going Backwards”, ”Where’s the Revolution?”.

Henric Ahlgren

Dead Kosmonaut ”Expect Nothing” (TPL)

Traditionell heavy metal möter doom möter klassisk rock möter progg.

Tänk en blandning av klassiska band som Black Sabbath, Iron Maiden, Judas Priest, Deep Purple, Uriah Heep och Candlemass.

Så retro och samtidigt så rätt i tiden. Det kallas fingertoppskänsla.

Inte mindre än tio musiker medverkar på detta projekt i regi av Mattias Reinholdsson, som inte bara spelar bas, kompgitarr och står för bakgrundssång, han är dessutom låtskrivare och producent.

En annan viktig komponent har varit Fredrik Folkare (Unleashed, Firespawn) i rollen som sologitarrist, medproducent och mixare.

Men de får ursäkta; den största snackisen är att Pelle Gustafsson (Nifelheim) här ägnar sig åt vanlig sång. Något som inte är aktuellt i hans huvudband. Överraskande nog imponerar han mest vid de ganska flitigt förekommande tonartshöjningarna.

Efter inledande Amduat, en fartfylld stänkare som ger omedelbar mersmak, följer doomaktiga Concrete Sky som med Pelles smått unika sångröst och skivans läckraste gitarrspel är en vinnande kombination.

Däremot är följande Craving Mad, som går i samma stil som föregångaren, lite väl intetsägande och skivan stannar liksom upp.

Så bra då att det därefter går åt rätt håll mest hela tiden.

Iron Maiden-doftande instrumentalgodingen Grimeton visar upp en mycket intressant sida av Dead Kosmonaut, som gärna får vidareutvecklas på nästa skiva.

Smått progressiva Time Is The Wound, med en basslinga som självaste Steve Harris skulle ha kunnat stå bakom, är en annan höjdare.

Och så har vi House Of Led. En ballad av bästa märke. Det är omöjligt att inte imponeras av det stabila hantverket och falla pladask för Pelles innerliga stämma (ja du läste rätt). Och visst är väl trumspelet helt plötsligt en smula jazzinspirerat?

Avslutar gör ännu en välskriven ballad, Grey Hole, med gästsång av ingen mindre än Johan Längqvist (ex-Candlemass) och en ovanligt muskulös skivdebut är ett faktum.

Magnus Bergström

Jeff Boortz ”Half The Time” (Jeff Boortz/Hemifrån)

Singer-songwritern Jeff Boortz har släppt sitt fjärde album inspelat i Nashville. Med sig i studion har han en handfull musiker, däribland gitarristen John Jackson som bla spelat med Bob Dylan och Lucinda Williams.

Jag har hållit mej till blues och rock osv men aldrig country men så kom The Eagles och öppnade dörren med sin rock-country. The Byrds  fick väl en nyare genomlyssning också. Senare upptäckte jag Steve Earl som från början var lite svår att ta till sig men han har växt ordentligt med åren. När dörren för country av alla dess former nu står öppen är det inte så svårt att ta in Jeff Boortz som låter ganska likt Steve Earl, för att inte säga mycket likt.

Låtar att börja med: Wanna Spend money On A Girl, Take Back What You Said och Silver Lining.

Börje Holmén

Bob Dylan ”Triplicate” (Columbia/Sony)

På senare år har Bob Dylan spelat in flera coverplattor där han sjunger gamla amerikanska standards och evergreens – från en musikalisk kanon och låtskatt framförallt komponerad under första halvan av 1900-talet och som ibland går under benämningen ”The Great American Songbook”. Greppet är inte helt originellt då t.ex. Rod Stewart också släppt en rad med skivor inom samma koncept, vilket Stewart börjad med redan mer än tio år innan Dylans första platta i det här sammanhanget.

Det intressanta och en smula radikala i Dylans fall är att det ju inte direkt handlar om några kontroversiella och häcklande protestsånger utan alltså amerikanernas motsvarighet till våra gamla sentimentala schlagers från radions barndom. Låtar som redan odödliggjorts flera gånger om av många andra betydligt mer klassiskt välsjungande och mer till synes tillrättalagt välkammade artister, som t.ex. Frank Sinatra.

Det är tredje skivsläppet nu för Dylan i den här sviten. Och precis som på de två förra plattorna utgörs största delen av låtmaterialet av sånger som tidigare sjungits in av företrädesvis just Sinatra. Det genomgående temat för låtarna är hjärta och smärta – ja, överhuvudtaget betraktelser om förälskelse, förlorad kärlek och en allmänt bitterljuv melankoli inför livets ofrånkomliga förgänglighet.

Med ”Triplicate” slår dock Dylan till ovanligt stort och, som skivtiteln antyder, ger oss ett mäktigt trippelalbum. Vilket inte är något som Dylan gjort tidigare i sin karriär (och inte många andra heller, för den delen – Sinatra gjorde dock också detta, med snarlika albumtiteln ”Trilogy” från 1980, även han signifikant då mot slutfasen av sin karriär). Trettio låtar med en sammanlagd speltid på över en och en halv timme är vad vi får tillgång till.

