nyaskivor.se

Eilen Jewell ”Queen Of The Minor Key” (Signature/Border)

Ibland så förbannar man sig själv. Men i det här fallet var det faktiskt det svenska vintervädret som jag ska skylla mest på. Eilen Jewell med band spelade i Torsby och jag var inte där. Tänk bara hur bra det hade varit att kolla in om Eilen och hennes magiska band lät lika bra som på detta utomordentliga album.

Queen Of The Minor Key har allt som man kan önska sig om du är något intresserad av amerikansk rootsmusik av i dag. Här blandas country, rockabilly, blues, femtiotals rock ’n’ roll och ballader på bästa sätt.

Eilens röst bidrar starkt till att helheten blir så lyckad. Hon behärskar alla stilar och tempon och lockar in mig som lyssnare i sin musik på samma sätt som till exempel andra kvinnliga kollegor i branchen, Lucinda Williams och Gillian Welch.

Sedan har Eilen sitt roadband med sig som spelat ihop sig  och är tighta som bara sjutton. Ett extra plus för hennes gitarrist Jerry Miller som svänger loss så det stänker om det i korta intensiva solon.

Med detta musikaliska facit i hand, efter att ha lyssnat på Queen Of The Minor Key, så skulle jag i dag kunna cykla genom åska och drivis och längre än till Torsby för att få uppleva Eilen Jewell live. Snudd på femma !

Bengt Berglind

The Kooks ”Junk of the heart” (Virgin/EMI)

                    I butik: 14 september

Så var det dags för The Kooks tredje album att se dagens ljus. Och som vi har längtat. Britpop från Brighton kan vara ett måste i alla skivsamlingar och har du ingen är det denna du bör införskaffa. Junk of the heart är en skiva utan bäst-före-datum. Den kommer vara precis lika självklar om femton år som den är nu.

Enkel, lekfull och melodiös är tre ord som genomsyrar skivan. Rytmer som tvingar foten till att gunga i takt och melodier som får endorfinerna i kroppen att sprudla. Musiken är både uppåt och nedåt samtidigt på ett sånt härligt sätt bara The Kooks kan göra. Det är lätt att ta till sig orden de sjunger och mycket snart finner jag mig själv sjunga med.

Jag känner mig nykär efter första lyssningen. The Kooks och jag har haft ett långt kärleksförhållande som äntligen fått en nytändning. Junk of the heart tar mig tillbaka till ljudbilden The Kooks presenterade på sin första skiva, vilket absolut inte är något dåligt. Det sämsta med skivan vore väl att den tar slut för snabbt, så tack för repeat-knappen.

En skiva att både deppa och peppa till i många år framöver.

Sophia Lönnergård

Melissa Horn ”Innan jag kände dig” (Sony)

              I butik: 14 september

Detta är ett öppet brev till yttre rymden. Jag som skriver detta heter Hasse Carlsson och bor på planeten Tellus vars lilla solsystem är beläget i en galax vi kallar Vintergatan.

Jag vill på detta enkla sätt försöka förmedla en väldigt speciell tacksamhet. Vi människor är, som ni vet, den mest komplexa varelse som har fötts på den här planeten. Den kraft och dynamik som vårt känsloliv besitter är enorm. I sina mörkaste stunder leder den till krig, olycka och elände. I sina ljusaste stunder till glädje, enighet och välfärd. Allt kretsar kring det vi kallar relationer. Relationen vi har till oss var och en och de relationer vi har till varandra. Det finns många som genom text och musik försökt beskriva allt som kan rymmas i detta mysterium. Men nu har det visat sig att en liten musicerande varelse vi kallar Melissa Horn gör det på ett vis som faktiskt totalt avslöjar hennes ursprung. Att hon definitivt inte är från vår planet är numera ett faktum. Hennes sätt att, för tredje skivan i rad, beskriva vårt inre universum är fantastiskt. Och då skall ni veta att jag är kräsen. För att vara jordbo är jag rätt så gammal, eller medelålders som de säger som är rädda för att bli äldre.

