nyaskivor.se

Caroline Af Ugglas ”Så gör jag det igen” (Universal)

Caroline Af Ugglas släppte alldeles nyligen sitt senaste album ”Så gör jag det igen”. Med lite god vilja skulle man kunna säga att den är lite i samma anda som ”Joplin på svenska” som kom 2007. Den skivan gillades av en stor skara fans, och många har nog väntat på en fortsättning. Flera låtar på det nya albumet låter som man skulle kunna förvänta sig att låtarna på det här albumet ska låta. Låtar lite i stil med ”Snälla snälla”, låtar som är lite som visor fast rock. Låtar där det ibland känns som att texterna är det viktigaste och musiken kommer i andra hand. Dessa låtar är bra och fina, men gör inte att albumet självklart hamnar på min inköpslista. Men några låtar är annorlunda, och fantastiskt mycket bättre. Härligt starka och melodiösa rocklåtar. Låtar som får mig att må bättre, låtar som gör att det känns som att någon förstår mig, låtar som gör att jag för några ögonblick lyfter från vardagens bekymmer, låtar som får mig att älska Caroline Af Ugglas.

Allt-i-ett-artisten Af Ugglas har även en poet i sig, för texterna på ”Så gör jag det igen” är starka, och spelar i en helt annan division än det mesta annat på skivdiskarna idag. Hon har skrivit alla spår utom ett, ”Du var mitt hjärta”, som är en stark ballad där hon lite överraskande fått hjälp med sången av Tommy Nilsson.

Jag får en känsla av att Af Ugglas inte gör något halvdant, utan gör sitt jobb ordentligt. Hon har med sig hjärtat på ett härligt sätt både vad gäller text och musik och inte minst i sången, och kanske framförallt på scenen. Och visst var hon kittlande nära att knipa segern i Melodifestivalen…

Svante Carlesjö

Dylan Mania by Beatrice Ardisson (Naive/Playground)

Fransyskan Béatrice Ardisson är ord- och ljudkonstnär, och en sorts samlare av coverversioner av kända artisters låtar. Bowie Mania kom för ett par år sen. Nu släpps skivan Dylan Mania med – just det! –  tolkningar av dylansånger.

Det är en minst sagt brokig samling. Uttolkarna är såväl franska som internationellt mer bekanta artister och grupper. Nästan alla musikaliska uttryck finns representerade. Ibland är det mycket bra. Slumcats punkslamriga version av Subterranean Homesick Blues är ett exempel på det. Bryan Ferrys febriga A Hard Rain´s A-Gonna Fall ytterligare ett. Antony & the Johnsons sorgsna tolkning av Knockin´ on Heaven´s Door är hårresande bra. Oftare låter det tyvärr mycket sämre. I några fall rentav uselt. I´ll be Your Baby Tonight görs av French Connection med hemskt, knappt uthärdligt jazzsvängdäng. En Just Like a Woman, framförd av Minimatic och sjungen med stark fransk accent är heller inte kul. Detsamma gäller Kumisolos Mr. Tambourine Man i kass, glättig popversion. Dylan då? His bobness himself? Jo, även han är representerad. Gör så att säga cover på sig själv i Animals, Birds and Cigarettes, som dock inte är med på den förhandsutgåva undertecknad har haft tillgång till. Den är hursomhelst inkluderad om man köper skivan.

Mats Johansson

M. Ward ”Hold time” (4AD/Playground)

Så fort jag hör en platta med M. Ward känns det som han vevar igång ett jättepositiv från 1930-talet som innehåller alternativ rockmusik komponerad av självaste Django Reinhardt. Det är en raspigt härlig kombination av amerikansk folkmusik, rock, blues och country med lätta inslag från Hawaii. Stålljudande gittarer som bildar underbara mattor av ”hängsväng”. Mannen har en makalös känsla för små finskurna melodier som kommer upp i ett makalöst sväng med små enkla medel.

