Snyggt producerad electro-pop
- Passion Pit ”Manners” (Columbia/Sony)
Har du hört en skiva någon gång och inte riktigt varit säker på var den står? I mitt fall är det ofta skivor som är välproducerade som gör mig initialt förbryllad. För det är endast om låtarna lever kvar och har ett eget liv, efter jag lyssnat, som avgör om de blir intressanta för mig. Plattan Manners med bandet Passion Pit var, till en början, en sådan platta. De fem amerikanska gossarna från Cambridge, Massachusetts, gör snyggt producerad electro-pop. Balansen mellan syntarnas elektroniska kulisser och rösternas mer organiska ljudmattor bidrog till att ljudbilden tog tag i mig. Men är låtarna bra, var jag tvungen att fråga mig.
Ja, efter att vi umgåtts ett tag, jag och Manners, så kan jag meddela att den är inte så dum. Den är faktiskt riktigt bra. Okej, vad är det jag fastnat för?
Bra melodier är ett bredband till Hasses hjärta. Så är det och så hoppas jag det alltid kommer vara. Skivan är full av välskrivna popmelodier, smakfulla, och energiska. Bra dynamik i låtarnas uppbyggnad är lätt att tappa bort med alla samplers, syntar o dyl. Nej, tvärt om, de sköter det snyggt. Michael Angelakos har en bra röst, som han verkligen använder och skriver texter som handlar om mer än ”bara kärlek”.
Skivan öppnar starkt och variationsrikt, utan att för den skull tappa den berömda tråden. Framåt de sista låtarna tycker jag dock den förlorar i både kraft och kvalité. Men, hallå, detta är deras debutplatta, sköter sig pojkarna kan det här bli riktigt, riktigt bra. Bara en sådan sak som att de ser ut som snälla nördar som tävlar i grenen; ”hur många i bandet kan ha Costello-brillor utan att skivbolaget får ett frispel” gör att jag gillar dem. Får de bara växa långsamt kan det bli fason på det här lovande bandet. Trean jag ger dem är stark. Mycket stark.
Hasse Carlsson