I mitt yrke som föreläsare, ett märkligt yrke som jag inte tror ni behöver, träffar jag oerhört mycket människor. Jag reser runt och hjälper företag, branscher och organisationer att bli starkare i sitt samarbete. Jag ger dem verktyg som gör dem tydligare i sitt inre ledarskap och därigenom bli mer närvarande i sina liv och sina känslor. Det är då inte ovanligt att jag får träffa många människor som mår dåligt.

Det kan vara kraschade relationer, en skyldtyngd bild av händelser i livet eller så har de svårt att förstå sig själva.

Att sätta ord på dessa bräckliga själars känslor och tankar är snudd på omöjligt. Att ni skickat hit Melissa Horn är en stor gåva. Hennes ton är energisk men vilsam, stark men aldrig hotfull och hennes avväpnande framtoning gör att hon når längre in i våra hjärtan än många andra. Kan det vara den kosmiska mixen av vemod och hoppfullhet? Hennes arrangemang har utvecklats (hennes producent Ola Gustafsson är också från er, eller hur?) och hela plattan har fått en större rymd. Och hon berör. Hon är trovärdig. När jag satt i bilen idag, på väg till ett jobb i Linköping, lyssnade jag på nya skivan som hon kallar för ”Innan jag kände dig”. Kupén fylldes av denna, för mig väldigt bekanta, atmosfär av värme och varsamhet. På sitt enkla sätt lotsar hon mig genom passager i livet som vi människor i vanliga fall helst ryggar för. Men hon har tydligen gåvan att få oss att våga följa med. Våga känna tyngden av staplat mörker, våga blottlägga ensamhetens smärta eller staka ut en väg genom tvivlets täta och förrädiska dimmor. När den sjätte låten ”Du är nog den” börjar måste jag parkera. Tårarna bryter fram och själen visar att den måste få andas på sitt alldeles egna sätt. Men det är inget jobbigt sätt, det är tårar som förklarar något, som leder mig vidare och som lämnar mig med en lättnad. Och en tacksamhet.

Och det är denna tacksamhet som jag nu vill sända tillbaka. Vi har inte kommit så långt i vår utveckling på vår planet. Vi är inte så smarta men vi är, var och en, ett litet under av kraftfulla drömmar och tokstarka känslor. Att ni skickat hit Melissa Horn vars ord och musik leder oss vidare på vår inre resa är stort. Så tack. Tack så hemskt mycket. Och snälla, lova oss att hon får stanna kvar ett tag till hos oss på Tellus. Hon kommer behövas här under en lång tid. Precis som hon är …

Hasse Carlsson

Trevor Moss & Hannah-Lou ”Quality First, Last & Forever!” (Heavenly/Border)

Trevor Moss & Hannah-Lou är för mig en helt ny bekantskap som väl tillhör singer-songwriterfacket.  Duon är ovanligt samstämmig och låter ganska mycket Peter, Paul and Mary som dom gjorde på 1970-talet.

Allt är mycket välarrangerat och vackert. Ja detta är helt enkelt en skiva man blir riktigt glad av att lyssna på.

Låten jag fastnat mest för är Cheap Wine som dessutom har riktigt bra text, något som för övrigt kännetecknar hela skivan.

Det här är ett album jag rekommenderar varmt. Klicka här för lyssning.

