nyaskivor.se

Sofia Karlsson ”Söder om kärleken” (Playground)

 
Om det handlade om att bedöma Sofias röst så skulle det bara kunna bli ett betyg, en femma. Hon sjunger överjordiskt vackert och det kan omöjligt undgå någon. Men nu är det ett album det gäller här… Jag älskade ”Svarta ballader”, hennes andra skiva. Där tolkar hon Dan Anderssons dikter på ett svindlande vis. Även om jag inte hade läst mig till det; skulle jag vara säker på att det serverades D.A-dikter till frukost i det Karlssonska hemmet på söder. Det är med en självklarhet man bara får av åratals intag hon tar sig an texterna till låtarna på ”Svarta ballader”.
 
Men nu till ”Söder om kärleken”, hennes fjärde album. Öppningsspåret, ”Om du var här” lovar gott. Även ”Smält mig till glöd”, ”Andra sidan”, och särskilt, ”Dina händer – Göteborg”, uppfyller med råge detta löfte. Då vill jag klämma till med ”gåshudsklyshan”, så bra är det. Men jag stöter egentligen på patrull redan vid andra spåret, ”Skärmarbrink”. Det är möjligt att problemet ligger mest hos mig själv, men jag har väldigt svårt för när det blir så där överdrivet folkmusik-hurtigt… Jag ser folkdräkter, knätofsar och folk i just nämnda folkdräkter som krokar arm och gör ”spontana” tjoho-utrop, och det filas på felan, och någon säger: -Ta mig sjuttsingen vad bra han blåser i sin flöjt! Kort sagt, det blir för mycket för mig. Även ”Dadgad” och ”Visa från kåkbrinken” tangerar gränsen för vad jag tål.
 
Vad som dock är viktigt med denna fantastiska sångfågels senaste alster, är att hon på allvar prövar sina låtskrivar-vingar. Enligt hemsidan så står Sofia för allt material sånär som på en text av Andreas Mattson och en komposition av Roger Tallroth. Jag hoppas innerligt att hon fortsätter skriva egna låtar, och framför allt att hon tar hand om sin ljuva stämma och fortsätter skämma bort oss med den.

Olle Nilsson

*Trevlig Midsommar!*

Bob Dylan ”Together through life” (Columbia/Sony)

I rena studioalbum räknat är vårens släpp Together Through Life det 33:e i ordningen i en imponerande jämn livsgärning. 68-årige Bob Dylan har musikaliskt bara haft en svacka, som visserligen höll i sig större delen av 1980-talet. Mellan släppet av Infidels -83 och fram till Oh Mercy -89, som är ett av de verkliga mästerverken, är åtminstone undertecknad beredd att glömma det mesta. Under 90- och 00-talet har det varit i stort sett nöjsamt att ta del av vad mannen har åstadkommit med verkliga toppar som exempelvis Time Out Of My Mind.

Årets skiva är en ganska modest och tillbakalutad historia som lär ha kommit till sådär på en höft hösten 2008 när Dylan var i studion för att spela in några låtar till en film. Skott från höften kan räcka långt om det kommer från Bob Dylan. Det vet vi sen förr. Denna gång blir det ”bara” ganska bra. Influenserna från Mexiko är något av det centrala musikaliska temat på Together Through Life. David Hidalgo från Los Lobos står för det mesta därvidlag. Hans dragspel gör sig påmint genomgående, färgstarkt och ljuvt. Redan i första spåret Beyond Here Lies Nothin´ räddar det en i övrigt rätt ordinärt släpig dylanblues. Tyvärr får det rycka in flera gånger till med samma medicin. My Wife´s Hometown, Jolene, Shake Shake Mama och It´s All Good är alla exempel på sådant vi hört för många gånger: antingen trött blues eller lagom trist gungboogie. Desto roligare är plattans övriga material. Lugna Life Is Hard uppvisar en Dylan i högform. Rösten är i centrum och det är en av hans bästa sånginsatser någonsin, uppbackad av vackert mandolinspel.  Forgetful Heart är även den mycket bra, med nerviga fraseringar. This Dream Of You är den som klingar mest av Mexico. Finstämd med fiol och dragspel.

