nyaskivor.se

Tori Amos ”Abnormally Attracted To Sin” (Universal)

Första gången som jag hörde Tori Amos var för snart 15 år sedan. Låten Cornflake Girl spelades friskt lite överallt, men låten som fångade mig var Baker Baker. Tori Amos underbara röst och vackra piano fick mig att smälta.
Tori Amos var ett underbarn. Redan när hon var fyra fick hon börja spela i kören som var verksam i hennes fars kyrka. Men som en sann prästdotter så måste det komma en liten revolt och i Tori Amos fall var det musiken.

Abnormally Attracted To Sin är en skiva där Tori Amos går tillbaka till hur hon skrev musik i mitten av 90-talet. Direkt på första spåret sätter hon an tonen för resten av skivan. Visst finns det likheter med skivan Under The Pink från 1994 men det är inget som stör mig. Nu lite bättre producerat och kanske inte med samma intensitet men det här är ändå en bra skiva. På låten Maybe Californa visar Tori Amos hur duktig hon är när det stökiga plockas bort och endast piano och stråkar styr. En oerhört vacker ballad med underbar sång. Welcome to England är en riktigt klassisk Tori Amos låt och den fungerar utmärkt som det alltid gör.

För mig har dock Tori Amos en bit kvar till att ligga på samma nivå som tidigare och det gör mig lite ledsen. Jag hade gärna hyllat den här skivan ännu mer men det kan jag inte göra. Som helhet sticker den inte ut tillräckligt men det är ändå en skiva som jag tycker om.

Tobias Johansson

Salem Al Fakir ”Astronaut” (Virgin/EMI)

Kommer du ihåg hur lång en tråkig lektion var när du gick i skolan? För mig var de flesta lektioner olidligt långa. Värst var dubbeltimma i tyska. Dubbeltimma!! Var det inte olagligt med barnaga? Å, andra sidan, det fanns en raketlektion; musik. Tvivlar fortfarande på att den var 40 minuter. Den bara försvann. Och där har vi en formel; tråkigt = lång tid, roligt = kort tid. Det finns bara en sak som bryter den formeln; en riktigt bra platta. Då stannar nämligen tiden.

Det är exakt vad som händer när jag lyssnar på Salems senaste platta, Astronaut. Vilket hantverk. Den börjar med ”Cold Shower”, glimrande poplåt, allt ligger där det skall, inga instrument spelar i mun på varandra, stark. I titelspåret, som följer, blir det bara bättre. Det är lekfullt, det är vackert, det är melankoliskt, det är, hm, ”karatebra”! (fritt översatt; precis hur bra som helst).

Det fortsätter sedan hagla guldkorn, ta t.ex. ”It’s only you”, där både text och musik fullständigt harmoniserar. Hör och lär alla ”wanna-be-a-låtskrivare”. När sedan låten ”Roxy” kommer är jag övertygad att jag är tillbaka i det bästa av det sena 70-talet. Media får sig några väl valda sanningar serverade i ”Bluest Eyes”. En briljant detalj som är lätt att missa med vår käre Salem är hans teatraliska ådra. Sättet han sjunger ordet ”star” i ”Twelve Fingers”, det är sååå klockrent, låten och trovärdigheten djupnar. Hör och lär alla ”wanna-be-a-famous-låtskrivare”. När ”Purple Lady” kommer tvivlar jag på att tiden någonsin kommer att starta igen. Sa jag att han producerat hela plattan helt själv? Hör och lär alla ”wanna-be-a-rich-and-famous-låtskrivare”.

Så har du 40 minuter över av ditt liv kan du välja mellan följande alternativ: åka till solen fram och tillbaka i ljusets hastighet 5 gånger, ta en lektion i tyska, springa en mil i väldigt snabbt tempo eller låta tiden stanna och försvinna in i detta magiska pophantverk. I denna del av galaxen kallas den ”Astronaut” och medan jag funderar på betyget, kommer plattans näst sista låt; ”One Of The Others”. Jag blir helt enkelt ”karateglad”, rycks med i det banalt sköna svänget och skriver ”FEM”. Tack, Salem al Fakir. Tack för årets första femma från mig och för att du stannade tiden en stund.