Börje Holmén

Morbid Angel ”Illud Divinum Insanus” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Alla blir vi äldre och så även metalband. Morbid Angel är inget undantag och visst hörs det att bandets sound ändrats genom åren. Den här skivan är snäppet lugnare än vad vi har hört tidigare, men även om många låtar känns slarvigt genomtänkta och dåligt genomarbetade så tror jag mig ändå förstå vart de är på väg.  Jag måste ändå säga att jag till viss del gillar vad jag hör. Jag föredrar band som försöker tänka ut någonting nytt, som förändrar sitt eget sound någon gång då och då. Morbid Angel har gjort ett försök och snubblat på mållinjen. För även om man borde ha arbetat längre på låtarna så ger bandet fortfarande allt de har och man landar därför på ett resultat knappt under medelbetyget. David Vincent visar vilken hög klass han fortfarande håller sångmässigt efter alla dessa år, och grundaren tillika gitarristen Trey Azagthoth är lika snabb och teknisk som alltid.

Vad är det då som går fel? För det första så försöker de förnya sig genom att blanda in hiphop och technobeats i den tidigare så brutala metal som vi tidiagre skämts bort med. Vilket inte alltid är fel men idag är det ingenting som är ovanligt alls och det finns flera band som lyckas så mycket bättre med det här. Sedan så har jag svårt att förstå hur bandet själva vill tolkas då vissa av låtarna är seriösa försök till att berätta någonting medans andra låtar känns skämtsamma och oseriösa.

Men…bandet bjuder ändå på flertalet trevliga låtar – och har man tidigare ansett att Morbid Angel är på tok för extremt, ja då är det kanske tid att ge bandet en ny chans. För musiken är det absolut inget fel på. Det är låtkompositionerna som förstör.

Tobias Blixt

Jude Davison ”Outskirts Of Eden” (Pigeon Moods)

Jude Davisons Outskirts Of Eden är hans 19:e släpp och är en dubbel CD.  Han själv beskriver i en intervju att hans mångfald av stilar är en mix av Americana, Country, Rock, Dixieland, Jazz, Blues och Folkmusik.

Jude säger också att skivan är en fortsättning på hans tidigare släpp Circo de Teatro, som också är en resa bland musikgenrer. Den har vunnit Awards såsom BCIMA 2011 års vinnare av ’bästa koncept/samarbete’ med albumet Circo de Teatro, och nya Outskirts Of Eden titulerades ’bästa CD/DVD konstverk/grafik’.

Hur låter det då ?  Ja det är verkligen en blandning av allt som nämts ovan och därför en ganska svårsmält historia. Jag tycker ändå att allt är välgjort och välarrangerat med Judes 12-manna band, så  det borde finnas några guldkorn åt var och en som gillar ovannämnda musikstilar.

Börje Holmén

Fotnot: Det här är en så varierad skiva att den blir svår att beskriva i detalj, varför jag rekommenderar en lyssning. Klicka på skivomslaget ovan för att komma till Judes hemsida. Där finns en hel del smakprov.

Lonely Drifter Karen ”Fall Of Spring” (Crammed Disc/Playground)

Lonely Drifter Karen är ett mångkulturellt band bestående av den österrikiska sångerskan Tanja Frinta, den spanska pianisten/keyboardisten Marc Melià Sobrevias och den italienska trummisen Giorgio Fausto Menossi. De spelar vad man kan kalla alternativ pop/rock.

Skivan Fall Of Spring är gruppens andra och är inspelad i Spanien, Belgien och i Frankrike.

Med sig har man ett antal andra musiker som stärker upp musiken och det hela känns arrangerat.

Vid första lyssningen tyckte jag den var väldigt spretig i sina tvära kast mellan musikstilarna och därför ganska svårlyssnad. Men efter några lyssningar till så börjar man känna ett visst välbehag.

Sångerskan låter stundtals som Björk och ibland som Billie Holliday.

Börje Holmén

Jeffrey Foucault ”Horse Latitudes” (Signature/Border)

Jeffrey har en uttrycksfull röst som verkligen gör att man lyssnar, när man hör den i något annat sammanhang  än i albumform. Den både smeker och  kan verkligen trycka på när det så behövs i denna mörkare variant av småtuff americana. Då är väl allt som det ska vara, kan man tycka. Men någonstans under ett helt albumlyssnande så tappar jag intresset och musik och röst slutar att beröra. Vilket inte är som det ska vara. Detta är inget nytt och inget att hänga upp sig på, för vissa artister passar bättre att avnjutas i små portioner.