Dylan fick över lag ganska välvillig och positiv kritik för de två föregående plattorna ”Shadows in the Night” (2015) och ”Fallen Angels” (2016) och håller ungefär samma stil även på ”Triplicate”. De gamla låtarna får en lite ny laddning just för att det är Dylan som sjunger dem. Men också för att Dylan levandegör dem med sin respektingivande livserfarenhet och med en kärleksfull och lyhört känslig stil som känns äkta och ärlig och faktiskt blir ganska rörande att lyssna på. Det finns många stråk av nostalgi i upplägget, men också en samtida kraft som skapar relevans. Dylan slår helt enkelt på sitt egensinniga vis an en nerv med tolkningarna som gör att projektet ter sig fullt adekvat och genuint – och blir ett omistligt och kongenialt sätt att börja runda av en i sig legendarisk musikaliska karriär där någon slags cirkel nu ser ut att slutas.

Att Dylan själv har bakom sig en egen låtkatalog som till många delar, minst sagt, har likartad tyngd och rättmätiga plats i musikhistorien som The American Songbook ger förstås också det hela en extra dimension. Den musik som Dylan växte upp med och älskade som liten är den han här återvänder till igen. ”Triplicate” blir i slutändan en hyllningsakt och samtidigt en väg att föra facklan vidare på.

Lyssna på: ”September of My Years”, ”It Gets Lonely Early”.

Henric Ahlgren

Son Volt ”Notes Of Blue” (Transmit Sound/Border)

Så har då Jay Farrar i Son Volt vaknat upp den där morgonen och fått sin blues. Men i det här fallet är det verkligen på gott och ont. Som ni vet är Son Volt komna ur den alternativa countrymyllan där de odlade sin stil under namnet Uncle Tupelo.
På nya albumet Notes Of Blue har man försökt att hitta inspirationen och känslan i bluesmusiken och vidare i sin egen stil. Det har gått så där kan vi säga.
För det första har inte den gode Jay rösten som är direkt uttrycksfull. Den har sina begränsningar om man vill vara snäll. På tidigare album då han hållit sig till sin countryinfluerade musik funkar det för det mesta. Så även här i de lugnare och mer melodiösa låtarna, som Promise the world, Back against the wall och The Storm.
När gitarrerna blir hårdare och riffen mer metalliska blir det mer platt och parodiskt. Sången ska vi inte tala om. Som Son Voltfan sedan tidigare tror jag dock att Jay Farrar snart hittar sporrarna igen och rider in i någon av countrymusikens solnedgångar för framtida storverk.

Bengt Berglind

Daniel Herskedal ”The Roc” (Edition/Border)

När djävulen blir gammal blir han religiös. Och när man lyssnat väldigt mycket på rock och pop börjar man komma in på jazz. Ibland kan det stämma, i alla fall. Har man nyss blivit lite nyfiken på jazz kan norska Daniel Herskedal vara en bra ingång för att forska vidare.

Tuba-spelaren Herskedal har släppt flera plattor med nordisk jazz av yppersta klass som när det kommer till melankolisk stämning, folkmusikinslag och tonal stil har en del beröringspunkter med t.ex. svenska föregångare som Jan Johansson och Esbjörn Svensson Trio. Nya skivan ”The Roc” är utsökt arrangerad och producerad, lysande inspelad tillsammans med Herskedals medkompanjoner Eyolf Dale på piano och Helge Andreas Norbakken på percussion samt svenske Svante Henrysson på cello och Bergmund Waal Skaslien på viola. Kvintetten gör helt en enkelt storverk inom sitt område här.

Sammantaget har plattan en pastoral och tillbakalutad känsla med inslag av såväl toner från Mellanöstern som från Norden. Det är lättillgängligt att lyssna på och skönt att koppla av till. Vill man ha ny stillsam instrumental musik att få sig till livs i de stundande sommarskymningarna kommer ”The Roc” väl till pass. Det här är överhuvudtaget bland det absolut bästa man kan få tag på av dagens samtida internationella jazz.

Lyssna på: ”Seeds of Language”, ”The Roc”.

Henric Ahlgren

Mors Principium Est ”Embers Of A Dying World” (AFM Records)

2003 albumdebuterade finländarna, som i dagsläget spelar melodiös death metal kryddad med en rejäl stor dos av thrash metal och dessutom – smått överraskande – smakfulla vibbar av power metal.
Rikligt förekommande är den typ av melodiösa gitarr- och keyboardslingor som vi kunde höra från In Flames några skivor tillbaka. Ett annat band som tydligt influerat låtskrivandet är At The Gates. Nämnda slingor samspelar här så läckert att de, som på det självklaraste sätt i världen, placerar landsmännen i Children Of Bodom i baksätet.
Ett ganska nytt grepp är symfoniska inslag av den typ som vanligtvis oftast förknippas med black metal (inga likheter i övrigt) vilket kombinerat med att det inte är full fart hela tiden ger en imponerande bredd.
Det growlas föredömligt och ovanligt välartikulerat. Ja jag skulle vilja påstå att inte ett enda ord försvinner i gurglandet. Inte illa pinkat.
Produktionen är modernt ren och köttig och alltså som klippt och skuren för tongångarna.
Bästa låt är Into The Dark men den har skarp konkurrens av Reclaim The Sun och halvballaden (!) Death Is The Beginning. Sistnämnda må vara något av en styggelse i många traditionalisters öron, men rent krasst är det ännu en en ingrediens som bidrar till intressant variation.
I mina öron har Mors Principium Est sedan 2012 års …And Death Said Live haft en stigande formkurva och med Embers Of A Dying World presenterar
de sin hittills bästa skiva.
När jag vill lyssna på ”hård” musik är det så här den ska låta.