Jag blir alltid på ett jäkla bra humör när jag hör Matt sjunga, det finns någonstans en underfundig positivism som är svår att sätta fingret på. Helt klart är att han är en av de absolut intressantaste låtskrivarna/producenterna med sitt speciellt uppbyggda ljudlandskap vilket faktiskt många gånger känns kretsa kring tidsepoker som för länge sedan passerat samtidigt som det är fräscht och nytänkande.

Detta är en mycket homogen platta som säkert är med i fighten om mina årets topp 20 album när december månad vilar tungt över oss, dock når det inte riktigt upp till superalbumen ”Transistor Radio” och ”Post-War” men jag tror fortfarande att vi inte hört denne mans mästerverk.

På plattan tar han hjälp Lucinda Williams på den långsamma ”Lonesome Me” vilken är som klippt och skuren för damen i fråga. Det finns dock ett gäng låtar som är intressantare än just denna duett som t.ex. titelspåret eller ”Epistemology”. Med på plattan finns också Jason Lytle tidigare i Grandaddy som f.ö. släpper sin solodebut denna månad. I bakgrunden finner vi aktrisen Zooey Deschanel vars röst verkligen trivs i Matts ljudlandskap. Hoppas ni inte missade plattan ”She & Him – Volume One” med de båda från ifjol.

När ”Never Had Nobody Like You” eller Buddy Holly klassikern ”Rave On” i Matts regi ljuder ur stereoanläggningen kommer jag i sådant självsväng att jag är tvingad att gå ut på balkongen för en nypa luft. Tänk om man kunde stanna tiden för ett slag, då skulle jag gärna göra det med M. Ward i CD-släden.

Tomas Ingemarsson

Miss Li ”Dancing the whole way home” (National/BAM)

Har man bara sett Miss Li på tv och hört henne på radio kan man lätt förledas tro att hon är en gladkäck flicka som alltid skrattsjunger och skakar sina lockar. Detta är inte en korrekt bild av Linda Carlsson som hon heter på riktigt. När man lyssnar på och lär känna nya albumet ”Dancing the hole way home” målas en annan bild upp. Visst är Miss Li på några spår både glad och käck, men här finns så mycket mer att upptäcka.

”Dancing the hole way home” låter bitvis lite jazzinspirerad och är hennes femte album efter tre snabba släpp och en samling under åren 2006-2008.

Titellåten ”I heard of a girl” spelas flitigt på radio, den har en hookig beat som känns catchy och glad men där texten är synnerligen mörk. En solklar stjärna på hithimmelen.

Miss Li spelar i huvudsak piano. Eller försöker i alla fall. Hon har en oemotståndligt charmig och säregen stil i sitt klinkande och man rycks lätt med av hennes entusiasm, men i ärlighetens namn låter hon ibland lite som en nybörjare. Jag hörde i en intervju att hon sa att hon egentligen inte kan spela piano, vilket naturligtvis inte stämmer. Miss Li spelar piano men gör det på sitt eget sätt.

Och sjunger gör hon på engelska. Och fast det engelska uttalet varken låter engelskt eller vackert, är det lite som med pianospelet, det är inte perfekt men säreget och charmigt. Och det är Miss Li!

Rösten är varm, känslosam och behaglig. Ibland är den som sagt glad och medryckande, ibland trevande, ibland sorgsen och nästan gråtfärdig vilket harmonierar med musiken eftersom flera av spåren på albumet går en hel del i moll, om än inte bokstavligt.

”Dancing the hole way home” är ett bra album från Miss Li och innehåller flera mycket starka låtar, och även om det också finns mer tveksamma spår är det som helhet mycket bra. Miss Li känns fräsch och fri att låta som hon vill, hon är inte fast i musikaliska handbojor. Om man dessutom bär på den jazziga ådran är det här nog det bästa som släppts på länge.

