nyaskivor.se

Unruly Child ”Can’t go home” (Frontiers)

Amerikanska och melodiska hårdrockbandet Unruly Child bildades i början av 90-talet. Deras självbetitlade debutalbum från 1992 räknas idag som en AOR-klassiker och bandet åtnjuter nuförtiden kultstatus. Unruly Child består av rutinerade rävar som på lite olika sätt också har eller har haft fötterna i andra mer eller mindre kända konstellationer. Sångerskan Marcie Free är den mest omskrivna medlemmen, då hon tidigare var manlig sångare i King Kobra och då hette Mark Free.

Nya plattan ”Can’t Go Home” kan räknas in i kategorin ”välgjort hantverk” och låtarna växer efter fler lyssningar. Marcies röst är också behaglig och lätt att tycka om (hon sjunger som en man). Samtidigt drar det här lite för mycket åt tillrättalagd västkustrock utan bett. Ja, jag kan tycka att det är för lite edge och för mycket midtempolåtar (i princip alla).

Lyssna på: The Only One”, ”She Can’t Go Home”

Henric Ahlgren

Oceanwake ”Earthen” (Vicisolum/Sound Pollution)

Så kallad svår musik. För de tålmodiga. Raka motsatsen till topplistemusik. Ingen ”quick fix” här inte.
Ovanstående är en förenklad beskrivning av innehållet på Earthen; sista delen i en ambitiös och äventyrlig albumtrilogi signerad finländska Oceanwake.
Musiken är oftast så tung att erkänt doomiga storheter som Black Sabbath och Candlemass framstår som ganska lättviktiga.
Den som med öppet sinne (och gott om tid) tar chansen att uppleva mörkret och tyngden har en liten guldgruva att gräva i.
I mörkret finns nämligen också ljus i form av spröda gitarrmelodier och ren stämsång. När dessa ingredienser får vara med och leka lyfter hela paketet till en hög musiklyssnarnivå.
Sade jag att skivan består av två låtar? A Storm Sermon och In Amidst The Silent Thrones har 21 respektive 24 minuters speltid. Inte vardagsmat precis.
Skivans vackraste stund är ett långt och meditativt stillsamt parti i sistnämnda, som är hur ljuvligt som helst och gåshuden är ett faktum.
Jag kan sakna en renare ljudbild och det i kombination med en growlsång som med nöd och näppe får godkänt (mer rensång nästa gång tack) gör ändå att full betygspott uteblir.
Men det är ingen tvekan om att Earthen består av unik musik av unika artister, som lånat lite här och där och skapat en egen och mycket smal nisch.
Respekt.

Magnus Bergström

My Dynamite ”Otherside” (Listenable/Border)

Australien har ibland blixtrat till med ett och annat rockband värt att notera. I vissa fall t.o.m. mer än så. Från långt där nere i Melbourne börjar nu stubinen brinna på ett rätt så förvillande sätt. Det glödgade ljuset strålar mot en förgången tid, men det är ingen risk att historien hinner ikapp eller att man rent av skulle bli bländad.

Och tänt var det här, men inga överdrivna knallar hörs bort över stäppen. Den första låten ’Round The Bend’ försvinner som en bumerang upp bland trädkronorna och fastnar där med ett brak. Det finns influenser från Chris Robinson Brotherhood och North Mississippi Allstars, men om det gör någon människa klokare låter jag vara osagt.

Det blir en trevande tillställning med tvära kast. Med ’Witch Hat’ så öppnas hux flux garderoben där alla popsnören förvaras. Döljer det sig ett tidigare outgivet alster av Rod Stewart här och hur roligt kan det vara på en skala 1-10? ’So Familiar’ följer den sirapsdränkta rutten, men nu med gospelanslag på en countrystämplad slidegitarr.

I ’Can’t Tell Lies’ är kyrkporten öppnad på vid gavel och scenförvandlingen i sakristian ger andlig spis för den som så önskar alldeles framme vid koret. Inte tu tal om det så river titellåten ’Otherside’ upp en del damm förtjänstfullt och jag får tro att det är det närmaste man kan komma låt oss säga The Marshall Tucker Band.