Hasse Carlsson

Manic Street Preachers ”Journal for plague lovers” (Columbia/Sony)

I samband med släppet av Manic Street Preachers nya skiva Journal for Plague Lovers drabbades gruppen av censuren. 4 stora butikskedjor i Storbritannien plockade bort skivan från hyllorna. Orsaken var omslaget, en målning av konstnären Jenny Saville, som föreställer ett barnansikte med fläckar av något som kanske kan vara blod. Bättre reklam kan en ny platta knappast få.

Nu talar ändå musiken tillräckligt för sig själv; det är nämligen ett hejdundrande bra album, proppat med sylvassa riff, bra melodier och unika texter.

De kan prestera ännu, gruppen som bildades i Wales 1986. De politiska ambitionerna har funnits med från starten. Fortfarande sätter också låtskrivaren Richie James Edwards mystiska försvinnande 1995 sin prägel på bandet. Det är nämligen dennes efterlämnade poetiska texter som blivit råmaterial till nya skivan. Edwards dödförklarades 2008.

Journal for Plague Lovers innehåller ingen Design for Life eller If You Tolerate This…, men det är inget att vara ledsen för. Det är en på något spår när helgjuten prestation och bekräftelse. Alltså nära att föräras betyget 5.

Mats Johansson

Yusuf (Cat Stevens) ”Roadsinger” (Island/Universal)

Med tanke på att jag har tummen mitt i ryggen är det inte så konstigt att bilar, motorcyklar och motorer är en gigantisk vit fläck på min karta. Hästkrafter och vridmoment säger mig lika mycket som de flesta grekiska ord. Men, efter att åkt med min kompis Lasse på hans Harley härom sommaren fick jag en liten uppenbarelse.

Efter en magisk färd genom ett soligt Halmstad, genomförde jag min paradgren; fånigt leende med stora ögon. ”Du vet, här handlar det inte om varvtal utan om vridmoment”, förklarade Lasse snällt för det fåniga leendet. Varken leendet eller de stora ögon vet, ännu denna dag, vad vridmoment är MEN har fått uppleva det. Det är som en grym, hemlig sovande kraft som plötsligt, inte som en blixt, utan snarare som ett rytande tåg kommer och trycker fram dig i någon slags ”warp drive” (du vet när rymdskeppet sticker iväg i Star Trek).

Och det är här vår käre Yusuf (tidigare Cat Stevens) kommer in i bilden. Jag har lyssnat en hel del på hans senaste platta ”Roadsinger”. Med handen på hjärtat måste jag erkänna att det tog en stund innan jag kom in i den. Första lyssningen berättade att den är ungefär så seg som man kan vänta sig av en låtskrivare som många menar har passerat zenit. Men efter några lyssningar kom det berömda vridmomentet. Plattan lyfter och fram kliver ”The Rain” med sina mustiga stråkar, ”This glass world” är en slowrocklåt som inte upplevs som såsig och ”To be what you must” har en vacker barnkör i klassisk 70-tals stil.

Vad gäller texterna tycker jag du själv skall tolka vad du hör. Om vi hade spelat plattan i blindo för en islamofob som George W. Bush så hade inte ens han hittat några uppmaningar till självmordsbombningar, ”trots” att Yusuf är muslim sedan 1978. Nej, vår gode Yusuf, som i tidiga år bodde hos sin svenska mamma i Gävle och enligt uppgift är syssling till Sissela Kyle och Jan Scherman, är känd för sitt fredstema och har även blivit prisad för sitt fredsarbete.

Detta är en platta som är helt okej, men inte mer. Den har vridmoment, som sagt, men någon ”warp drive” infinner sig aldrig. Är du sugen på dekaltrim, bling-bling och hästkrafter skall du leta någon annanstans. Detta är en enkel och bra  singer-songwriter platta med en lika enkel trea i betyg. Om du hinner stanna upp, sansa dig och ge skivan en chans att sjunka in kommer den säkert ge dig många sköna musikstunder.

Hasse Carlsson

Regina Spektor ”Far” (Sire/Warner)

Med spänd förväntan sätter jag på Reginas nya album, en ung dam som tidigare gjort stort intryck på mig med sin ohejdade entusiasm och sprudlande energi. En flicka som tagit mig med på resor som ibland liknat det som Kate Bush eller för den delen Tori Amos pysslade med förr om åren. Som en drakflygare som fritt kastar sig ut över ett landskap fyllt av utmaningar, likt en struts som inte vet vilket ben den ska stå på, men som aldrig räds någonting och sticker huvudet i sanden, som en solstråle som letar sig fram genom snårig skog och tunga dimmoln för att till slut landa i en liten glänta och skänka den värme.