Mitt råd till dig blir därför att ska du kolla in Jeffrey Foucaults musik så ta lite i taget. Men det finns undantag från denna regel och då gäller det hans tributalbum till John Prine som kom för några år sedan, Shoot The Moon Right Between The Eyes.

Här på detta album, med Johns suveräna låtar är Jeffrey på hemmaplan och hela albumet fungerar som en total musikalisk helhet.
Men sammanfattningsvis är ändå Jeffrey Foucault en klart intressant musiker i den nyare americanastilen, som lånar fritt  från en mer dämpad mörkare rockmusik och sorgkantad country. Så söker du ett alternativ i detta musikfack kan lösningen vara nya Horse Latitudes.

Bengt Berglind

Death Destruction ”Death Destruction” (Columbia/Sony)

Efter smakprovet i form av Live-EP:n Fuck Yeah* från tidigare i år så är nu albumdebuten ute i handeln, och det handlar om tungt mangel. Om skivan vore en pizza så skulle beställningen innehållit tillägget ”extra tyngd”.

Evergrey, Hammerfall och Dead By April är banden som medlemmarna i DD härstammar från. Att resultatet av denna medlemsmix skulle låta så här är helt givet. Inte. Det här är betydligt tyngre än vad något av dessa band har varit i närheten av, förutom vissa delar i DBA-låtar.

Inledande The Shredding March är en programförklaring som visar vilken tyngd skivan besitter. Ja, och så fortsätter det i princip hela skivan rakt igenom. Ett liiitet undantag är singellåten Fuck Yeah som trots att den inte är skivans starkaste spår (dessutom med en ganska pubertal titel) har en refräng som det inte går att låta bli att sjunga med i.

Men det är trots allt så att det är all denna tyngd som gör att DD inte är en fullpoängare. Det finns helt enkelt för få andningshål i det kompakta soundet.

Närmare Pantera-soundet har ändå inget annat band i Sverige varit tidigare (åtminstone enligt mina öron) och det är förstås en jämförelse som heter duga. Det här kan bli riktigt bra/roligt med tiden…

Magnus Bergström

*Fuck Yeah släpptes i våras och fick betyget 3,5. Recensionen går att läsa här.

Nick Lowe ”The Old Magic” (Proper/Playground)

     I butik: 12 september

Detta album är det femte i den långa raden som enligt mig började med The Impossible Bird och fortsatte med Dig My Mood, The Convincer och At My Age. Under dessa år fram till idag har Nick Lowe  på ett självklart sätt förfinat sin musik från ren pop till att gå bakåt i tiden och hämta inspiration från 40- och 50-talets underhållningsmusik. Detta innebär också att stundtals sjunger Nick Lowe som en samtida crooner – lätt, säkert med ett sublimt uttryckssätt.

The Old Magic innehåller inte bara Nick Loweorginal. Han har denna gång lånat in låtmaterial från Tom T Hall, Jeff West och gamle kompisen Elvis Costello. Här finns också som vanligt smart enkelhet, ordlekar och fyndiga one-liners bakom de sparsmakade melodierna.

Utsökta ballader som ”I Read a Lot”, ”House For Sale” och ”The Poisend Rose” visar Nick Lowe från sin bästa sida då han här sjunger med en närvaro som är få förunnat. Svänger till gör det i fartiga ”Sensitive Man” och ”Checkout Time”. En musikalisk tillbakablick i den engelska pubrocken ägnar sig Nick Lowe åt i småstökiga ”Somebody Cares For Me”.

Som du nu förstår är detta utsökta album till bredden fylld med Nick Lowemusik, som genomsyras av smakfulla arrangemang och god smak. Igen.

Bengt Berglind