Under den avslutande, akustiska ’Don’t Steal The Light’ har jag kommit till insikt i att jag är mer förvirrad nu än när jag började lyssna på skivan. Kanske ett glatt tillrop från en kookaburra hade väckt mig ur det tillståndet, men faktum kvarstår att My Dynamite saknar identitet och tillför ingenting nytt under solen. Det finns andra band som kommer att sörja för att det blir en ovanligt varm sommar.

Thomas Claesson

Delbert McClinton ”Prick Of The Litter” (Hot Shot/Border) 

John Mayall ”Talk About That” (Forty Below/Border) 
Mark Eitzel ”Hey Mr Ferryman” (Decor/Border) 

Välkommen till denna månads veteranträff i skivhyllan. Som du ser skriver jag skivor fortfarande, så då får jag väl räkna in mig i mysikveteranlyssnarfacket, om det nu finns ett sådant.
Först ut är Delbert McClinton som under alla år varit en trogen leverantör av vit rhythm’n’blues och soul. Men det måste medges att det var många album sedan jag gav upp hoppet om den gode Delbert. Med åren blev det lite för samma och lika i det musikaliska uttrycket. Men som många gånger förr så händer det att artisten i fråga tar sig samman och levererar på nytt. Det är det som är fallet på nya albumet Prick of the litter. Visst finns det rester kvar av den musik Delbert givit oss under många år, men det som sticker ut denna gång är när han tittar bakåt i musikhistorien och agerar crooner.
Nu har han dragit ner på tempot och sjunger fortfarande med en elegans och sneglar åt Tony Bennett och andra giganter i branchen. Det finns fortfarande spår kvar av den gamle mr. rhythm’n’bluestolkaren och förespråkaren, men det som är nytt och mycket bra är de låtar som har en lätt jazz- och underhållningskaraktär. Detta kunde jag aldrig tro, men det är välkommet och klart underhållande.
Om jag lyssnar hemma på blues i dag, blir det gärna John Mayall. Han är över de åttio men har fortfarande ett eget uttryck i sin bluesorienterade musik som tilltalar. För övrigt anser jag att blues är bäst och ska upplevas live, helst på ett litet mörkt ställe. Men sådana är det ont om i vår upplysta omvärld.
Nya Mayallalbumet följer ungefär samma koncept som hans tidigare, Find a way to care och A special way. Det är en bra blandning av egna och andras låtar. Det finns inslag av både funk, soul och gumbo vilket gör att det blir en skön avslappnad lyssningstund. Men det är klart, när karln sjunger så övertygande och uttryckfullt går det inte att låta bli att tycka om detta, för man har ju lite bluesfeeling kvar i någon tå.
Yngst bland dessa veteraner är Mark Eitzel, mångårig ledargestalt i American Club, men har också med en lång rad soloalbum bakom sig. Under många år har denne man varit hyllad i kritikerkretsar, och eftersom jag vill tycka som dom, har jag försökt att lyssna in mig på storheten hos Mark,men inte lyckats. Han tillhör för mig rockmusikens avdelning för Tjalle Tvärviggar. Den goda Tjalle Tvärvigg var en seriefigur för länge sedan som för det mesta var mot alla och alla.
Mark Eitzel har denna gång lierat sig med Johnny Marr. Han sjunger föredömligt, arrangemangen är tillbakalutade och genomarbetade. Men hur jag än försöker att hitta storheten eller skönheten så hittar jag den inte. Det hela blir lätt tröttsamt och rent ut sagt tråkigt. Det värsta är att jag brukar falla för röster och för musik som presenteras på detta sätt. Men tyvärr det går inte denna gången heller.

Bengt Berglind

DAN BAIRD ”SoLow” (Jerkin’ Croc/Border)

Dan Baird är mest känd som sångare och gitarrist i The Georgia Satellites som hade framgångar på 1980-talet med sin variant av sydstatsrock. Baird har efter detta släppt flera bra soloplattor och verkar också som producent. Han har ett uppbackningsband som heter Homemade Sin som han spelar in och turnerar med. Bandet består bland annat av före detta medlemmar från The Georgia Satellites och på turnéer framför man en blandning av låtar från Bairds solomaterial och Satellites egna gamla godingar.