Mats Johansson

Tomas Ledin ”500 dagar om året” (Universal)

Jag kommer ihåg när Tomas framförde ”Just nu” i Melodifestivalen, tror det var 1980. Då hade han redan släppt skivor sedan 1972. Hans nya, ”500 dagar om året” är hans 26:e i ordningen. Och det skall man ha klart för sig, det finns få svenska artister som har haft en sådan trogen publik genom åren som Tomas Ledin. Han har aldrig varit med i några lekprogram, har sålt över 2,5 miljoner skivor, sitter med i styrelsen i Artister mot nazister, alltid varit snudd på avskydd av recensenter och när han körade på en av Abbas japanturnéer fick han hur mycket skit som helst av proggarna. Men hallå, visst är han värd lite mer respekt, eller hur?

Nåväl, hur är då hans senaste platta? Jo, den är välproducerad. Låtarna är jämna, ja, allt är som vanligt i Ledin-land. Och det är nog det som är ett av problemen, jag får kramp på detta doktorerande i ”lagomhet”. Allt känns så fruktansvärt prydligt och tillrättalagt. Jag saknar livets lite starkare essenser, kalla det ”skit under naglarna” om du vill. Följden blir en stark avsaknad av trovärdighet. Nu pratar jag givetvis om min egen lilla upplevelse, självklart tror jag herr Ledin menar vad han sjunger. Jag hoppas det i alla fall. Men det når inte mig.  Nej, det blir en askgrå tvåa från mig, Tomas. Men min respekt, den har du. Lycka till med din 23:e sommarturné. Den kommer nog bli bra, men i min värld är sommaren lång.

Hasse Carlsson

Paolo Nutini ”Sunny Side Up” (Warner)

Gillar du bara skivor som håller sig inom en genre? Då är nog inte den unge skotten Paolo Nutinis senaste, egenproducerade platta något för dig. Men OM du vågar snegla lite utanför den berömda lådan så kan det här bli … Ja, en annorlunda upplevelse. Okej, spänn fast säkerhetsbältet för här kommer, ”Sunny Side Up” en platta som sladdar värre än rallylegenden Ari Vatanen mellan stilarna.

Plattan börjar med en ska-doftande ”10/10”, karibisk turistradio kanske kommer spela den i evigheter. I ”Growing up beside” you visar Paolo och hans band The Vipers att dom kan både spela och sjunga samtidigt. Låten ”Candy” kommer inleda ett långt äktenskap med många kommersiella radiostationer i södra Usa, vad gäller ”Pencil full of lead”, så vet jag inte om han flörtar med New Orleans eller om han helt enkelt vill vara Kung Louie i djungelboken. Därifrån kastas vi direkt in i en 50-tals ballad som heter ”No other way”. En tvär gir och vi hittar ”High hopes”, vilken nog är tänkt som ett outro till hans djungelboksplaner. Innan vi vet ordet av blåser vi förbi den Cash inspirerande ”Simple things”. Åksjuk och behöver stanna? Glöm det, Ari, förlåt, Paolo är inte klar. Ett snabbt pitstopp i folkmusiksinspirerade ”Chamber music” för det är först efter den smäktande miniballaden ”Keep rolling” får vi andas ut.

Innan du kryper ur bilen, drar av dig hjälmen och flämtar några ord om att ”det var sista gången …” så tag någon minut och smält intrycken lite. Efter att jag umgåtts ett tag med denna även, musikaliskt, svängiga platta så måste jag säga att jag gillar den mer och mer. Det som håller ihop allt är nämligen Paolos suveräna sång. Hans ena stunden sårbara, andra stunden skrovliga, tredje stunden sammetslena och fjärde stunden bara helt underbara röst håller inte bara ihop plattan, den lyfter den givetvis enormt. Ja, vad sätter jag för betyg efter en sådan här vansinnesfärd? Eller skall jag kalla det en uppvisning i ”genre-rally”? Det blir en stark trea från mig. I detta nu, bör tilläggas, för om några veckor kanske den vuxit. Kan den komma ända upp till en femma? Framtiden är den enda som kan skvallra om det. Så i med ettans växel, för nu åker vi igen!

