Stabil heavy metal med fingertoppskänsla
Dead Kosmonaut ”Expect Nothing” (TPL)
Traditionell heavy metal möter doom möter klassisk rock möter progg.
Tänk en blandning av klassiska band som Black Sabbath, Iron Maiden, Judas Priest, Deep Purple, Uriah Heep och Candlemass.
Så retro och samtidigt så rätt i tiden. Det kallas fingertoppskänsla.
Inte mindre än tio musiker medverkar på detta projekt i regi av Mattias Reinholdsson, som inte bara spelar bas, kompgitarr och står för bakgrundssång, han är dessutom låtskrivare och producent.
En annan viktig komponent har varit Fredrik Folkare (Unleashed, Firespawn) i rollen som sologitarrist, medproducent och mixare.
Men de får ursäkta; den största snackisen är att Pelle Gustafsson (Nifelheim) här ägnar sig åt vanlig sång. Något som inte är aktuellt i hans huvudband. Överraskande nog imponerar han mest vid de ganska flitigt förekommande tonartshöjningarna.
Efter inledande Amduat, en fartfylld stänkare som ger omedelbar mersmak, följer doomaktiga Concrete Sky som med Pelles smått unika sångröst och skivans läckraste gitarrspel är en vinnande kombination.
Däremot är följande Craving Mad, som går i samma stil som föregångaren, lite väl intetsägande och skivan stannar liksom upp.
Så bra då att det därefter går åt rätt håll mest hela tiden.
Iron Maiden-doftande instrumentalgodingen Grimeton visar upp en mycket intressant sida av Dead Kosmonaut, som gärna får vidareutvecklas på nästa skiva.
Smått progressiva Time Is The Wound, med en basslinga som självaste Steve Harris skulle ha kunnat stå bakom, är en annan höjdare.
Och så har vi House Of Led. En ballad av bästa märke. Det är omöjligt att inte imponeras av det stabila hantverket och falla pladask för Pelles innerliga stämma (ja du läste rätt). Och visst är väl trumspelet helt plötsligt en smula jazzinspirerat?
Avslutar gör ännu en välskriven ballad, Grey Hole, med gästsång av ingen mindre än Johan Längqvist (ex-Candlemass) och en ovanligt muskulös skivdebut är ett faktum.
Magnus Bergström