Svante Carlesjö

Bill Callahan ”Sometimes I Wish We Were An Eagle” (Drag city/Border)

Konungen är död, länge leve konungen ville jag utbrista när det blev klart att Mr. Callahans alter ego Smog lades på hyllan år 2007 och visst kunde man nästan göra så, för levererat har denne Bill alltid gjort. Skivan från 2007 ”Woke On A Whaleheart” var inte dålig alls men den riktiga knorren saknades kanske för att uttrycket om konungen skulle kunna klinga friskt. År 2009 klingar det friskare än på mycket länge. Albumet ”Sometimes I Wish We Were An Eagle” tillhör enligt mig ett av de bästa album som denne man fått ur sig.

Mannen låter så härligt tillbakalutad som om han vore liggandes i en hängmatta berättandes små historier om och ur livet. Man lyssnar gärna, för han är en mycket finurlig textförfattare och med sin lugna nästan talade sång hör man tydligt allt han berättar om även om man många gånger inte förstår vad han menar, men det kvittar för man vävs på något sätt in i hans berättelser och finner ett lugn.

Det är som att bli vaggad sakta till sömns bit för bit men det är samtidigt för intressant för att bli riktigt sövande. Låtar som tar dig med på en resa som känns både mörk och ljus på samma gång genom livets små glömda och gömda oaser. Det känns som om man kommer nära inpå Bill och hans privatliv, men man känner sig alltid välkommen och inbjuden att ta del av denne mans tankar och funderingar.

Från spår ett ”Jim Cain” som ger dig ett lugn från första tonen, förbi lite bittrare fraser som ”Your love is the king of the beast, and when it gets hungry it must kill to eat” från den smått fantastiska låten ”Eid Ma Clack Shaw” vidare in i Callahans fantastiska värld som rymmer det mesta mellan himmel och jord och även bortom himlen. När man så sakteligt vaggats in mot en perfekt sömn i allra sista numret som beskriver en man som lagt sin gudstro på hyllan och funnit frid, ebbar skivan ut. Jag öppnar ögonen, ställer mig upp, sträcker armarna mot skyn och utbrister ”länge leve konungen”.

Tomas Ingemarsson

Anna Järvinen ”Man var bland molnen” (Häpna/Playground)

Året var 2007 och jag fick feeling tillsammans med Anna Järvinen. Debutplattan ”Jag fick feeling” var riktigt bra men nu tycker jag Anna har lyckats göra en bättre skiva. ”Man var bland molnen” har producerats av  Dungen-Gustav som även är med och spelar. Gustav har lyckats att förmedla den enkelhet som finns i Annas melodier. Inget för utsvävat men inget för snävt.

Anna Järvinen visade på debutplattan att hon är en duktig låtskrivare och nu tycker jag att hon har tagit ett steg längre. I låten ”Äppelöga” använder hon sig av elgitarr och ett härligt piano som får en att bli sådär riktigt vårrusig som bara den första vårsolen kan göra en. Annas sköra röst och vackra text gör låten till den bästa på skivan. Gunget i låten ”Är det det här det hela handlar om” överraskar mig på ett positivt sätt. Hade aldrig kunnat tro att det skulle bli så bra som det faktiskt är men när jag vaknar upp ifrån musiken märker jag hur gunget har smittat av sig på mig.

Anna Järvinen visar tydligt att hon har kommit för att stanna! Anna Järvinen har feeling fortfarande…

Tobias Johansson

Antony & The Johnsons ”The crying light” (Rough Trade/Border)

För mig handlar musik om att bli berörd. Det kan vara en bra röst eller en bra melodi. Det ultimata är när dessa båda faktorer blir till verklighet på en och samma gång.
När Antony and the Johnsons släppte sin andra skiva, ” I am a bird now ” , kände jag att Antony Hegarty hade lyckats med detta på ett helt underbart sätt. Ännu bättre blev det av att se hans konsert på KB i Malmö. Man kan säga att jag föll handlöst för hans musik. Ända sedan dess har jag längtat efter det tredje skivläppet. När väl ” The crying light” kom satte jag mig med spänd förväntan. Skulle han lyckas upprepa succén som han hade efter ”I am a bird now”?