Magnus Bergström

Steve Mednick ”Root Of The Sun” / ”Ceremony Of Innocence” (Cottage Sound/Hemifrån)

Första gången jag hörde Steve Mednick var 2011 när jag här på sidan recenserade hans åttonde album Immigrants…And Other Americans. En mycket bra skiva. Han har nu fortsatt på den inslagna vägen och släppt sin elfte och tolfte cd. Med sig har han Eddie Seville – vän, multimusiker och producent (han medverkar på alla de fem cd-skivorna jag har). Jag tyckte då att han var en icke-sångare men numera har jag ändrat uppfattning och tar honom till mej med hull och hår. Ungefär som med Dylan. Jag tyckte att även han var lite väl nasal till och från, men man vänjer sig.

Steve har lite svårt att hålla tonläget ibland vilket påminner mig om John Cipollina, sångare och gitarrist i Quicksilver Messenger Service. Han höll heller inte tonerna alla gånger – inte ens på gitarren, det förlät jag honom också. Men känslan fanns kvar och det samma gäller Steve Mednick. Det är en ganska ovanlig fågel som är svår att sätta etikett på och jag kommer att tänka på Neil Youngs skiva Living With War. Samtidigt tycker jag att han låter en del som Nationalteatern med Ulf Dageby och skulle isåfall motsvara amerikansk progg. Steve skriver allt material själv och det är täta texter som berör och hans musiker i studion förgyller det hela. Det är med dessa skivor som med dom andra att dom vinner på att lyssnas. Finns på YouTube och på Spotify men där hittar man bara hans tidigare skivor.

Beträffande Root Of The Sun kan man börja med A Wanted Man och på Ceremony Of Innocence så inled gärna lyssningen med A Secret Chord.

Börje Holmén

Persefone ”Aathma” (ViciSolum/Sound Pollution)

Tycker du att Dream Theater är för ”svåra”? Då är det bara att sluta läsa.
Splittrat. Det var mitt första intryck av Aathma. Inte kärlek vid första lyssningen alltså. Inte vid andra heller. Men skam den som ger sig; vid tredje-fjärde lyssningen trillade poletten ner. Wow.
Dream Theater, Opeth, Symphony X är tre av de många band som besvisligen influerar Persefone. Det finns också spår av så skilda band som Dark Tranquillity, Morbid Angel och Rush. Bland andra.
Det låter kanske som en alldeles uppåt väggarna för galen mix för att det fungera. Men fungerar gör det. Verkligen.
Persefone bevisar med eftertryck att de inte har några som helst problem med att tänka utanför boxen och få ”galenskaperna” att landa i något eget och vettigt. Progressiv metal i dess vackraste form.
Aathma har allt och lite till och är till och med aningens starkare än hyllade föregångaren Spiritual Migration (2013).
Kort om låthöjdpunkterna:
Spirals Within Thy Being blandar inte mindre än tre sångstilar (ren-, growl- och skriksång) och visar upp ett härligt gitarrspel á la John Petrucci (Dream Theater) samt en förförisk keyboardslinga. 7 minuter och 17 sekunders njutning och ett bevis så gott som något på att ”galenskaperna” fungerar.
No Faced Mindless blandar en ljuvt smekande refräng med aggressiv sång och vi hör även här ett finfint samspel mellan gitarr och keyboard.
Stillness Is Timeless är det starkaste låtesset och samtidigt svår att beskriva, men tänk Dream Theater på steroider. Wow!
Avslutande episka titellåten i fyra delar är också minst sagt mäktig och är en stark utmanare till titeln bästa låt. Extra allt liksom.
Det är nära att betygsfemman delas ut, men jag vill så gärna tro att Persefone har lite till att ge så… Betygsfyra med stort plus i kanten!
Jag kan heller inte låta bli att störa mig lite på att growlsången dominerar som den gör. Visst varvas det mellan ren-, growl- och skriksång, men dessvärre är det growlvarianten som får ta mest plats. Den är varken bättre eller sämre än vad som är brukligt. Men och det här är ett stort men; musik av den här klassen kvävs av för mycket av den varan.
På pluskontot måste tillföras den förstklassiga produktionen och konstverket till skivomslag signerat välmeriterade Travis Smith.
Skicklighet och perfektionism i ljuv symbios med läckra melodier; Persefone sätter i metalkretsar exotiska Andorra på kartan.

Magnus Bergström