nyaskivor.se

Depeche Mode ”Spirit” (Columbia/Sony)

”Where’s the revolution?” frågar sig Depeche Mode på första singeln från nya albumet ”Spirit” och levererar samtidigt sin mest politiska och dystopiska platta hittills (detta trots tidigare inte lite svartsynta album som t.ex. ”A Black Celebration” från 1986) i sin alldeles snart 40-åriga (!) karriär. Och det ska de ha all heder för. Where’s the revolution? är en fråga jag också ställt mig flera gånger i dessa tider och även funderat över vad dagens ungdomar sysslar med när det är förbannat hög stund att kliva upp på barrikaderna på allvar. Ja, och vart finns överhuvudtaget rösterna inom musiken som försöker säga något väsentligt om denna krackelerande era som vi just nu lever i? ”Come on people, you’re letting me down”, fortsätter Depeche Mode. Men de gamla hjältarna Depeche Mode själva sviker inte på nya albumet. De skyggar inte för den här märkliga samtiden, och drar sig inte för att på sitt vis faktiskt tala ur skägget. Det gör mig upplyft.

Det är annars alltså ingen alls upplyftande och glättigt hitbetonad skiva Depeche Mode ger oss. Den är rejält mörk och allvarsamt dyster och formulerar det många av oss nog mer eller mindre i det tysta tänker för tillfället. Men den är också förbannad. Och det är hoppfullt! Själv har jag varit beredd att idiotförklara de för tillfället rådande rock- och popgenrerna (det samma gäller för litteraturen och konsten, ska tilläggas – så jäkla ljummet, allting) för gott ett tag nu – eftersom jag väldigt mycket just saknat ett medvetet, otramsigt och engagerat album som ”Spirit”. Det som är deprimerande är att det är de yngre som borde vara arga och stå för det som de gamla hjältarna här ger uttryck för. Ja, det borde vara tvärtom. Men det är väl kanske som man säger – gammal är äldst, i det här fallet.

Jag tänker en hel del på amerikansk soulmusik när jag lyssnar på ”Spirit”. Kanske inte så mycket på soulmusik rent musikaliskt stilistiskt, men när det kommer till det tematiska idéinnehållet på några av de största amerikanska soulartisternas mest skärskådande och progressivt samhällskritiska album och låtar från 1960- och 70-talen. Andemeningen i Depeche Modes val av just titeln ”Spirit” signalerar kanske nog också denna kontext? Det är dags att väcka själen. Få spirit. Vakna upp. Se oss runtomkring. Eller som Marvin Gaye frågade sig: What’s going on? Den samhällsifrågasättande Curtis Mayfield är annars en referens som Depeche Mode tydligt ger oss här. Man hänvisar på ”Where’s the Revolution?” t.ex. direkt till Mayfields mest framgångsrika sång ”People Get Ready” från 1965 (Mayfield då medlem i The Impressions). Det kommer en tid av rannsakan framöver. Vi kommer slutligen att dömas för de val vi gör nu – eller de val vi är svaga nog att inte göra.

”Spirit” blir i grunden en sorgsen och samtidigt vredgad lamentation över den likt en nedåtgående spiral självdestruktiva tidsålder som nu förrädiskt börjat veckla ut sig inför våra förblindade ögon. Men det jag till sist ändå grips mest av på albumet är Dave Gahens sångröst, som ter sig ovanligt stramt sober och även framstår som djupt allvarstyngd. Det har onekligen genomförts en lång resa sedan Gahan sjöng på det mer lättviktiga och i jämförelse oskuldsfulla popalstret ”I Just Can’t Get Enough” från 1981. Det finns en helt annan sorts livserfaren och själslig pondus i rösten här – som om Gahan med varnande budskap för 2017-talet blivit en slags den elektroniska genrens inkarnation av Johnny Cash mest granitartade och svavelosande gammaltestamentligt profetiska persona.

Lyssna på: ”Going Backwards”, ”Where’s the Revolution?”.

Henric Ahlgren