Hasse Carlsson

Data ”Skywriter” (Naive/Playground)

En ung fransman som kallar sig Data har släppt sitt första album ”Skywriter”. När jag först börjar lyssna undrar jag vad det låter som, det är något jag hört förut. Efter en stunds funderande kommer jag på att det liknar IQ, som jag har på en gammal vinyl därhemma. Men ibland påminner soundet om Genesis. Eller är det Marillion? Någon låt får mig att tänka på Boney M:s gamla psykadeliska ”Silly Confusion”, vilket jag tycker är rätt kul. Enligt skivbolaget låter ”Skywriter” ungefär som en kombination av catchiga pophooks, syntetisk funk, lite sent sjuttiotal med ett stänk av åttiotalsdisco. Jag håller nästan med. Hursomhelst låter det ganska electro, och framför allt låter det riktigt bra.

När jag lyssnar på musiken får jag en varm känsla av styrka och godhet, att kämpa för det goda mot det onda, att vilja göra det bästa och att mena väl. Det känns som att överstiga svåra hinder men ändå vara nästan nöjd, att förstå vad som är viktigt men hela tiden vara nära att falla. Ofta låter det kraftfullt och starkt men också skört och lite sorgligt. Data är en musikkonstnär som är noga med hur det låter, han har god känsla för låtuppbyggnad och han använder sina mollackord klokt, med frikostig känsla men måtta. Även texterna är bra, det känns genomarbetat och äkta. En skön rad är ”I came so far to give you fantasy, I hope you open up your mind…”. Det är starkt, varmt och innerligt. ”Skywriter” är en helskön skiva som jag tycker om mycket, en av mina absoluta favoriter.

Svante Carlesjö

Pretenders ”Break up the concrete/Best of” (Warner)

The Pretenders är inget vidare studioproduktivt band. Sen nittiotalets början har gruppen kommit med ett nytt album sisådär vart femte år. 2002 var senast det begav sig, med plattan Loose Screw. Nya Break Up The Concrete har alltså dröjt väldigt länge, även med deras mått mätt.

Chrissie Hynde, förgrundsfigur och den enda som har varit med sen starten 1978, har jag alltid gillat. Mycket på grund av hennes politiska engagemang och arbete för djurens rätt, men även vad gäller musiken; hon har sett till att The Pretenders alltid har behållit sin stil och varit trogna rötterna i punk och rock´n´roll. Därtill har hon en av rockens bästa sångröster.

Nya plattan har ingen omedelbar hit á la Brass In Pocket eller I´ll Stand By You men är å andra sidan föredömligt jämn och bjuder på bra rock kryddat med en gnutta rockabilly. Ett par ballader finns också inkluderade, i vilka Hynde tillitsfullt låter röstresurserna briljera med mognad och potens. Inga överdåd, men det behövs sällan för den som vet vad han/hon är kapabel till. Med nya skivan följer också en bonus Best Of-CD, åtminstone till en början.

12 juni spelar The Pretenders på Where The Action Is i Stockholm.

Mats Johansson

The Lou Gramm Band (Frontiers/BAM)

Efter att ha varit borta från rampljuset i många år så är Lou Gramm tillbaks med ett nytt album. Den gamle Foreignersångaren börjar närma sig de sextio, och har i ett antal år dragits med en svår sjukdom så det är kanske inte så konstigt att vi har fått vänta på den här plattan. Nu är det iochförsig ”Lou Gramm Band” som gäller med bland annat två av hans bröder. Han har inte längre Mick Jones vid sin sida men musiken är ändå inte helt olik den vi är vana vid från storhetstiden.

Nu är det mer back to basics med en touch av blues, soul och, hör och häpna, lite gospel. Röstläget är klart lägre än tidigare och visst är det väl så att åldern har tagit ut sin rätt. Den tidigare i karriären så tonsäkre Gramm verkar ibland en aning överansträngd och jag tycker mig kunna höra att han fått kämpa rejält med de här sångerna. Ändå låter det här väldigt äkta och man får liksom en känsla av att det bitvis är en liveupptagning vilket isåfall bidragit till närvarokänslan ytterligare. Låtmaterialet varierar i kvalitet men skivan har ändå en godkänd lägstanivå. Rockiga ”Baptized by fire” är riktigt bra liksom ”Redeemer” och ”Made to be broken”. De låtarna håller god Foreignerklass. Välkommen tillbaka Lou Gramm!