Antony Hegarty är en oerhört intelligent musiker och han använder all sin kunskap för att få till den där mollkänslan som väldigt få klarar av. I ”Epilepsy is dancing” visar han verkligen vilken bredd han har. Den känslostorm som kommer upp i mig under den låten kan rubba berg. Samtidigt får jag en känsla av att den här skivan är mer genomarbetad och planerad än vad hans två tidigare skivor har varit och det stör mig lite. Nico Muhly har varit med och arrangerat stråkdelarna på skivan och gör ett utomordentligt jobb. Ibland funderar jag om inte att Antony Hegartys röst tar över lite för mycket ifrån stråkarna men det verkar variera på vilket humör jag är på.  I låten ”Aeon” använder han sig av få ackord men får till en riktig träffsäker låt med någon oförklarlig ärlighet i sig.

”The Crying light” är en underbar skiva. Kanske inte riktigt på samma nivå som föregångaren ”I am a bird now” men ändå kollosalt bra. Konsten att förmedla känslor är något som Antony Hegarts är expert på. Det känns tidigt att utse årets bästa skiva anno 2009 men ”The crying light” är utan tvekan med och utmanar.
För alla er som har möjlighet så bege er till Way out west där Antony and the Johnsons kommer att spela tillsammans med Göteborgs Symfoniker. Det kommer bli något att minnas!

Tobias Johansson

Eldkvarn ”Hunger Hotell” (EMI)

Om jag inte minns alldeles fel var det salige legendariske producenten Guy Stevens (Clash London Calling m fl) som yttrade att den perfekta rocklåten klockar in på 2:58.

Jag vet inte om Plura har tagit till sig just det, men den här gången hade han enligt egen utsago föresatt sig att hålla nere formatet en aning. På Eldkvarns senaste skiva Hunger Hotell finns heller inga exempel på Pluras långa, episka sångberättelser likt Alice, Tag min hand eller Blues för Bodil Malmsten. Saknar jag det? Inte mycket.

Vad Plura och bandet har kokat ihop den här gången tillhör utan tvivel de 2-3 bästa plattorna de har gjort. Det är ett slags essens i text och musik av det som är Eldkvarn. Komprimerat till så gott som fulländning. Här finns det smittande, sprittande och trotsigt livsbejakande i Vägen till paradiset, Barn av sommarnatten och titellåten. Det på en gång sorgsna, stolta och vackra i Bröllopssång #1 och #2.

Som helhet riktigt osar det självtillit om Eldkvarn. De rider på en sorts våg av kreativitet, spelglädje och trygghet sen några år tillbaka. Plattorna Limbo, Atlantis och Svart Blogg i all ära, det var länge sen det lät så här bra.

Mats Johansson

Mikael Rickfors ”Away again” (Warner)

Mannen med en av Sveriges eller varför inte Europas bästa rockpipor är tillbaka. En återkomst värd att låta tala om sig. Mikael Rickfors, med över 40 års erfarenhet av musikbranschen, släpper 15 april det nya albumet Away again.

Det blir hans femtonde som soloartist.I mångt och mycket innebär det en återgång till rötterna: lugnt, bluesbaserat med stänk av soul, mestadels akustiskt och med texter på engelska. Soft och stämningsfullt är det rakt i genom, och doftar sent 60- till 70-tal.

Mycket fjärran Vingar och Grymlings folkrock på svenska. Och detta är bättre. Miracles, med skir akustisk gitarr och smekande hammondorgel i bakgrunden, tillhör de fåtal spår som höjer sig över mängden. Låtmaterial och framförande håller nämligen genomgående hög klass i sin genre.

Melodifestivalbidraget Du vinner över mig är instoppad som sista låt. Det är väl mer eller mindre ett måste att ha med den, men i detta sammanhang känns den främmande och tämligen onödig.

Mats Johansson