”SoLow” är Bairds första inspelade soloskiva utan Homemade Sin och sålunda hans första riktiga ”soloskiva”, om man vill vara petig. Dan Baird i soloform ligger inte särskilt långt från hans gamla hemband (eller t.ex. Tom Petty and the Heartbreakers) och den här genren gör överhuvudtaget inga särskilda revolutionära utflykter. Men det här är gediget och genuint gjort med kärlek och fötterna i boogie, rock’n’roll och lite country. Bra sång, stilsäkert twangiga rockgitarrer och mycket sväng med en hel del partykänsla. Kan passa bra att ha till den kommande sommarens grillningar, inte minst.

Lyssna på: ”Cemetary Train”, ” Naughty Marie”

Henric Ahlgren

Lucy ”Pre-apocalyptic State” (self released)

Kristinehamnsbandet Lucy är återuppståndet och liksom tidigare tillhör showen huvudlåtskrivaren och sologitarristen Johan Jansson (Värmlands svar på Yngwie Malmsteen). Med ett undantag; sångerskan Katarina Frostfall konkurrerar rejält om uppmärksamheten med förmågan att låta både som en ljuv siren och en ilsken tiger.
De som kan sin Lucy kommer att förvånas en aning över att det inte riktigt låter som tidigare. Visst har Jansson kvar sin solostil (tur det för han kan det där med att lira gitarr) men annars är det lite modernare och tuffare melodiös hårdrock än tidigare, varav mycket kan tillskrivas tigerrösten.
Av de fyra låtarna är Nacht und Nebel (Frostfalls bästa insats) och 1986 (intrumental som skrevs just 1986) de starkaste korten. Förstnämnda har vinnarkombinationen stark vers och stark refräng och sistnämnda störtsköna gitarrkonster.
Det är ändå svårt att bedöma helheten hos ett band utifrån endast fyra låtar, varav en instrumental, så jag nöjer mig med att konstatera att Pre-apocalyptic State låter bra. Men jag har svårt att känna av en röd tråd, vilket jag gissar kan förändras till det bättre när det blir dags för en fullängdare.
Stilpoäng delas ut till omslaget som är ett skolexempel på att det enkla ofta är det bästa. En dödskalle, en bandbild och en lite modernare variant av den klassiska Lucy-logotypen. Allt med en sjysst jordnära färg som genomgående tema.

Magnus Bergström

Jim Lauderdale ”London Southern” (Proper/Border)

Lyssnar man lite förstrött på detta nya album med låtskivarveteranen Jim Lauderdale låter det som lite som Nick Lowe. Rösten påminner en hel del om denna sympatiske engelsman, men det gör även låtarnas struktur och dess tempo. De flesta liksom lunkar fram i ett medelålders tempo. Dettta är sagt i positiv mening eftersom vi håller Nick Lowes fana högt efter många utmärkta album.
Jim Lauderdale som är huvudperson på detta nya album är en musiker och låtskrivare som skymtat förbi i många sammanhang, både som soloartist eller medlem i olika grupper. Han tillhör den där skaran av musiker som håller hantverket högt men inte täljer guld på topplistor eller i media.
Här på London Southern kan vi dock konstatera att den gode Jim med 27 album i ryggen visar att han är en utmärkt sångsmed. Många av låtarna har en lätt croonerkänsla över sig, som faller utanför den americanaram som man tidigare placerat Lauderdale.
Som helhet ett tillbakalutat album med skön feeling och många bra låtar att avnjuta i soffan.

Bengt Berglind

Kreator ”Gods of Violence” (Nuclear Blast)

Jag vet inte vart jag ska börja för att beskriva storheten med de tyska veteranernas 14:e studioskiva. Men jag provar…
Gods of Violence är en naturlig fortsättning på Phantom Antichrist (2012) och samtidigt en ljuvlig mix av hur de lät på Coma of Souls (1990), Violent Retribution (2001) och en gnutta Extreme Aggression (1989).
Här finns allt det gottigaste med klassisk och modern thrash metal á la Europa. Melodi. Tyngd. Ös. Allsångsrefränger.
Jens Bogren (Fascination Street Studios) har fått gubbarna att blomma ut och våga ta de där så viktiga stegen utanför bekvämlighetszonen. Samtidigt med rötterna förankrade i sin historia.
Resultatet? Det flörtas mer och mer med melodier utan att det blir för smörigt, utom för de allra ”hårdaste” fansen, och produktionen är luftig utan att vara tunn.
Kanonlåtar som World War Now, Satan Is Real, Totalitarian Terror, Hail to the Hordes och framför allt titelspåret (alla tiders thrashlåt?) är fem mycket starka argument för att omedelbums införskaffa denna fullpoängare.
Resterande sex låtar är inte långt efter i kvalitet och utfyllnad lyser glädjande nog med sin frånvaro.
51 minuter och 43 sekunder Kreator blir inte bättre än så här.
Mina damer och herrar, jag tror bestämt att vi har att göra med Essen-bandets allra bästa skiva. Någonsin. Inte illa pinkat efter 35 år i hårdrockens tjänst.
Gods of Violence visar vart skåpet ska stå och utgör från och med nu genremallen.
I salute you, Kreator.

