Slår på stort med mäktig trippel
Bob Dylan ”Triplicate” (Columbia/Sony)
På senare år har Bob Dylan spelat in flera coverplattor där han sjunger gamla amerikanska standards och evergreens – från en musikalisk kanon och låtskatt framförallt komponerad under första halvan av 1900-talet och som ibland går under benämningen ”The Great American Songbook”. Greppet är inte helt originellt då t.ex. Rod Stewart också släppt en rad med skivor inom samma koncept, vilket Stewart börjad med redan mer än tio år innan Dylans första platta i det här sammanhanget.
Det intressanta och en smula radikala i Dylans fall är att det ju inte direkt handlar om några kontroversiella och häcklande protestsånger utan alltså amerikanernas motsvarighet till våra gamla sentimentala schlagers från radions barndom. Låtar som redan odödliggjorts flera gånger om av många andra betydligt mer klassiskt välsjungande och mer till synes tillrättalagt välkammade artister, som t.ex. Frank Sinatra.
Det är tredje skivsläppet nu för Dylan i den här sviten. Och precis som på de två förra plattorna utgörs största delen av låtmaterialet av sånger som tidigare sjungits in av företrädesvis just Sinatra. Det genomgående temat för låtarna är hjärta och smärta – ja, överhuvudtaget betraktelser om förälskelse, förlorad kärlek och en allmänt bitterljuv melankoli inför livets ofrånkomliga förgänglighet.
Med ”Triplicate” slår dock Dylan till ovanligt stort och, som skivtiteln antyder, ger oss ett mäktigt trippelalbum. Vilket inte är något som Dylan gjort tidigare i sin karriär (och inte många andra heller, för den delen – Sinatra gjorde dock också detta, med snarlika albumtiteln ”Trilogy” från 1980, även han signifikant då mot slutfasen av sin karriär). Trettio låtar med en sammanlagd speltid på över en och en halv timme är vad vi får tillgång till.
Dylan fick över lag ganska välvillig och positiv kritik för de två föregående plattorna ”Shadows in the Night” (2015) och ”Fallen Angels” (2016) och håller ungefär samma stil även på ”Triplicate”. De gamla låtarna får en lite ny laddning just för att det är Dylan som sjunger dem. Men också för att Dylan levandegör dem med sin respektingivande livserfarenhet och med en kärleksfull och lyhört känslig stil som känns äkta och ärlig och faktiskt blir ganska rörande att lyssna på. Det finns många stråk av nostalgi i upplägget, men också en samtida kraft som skapar relevans. Dylan slår helt enkelt på sitt egensinniga vis an en nerv med tolkningarna som gör att projektet ter sig fullt adekvat och genuint – och blir ett omistligt och kongenialt sätt att börja runda av en i sig legendarisk musikaliska karriär där någon slags cirkel nu ser ut att slutas.
Att Dylan själv har bakom sig en egen låtkatalog som till många delar, minst sagt, har likartad tyngd och rättmätiga plats i musikhistorien som The American Songbook ger förstås också det hela en extra dimension. Den musik som Dylan växte upp med och älskade som liten är den han här återvänder till igen. ”Triplicate” blir i slutändan en hyllningsakt och samtidigt en väg att föra facklan vidare på.
Lyssna på: ”September of My Years”, ”It Gets Lonely Early”.
Henric Ahlgren