Peter Dahlén

Passion Pit ”Manners” (Columbia/Sony)

Har du hört en skiva någon gång och inte riktigt varit säker på var den står? I mitt fall är det ofta skivor som är välproducerade som gör mig initialt förbryllad. För det är endast om låtarna lever kvar och har ett eget liv, efter jag lyssnat, som avgör om de blir intressanta för mig. Plattan Manners med bandet Passion Pit var, till en början, en sådan platta. De  fem amerikanska gossarna från Cambridge, Massachusetts, gör snyggt producerad electro-pop. Balansen mellan syntarnas elektroniska kulisser och rösternas mer organiska ljudmattor bidrog till att ljudbilden tog tag i mig. Men är låtarna bra, var jag tvungen att fråga mig.

Ja, efter att vi umgåtts ett tag, jag och Manners, så kan jag meddela att den är inte så dum. Den är faktiskt riktigt bra. Okej, vad är det jag fastnat för?

Bra melodier är ett bredband till Hasses hjärta. Så är det och så hoppas jag det alltid kommer vara. Skivan är full av välskrivna popmelodier, smakfulla, och energiska. Bra dynamik i låtarnas uppbyggnad är lätt att tappa bort med alla samplers, syntar o dyl. Nej, tvärt om, de sköter det snyggt. Michael Angelakos har en bra röst, som han verkligen använder och skriver texter som handlar om mer än ”bara kärlek”.

Skivan öppnar starkt och variationsrikt, utan att för den skull tappa den berömda tråden. Framåt de sista låtarna tycker jag dock den förlorar i både kraft och kvalité. Men, hallå, detta är deras debutplatta, sköter sig pojkarna kan det här bli riktigt, riktigt bra. Bara en sådan sak som att de ser ut som snälla nördar som tävlar i grenen; ”hur många i bandet kan ha Costello-brillor utan att skivbolaget får ett frispel” gör att jag gillar dem. Får de bara växa långsamt kan det bli fason på det här lovande bandet. Trean jag ger dem är stark. Mycket stark. 

Hasse Carlsson

Theresa Andersson ”Hummingbird, Go!” (Playground)

Hon heter Theresa Andersson, är född i Slite på Gotland men bor sen länge i New Orleans där skivan Hummingbird Go är inspelad. Producerat har musikern och vännen Tobias Fröberg gjort. Theresa Andersson skapar drömska, eteriska och experimentella ljudlandskap med rötter i singer/songwritertraditionen och tydliga influenser av folkmusik, soul och pop. Hon gör det mesta själv: samplar, loopar och hanterar instrument, inklusive udda inslag som diverse köksredskap(!). Ovanpå detta en fullkomligt förtrollande stämma. Resultatet är snudd på sensationellt. Det är lekfullt, spännande, nyskapande och ljuvligt.

Till skivans absoluta toppar hör inledningsspåren: den poppiga Na Na Na och Birds Fly Away. Den lugna, psalmliknande On God´s Highway är knäckande bra. Några instrumentala låtar känns aningen sketchartade. Theresa Anderssons liveframträdanden lär vara något alldeles extra. En vink om hur det ter sig och hur skivinspelningen gick till kan man få via Youtube. Hennes MySpace-sida når du genom att klicka på skivomslaget här ovan.

Mats Johansson

Ricky Warwick ”Belfast confetti” (Dr2/Sound Pollution)

Ricky Warwick är känd som frontman i hårdrocksbandet The Almighty och för att ha varit gift med tidigare MTV-profilen Vanessa Warwick. På ”Belfast Confetti” ägnar sig Ricky åt något som ligger honom varmt om hjärtat; akustiska låtar inspirerade av nordirländsk folkmusik. En del lyssnare kanske överraskas av stilbytet, men Ricky visade prov på liknande tongångar redan i The Almighty (exempelvis ”Out Of Season”). Och han har en röst som passar alldeles utmärkt till den här typen av musik. Textmässigt säger Ricky själv att skivan kan ses som en samling av egna, familjens och vänners berättelser, oftast i form av tillbakablickar på livet som varit.

Låtarna ”Can’t Wait For Tomorrow”, ”The Arms Of Belfast Town”, ”Hanks Blues” och ”Belfast Confetti” är värda att kolla upp lite extra. Skivans två sista låtar är långa; de klockar in på strax under sju minuter respektive över sju minuter. Och speciellt i ”If You’re Gonna Bleed (Wear Black)”, som är en finstämd avslutning på en stark skiva fungerar det bra. För den som tilltalas av akustisk musik med texter hämtade ur verkliga livet är ”Belfast Confetti” ett givet köp. Provlyssna? Klicka på skivan här ovan bara…

Magnus Bergström