Magnus Bergström

Michael Bolton ”Songs of Cinema” (Frontiers)

Saxofon, trumpet, handklapp. Tre ingredienser som får många musikförståsigpåares varningsklockor att ringa. Jag påstår istället att en lagom (åh detta härliga svenska ord) dos av just de ingredienserna kan vara det lilla extra som lyfter hela anrättningen. Kan vara alltså. Flera av de välkända filmmusiklåtarna som utgör Songs of Cinema har tyvärr lite väl mycket av en eller flera av nämnda ingredienser.
Rösten. Även här går åsikterna isär. Ordentligt. Det finns de som inte tycker att det finns någon härligare och så finns det de som inte klarar av att höra en enda sekund.
På den nya given är sången mer nära än någonsin och ligger mycket högt i ljudmixen. Och för all del, visst går det att spåra ålderskrämpor i 63-årige Michaels röst; en del av omfånget har försvunnit längs vägen och tonläget är aningens lägre.
Av skivans tio låtar är hälften klart lyssningsvärda.
Det är ett skönt sväng i Stand By Me och I Will Always Love You-duetten mellan Michael och Dolly Parton (som skrivit låten) är inte dum alls. Likaså är den lite rivigare Old Time Rock and Roll och den innerliga balladen As Time Goes By sköna att lyssna på.
Nyinspelningen av When a Man Loves a Woman då? Jo då, den är bra men 1991 års version är strået vassare.
Ett mindre haveri är den överspända tolkningen av Somewhere Over the Rainbow. Låt oss säga att en del låtar borde vara fredade från nytolkningar.
Resterande låtar fungerar för stunden men ger inte direkt några bestående intryck
Min största invändning är det plastiga ljudet. Något som varit typiskt för de flesta av Michaels skivor sedan han lämnade rocksoundet bakom sig. Jo för han är ju i grund och botten en rocksångare, vars tidiga skivor är AOR av hyfsat hög klass. Men det blir för varje skivsläpp tydligare att den tiden är förbi.
Av Michaels omfattande katalog av coverskivor föredrar jag personligen de båda Timeless-skivorna. På dessa återfinns ett passande urval av gamla örhängen och överlag i bra tolkningar.
Sammantaget är 2017 års Michael en förvaltare; han bidrar inte direkt med något nytt till musikvärlden.

Magnus Bergström

Black Lillies ”Hard To Please” (Attack Monkey/Border)

Det är inte ofta nu för tiden man stöter på ett tämligen okänt band som underhåller på så många sätt. Den här musikmixen som håller sig innanför de numera vida americanaramerna är varierad så det förslår. De både rockar, svänger och smeker på ett varmt och kärleksfullt sätt. Vi har hört allt förut, så det är inget nytt på kartan. När är det det, och vad skulle det vara?
Detta varierade hantverk av Black Lillies, som är deras fjärde fullängdare, blandar snabbare och lugnare låtar i en trivsam låtordning. Men det som jag fastnar för är att de båda sångarna Cruz Contreras och Holly Coles sätt att sjunga både solo och duetter. De är inga kanonsångare men det är hjärtligt och personligt, som i balladen Bound to Roam. Så håller det på albumet igenom, trevligt, anspråkslöst och skönt. Rockdängan 40 days håller ett tempo som borde få vänner av bugg att uppleva dansorgasmer. Det ska framhållas att Black Lillies är ett band med både drag och hjärtesorg i bagaget. De lär ha varit i Svedala under januari. Varför inte i en stad nära mig?

Bengt Berglind