Hon har spretat lika mycket som ett plockepinn, som dock alltid har gått att plocka ihop, hon har lekt med pianot med sådan lätthet att man kunde tro att det var en del av hennes spröda kropp. Hon har förmedlat, glädje och sorg, ljus och mörker. Hon har fått mig att le, att förvånas, att skratta, att fälla en tår, hon har förgyllt tillvaron för mig med massor av minnesvärda stunder framför stereon, hon har fått mig stum av beundran med gapande mun. Hon har helt enkelt gjort bra låtar som fastnat i mitt inre.

Om vi till detta lägger valet av 4 producenter såsom David Kahne, Garrett Lee, Jeff Lynne och Mike Elizondo. En lektion i hur delfiner låter till ett fjäderlätt pianospel, samt plussar på med rikigt starka låtar som ”Blue Lips” & ”Folding Chair” tillsammans med 11 andra stabila fundament, då har man helt enkelt fått sig till livs fröken Spektors senaste album ”Far”.

Är detta då bra? Har Tom Waits whiskeyröst?

Tomas Ingemarsson

Johan Palm ”My Antidote” (Sony)

Jag kan säga det med en gång, jag är överraskad! Jag förväntade mig inte att det här skulle vara så bra. Visst är det kommersiellt och löpandebandproducerat men det låter ändå ok.
Johan Palms sång, som är på engelska, imponerar, den låter betydligt bättre på det här albumet än det jag hört från Palm förut. Vi slipper nästan helt den hesa röst vi hörde för mycket av under idolsessionerna på tv, men det finns förstås fans som kommer sakna det. Visst känner man igen honom, men det låter mer kontrollerat och lite äldre. Pojkaktigt och valpigt jodå, men grabben kan sjunga. Rösten är inte bara flickidol, Johan Palm har mer än så, och han ljuder positivt säregen, och ibland låter accenten tom lite, lite brittisk vilket är ett gott betyg.

Musiken är till stor del gitarrbaserad och ganska poppig. Efter några genomlyssningar är många av låtarna helt ok, och några är riktigt bra. När jag lyssnar på Johan Palms album ”My Antidote” slår det mig att det låter så 90-tal. Ibland är jag säker på att jag istället satt på en cd med Blur. Och någon låt skulle mycket väl kunna vara en ny singel med Suede.
All heder åt låtskrivarna, de har gjort jobbet vad gäller musiken. Texterna däremot är tröttande dåliga. Varför görs så många nya låtar med dåliga texter, det är mest en massa nonsens staplade på varandra. Det finns moderna undantag, t ex Lars Winnerbäck, men varför är det så få som vågar ta ut svängarna textmässigt, varför måste allt låta utslätade radiohits…?

Återstår att se hur Johan Palm kommer utvecklas, både vad gäller musik och sång, och även karriärmässigt. Det är inte lätt för alla Idoler, att hålla sig på topp, med unga fans som ständigt hungrar efter nytt och med skivbolag som hungrar efter profit. Ska faktiskt bli intressant att se hur det går för Johan Palm framöver, och jag önskar honom lycka till.

Svante Carlesjö

Caj Karlsson ”Tillsammans Med Mig” (Pama/Warner)

Tänk dig att du är chefskock på en fin liten restaurang. Du har dina trogna kunder och har gjort dig ett namn. Under dina år i branschen träffar du många kollegor som på olika sätt ger dig pusselbitar till det du kallar din yrkesmässiga utveckling. En dag får du idén och möjligheten att bjuda in alla dina kockvänner för att göra något gemensamt. Nu finns det två alternativ. Alternativ ett, alla vill bestämma och sätta sin prägel, gästerna känner inte igen sig och allt slutar i frasen ”för många kockar o.s.v”. Alternativ två är inte lika sannolikt men möjligt. Då kommer alla kockar att rätta sig till din meny men ändå bjuda på sina egna unika uttryck och idéer.

När jag väl ser kockarna ställa sig på led inser jag att det måste varit snudd på omöjligt att alternativ två skulle lyckas. Vad sägs om Frida Öhrn, Mikael Wiehe, Stefan Sundström, Lars Demian, Anders F. Rönnblom och Magnus Lindberg, för att nämna några. Men det är exakt vad som hänt. Det låter fortfarande Caj Karlsson om denna anrättning. Vissa låtar känner vi igen från tidigare menyer men de har fått nytt liv igen tack vare ovan nämnda vänner.

Nu får alla stjärnkockar ursäkta men låt mig lyfta fram några insatser som sticker ut lite extra. Linus Norda i öppningslåten ”Ett Brev”. Vilken kille, att lyckas få en ”standard upbeat låt” att bli spännande och fräsch kräver sin man. Linus röst har verkligen något extra. Jag kommer på mig själv med att drömma om att köra cabriolet genom ett soligt Sverige, endast iförd mitt fåniga leende. Eller nja, inte ”spritt språngande”, utan, ja du fattar.

Att Staffan Hellstrand kliver in och levererar så tungt i ”De Sju Livssynderna” är bara att applådera. Trots att deras sångslingor snor omkring och ibland känns lite ”första gången vi testar den ihop” så är det just det som ger låten sin energi.

Hade det inte varit för den lilla ojämnhet som skivan ändå håller, hade betyget blivit högre. ”Let Me Internet You”, som exempel, både blandar och ger. Från en klockren betraktelse av internet och våra beteenden till avslutningens skämt (hoppas det är det i alla fall) med Robbie Williams ”Let Me Entertain You”, blir det varken hackat eller malet.

Sist men inte minst, låt mig avsluta med att höja ett varningens finger. Hon har nockat mig innan, låten var med redan på ”Rapport Från Dårhuset” från 2007. Ändå glömmer jag hålla upp garden och PANG så ligger jag där och undrar hur det kommer sig att golvet har hoppat upp i mitt ansikte. Linda Ströms sång i ”Håll Om Mig” får Ingos höger att verka som en smekning. När jag kommit till sans igen ringer jag Google och skriker; vem är hon?? Så vackert att klockorna stannar, så innerligt att jag mellan varven har svårt att hålla tårarna tillbaka. Tack Linda Ström. Vackrare än så blir det inte.

Denna starka trea har ett lika enkelt som solklart budskap; köp ”Tillsammans Med Mig”. Caj och hans kocklandslag kommer ge dig och din själ näring under lång tid.

Hasse Carlsson

Madness ”The Liberty Of Norton Folgate” (Naive/Playground)

Min första tanke är galenskap när jag ser att britterna ska ge ut ett nytt album så långt efter den tid då de var riktigt hippa och underbart livfulla och kul. Jag tänker att givetvis ska även dessa herrar försöka leva på sitt fina rykte från tidigt 80-tal och kanske tjäna lite kosing på någon turné eller så, där publiken ändå bara vill höra de gamla hitsen. Givetvis varför inte, alla gamla avdankade band tycks ju göra så och i viss mån kan man förstå dem, man måste ju försöka få lite pengar till levebröd. Men rent musikaliskt tycker jag att, låt det fina som varit förbli fint och obefläckat, så de små grå cellerna tänker entydigt galenskap.

Detta var innan jag lyssnat på plattan och fått en av årets hårdaste snytingar, eller som man kanske ska uttrycka det, mest positiva överraskningar. Jag får mig till livs en underbart kryddstark brittisk paj fylld med allt man behöver för att bli på bra humör och le länge. Att göra en platta i samma stil som man tidigare gjort kan tyckas vara enkelt, men som alla som sysslar med musik vet är det bland det svåraste som finns. Samtidigt som man vill ha sin etikett kvar vill man också fräscha upp den utan att för den skull tvätta bort det som var bra på den gamla.

Madness har här lyckats få fram just det, det låter fräscht, kanske inte nytänkande, utan friskt och just fräscht. Samtidigt är allt kvar som vi älskade med detta band, ska-känslan, swingen och den otroliga spelglädjen som här känns nästan som när de debuterade. Det finns också ett djup och allvar bakom de svängande rytmerna, texterna är inte enbart ”Baggy Trousers” relaterade utan här finns en vardagsåskådning värd att lyssna till.

En rakt igenom stark platta, utan egentliga dippar, men jag har dock några favoriter som spelas lite oftare såsom ”Sugar And Spice, ”Forever Young” samt titelspåret. Tack Madness för att ni tillrättavisat mig och lärt mig att inte döma förrän jag verkligen lyssnat, det är inte bara dumt det är galenskap.

Tomas Ingemarsson

Ronan Keating ”Songs for my Mother” (Polydor/Universal)

Låt mig börja med en bekännelse. Jag skulle göra vad som helst för att ha en röst som Ronan Keating. Det är enkelt att förstå med tanke på att jag inte ens kan vissla på en katt. Mysteriet, för mig, är hur han använder denna gudagåva. Hans nya skiva, ”Songs For My Mother”, är hans sjätte soloalbum sedan Boyzone splittrades år 2000. Den är en hyllning till hans mor som tragiskt gick bort i bröstcancer för lite över 10 år sedan. Under dessa år har han varit en baddare på att samla in pengar till cancerbekämpande ändamål, allt från att springa maraton till att driva framgångsrika fonder. Jag lyfter på hatten, har alltid beundrat personer som får saker gjort.

Hur står det till med skivan då?

Jag hoppas den är ett ytterst kort kapitel i hans karriär. Han har valt ut låtar som betytt något för honom under sin uppväxt. Joshua Kadison’s låt ”Mamas Arms” är med för den hjälpte honom under sorgearbetet efter moderns bortgång. I övrigt är det bl.a låtar av Joni Mitchell, Elvis och Bob Dylan. Det är inga lätta mantlar att axla. Och det går så där. Det är så inställsamt och slätstruket att jag flera gånger ifrågasätter om det verkligen är de låtarna jag lyssnar på. Stråkarren är så smöriga att Roger Whittakers 80-tals plattor förmodligen skulle bli avundsjuka om de fick höra dem. Var tog Cindy Laupers kaxighet vägen i öppningsspåret ”Time after Time”? Lyssna på ”I belive I can fly”, där blir det ännu tydligare, den lyfter verkligen inte ens en nanomillimeter och att den svänger som en tysk linjal gör inte saken bättre. Efter att jag hört ”Suspicious Minds” är jag övertygad; karln kommer med all säkerhet vara kung bland paljettklädda rikemanskärringar på kasinorestauranger i Las Vegas om några år. Men han kanske vill det, vad vet jag?

Nej, käre herr Keating, du har trettio singlar i följd på Englandslistans topp tio, (det är du ensam om i världen, så grattis till världsrekordet), tre av dina tidigare fem soloplattor har direkt gått upp på plats nummer ett. Den etta denna platta får är dock av ett helt annat slag. 

Hasse Carlsson

The Sounds ”Crossing The Rubicon” (Warner)

Inledande ”No One Sleeps When I’m Awake” är både låt- och textmässigt en passande inledning och samtidigt beskrivning av The Sounds nya skiva. ”Crossing The Rubicon” är fylld med lättsam partymusik, uppbyggd på indierock med mycket keyboards. Bandet har med sin tredje skiva valt att fortsätta med sitt väl inarbetade musikaliska koncept. Förutom inledningslåten är ”Beatbox” värd att nämna, då den har skön pratsång av Maja i versen och en medryckande refräng. Och textmässigt får vi åter stifta bekantskap med karaktären Tony från ”Tony the Beat (Push It)”.

Att The Sounds endast släppt tre skivor trots att de varit med i ganska många år beror på att de jobbar hårdare än de flesta band med att göra sig ett namn genom livespelningar (á la 70-talet). Och tack vare att de har haft ett antal stora hitsinglar (bland annat genombrottshiten ”Living in America”) så har skivorna alltid lång hållbarhet. Det märks att alla i bandet har blivit skickligare på sina instrument och alla får tillfällen att märkas i ljudbilden, som exempevis de snygga gitarrstämmorna av Felix Rodriquez i ”Midnight Sun” och det långa keyboardsolot i ”Lost In Love” av Jesper Anderberg. Och självklart hörs som vanligt Maja Ivarsson med sin speciella röst som pendlar mellan att låta glad och vemodig om vartannat. Allt backas skickligt upp av Johan Bengtsson (bas) och Fredrik Nilsson (trummor). Men för att lyfta musiken tycker jag att bandet på nästa skiva ska våga sig på att dra ner på de elektroniska ljuden och istället låta gitarrerna ta större plats i ljudbilden och därmed ge plats för ett lite ”skitigare” sound (som när de spelar live).

Magnus Bergström