nyaskivor.se

Jacco ”Vår Betong” (Universal)

600 000 visningar på Youtube imponerar och Jaccos singel Vår betong förtjänar det verkligen. Det är kreativ, formidabel reggae som sprudlar av energi. Jacco kommer från  Gottsunda utanför Uppsala och har sin bakgrund i olika hiphopkonstellationer som exempelvis Labyrint tillsammans med bland andra Aki, även han från Gottsunda.

Med en uppväxt i ett mestadels mycket stilla och bara lagom spännande villakvarter kan jag avundas stoltheten och känslan i Jaccos hyllning till betongförorten. ”Sjung en sång för din betong” avrundar han. Det är äkta med glimten i ögat, angeläget och har ett fulländat sväng. Jag ser fram emot mer av den varan.

Mats Johansson

Bai Bang ”Are You Ready” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Trots att  jag sedan de tidiga tonåren varit fullständigt frälst i allt vad sleaze och glam heter har jag fullständigt missat svenska Bai Bang; men efter detta smakprov tror jag att jag skall spana in deras 5 tidigare alster också. Här bjuds på 80-talsdoftande hårdrock med tydliga influenser från samtliga av hår-metallens kungar. Överlag är låtmaterialet övertygande med klockrena allsångsrefränger. Jag vet inte varför men på vissa låtar får jag lite Sha Boom-feeling. Sha Boom-känslan är dock något mycket positivt för mig. Stort plus för välarbetad sång och riktigt snygga körer. Stundtals tycker jag sångaren Diddi Kastenholt påminner en del om Firehouse-sångaren CJ Snare och det är något jag verkligen uppskattar, då CJ är en av mina favoriter sång-mässigt.

Överlag är plattan ett bra hantverk. Jag kan dock inte förstå varför bandet valt att lägga låten I love the things you hate som öppningsspår då jag anser att det är den enda låt på skivan som inte riktigt håller måttet. Allt låter som det ska, och jag tycker att Bai Bang verkligen har lyckats med konststycket att få det att låta fräscht; samtidigt som musiken är så pass rotad i 80-talets mylla. Skall yxan falla på något så är det texterna som jag anser blir lite väl banala på sina ställen. Visserligen så hör väl party och brudar lyriken till. Det är bara det att jag hört samma sak säkert tusen gånger.

Sammanfattningsvis kan jag varmt rekommendera denna platta till alla som gillar lättsmält hårdrock; som gillar att skråla med. Kan tänka mig att Bai Bang skulle passa alldeles utmärkt till någon form av kall maltdryck.

Kolla in: Are you ready, I’m ready

Anders Larsson

Buddy & Julie Miller ”Written in chalk” (New West/Playground)

Jag hade stora förväntningar på skivan Written In Chalk. Det var Buddy & Julie Millers första skiva på åtta år då jag har en lite countrynerv som gärna spänner sig likt en sträng på en banjo.

Buddy och Julie har spelat in skivor i 20 år men endast en ihop tidigare. Man kan säga att det är ett rutinerat par som ännu en gång släppt en skiva. På skivan finns det en spretighet som inte faller mig i smaken. Från slätstrukna låtar som inte alls lyckas med att fånga mig som lyssnare till riktiga mästerverk som får mig att börja med linedancing och gå på rodeo.
Buddy & Jullie Miller har lyckats att få med sig namn som Robert Plant, Emylou Harris och Patty Griffin med flera. Det är det som ställer till det lite. Jag hittar en tydlig tråd när jag lyssnar på Written In Chalk. Alla låter som de äkta makarna sjunger på själva är betydligt mycket sämre än de låtar som gästartisterna är med på. Därför är det svårt att få ett grepp om skivan. Är den bra eller är den dålig?

Written In Chalk är för mig helt enkelt en medioker skiva. Den är som en mulen sommardag. Egentligen borde det vara varmt men är det bara ibland.

Tobias Johansson

Moby ”Wait For Me” (Little Idiot/Playground)

Om du heter Richard Melville Hall och har en förfader vars namn var Herman Melville finns det säkert mycket att vara glad över. Har förfadern dessutom skrivit boken ”Moby Dick” blir du inte bara glad, du har dessutom ett självklart artistnamn.

Däremot är nog vår käre Moby glad att övriga paralleller slutar där. Hans förfader fick jobba som tulltjänsteman för att klara sig, då han aldrig blev riktigt erkänd under sin livstid. Moby har inte delat det ödet. Sedan han släppte sin första singel, ”Go”, 1991 har denne, numera, 44-årige New Yorkare hunnit med en hel del. Och berömmelse har han fått. I kubik.

Senast i raden av plattor har vi; ”Wait For Me”. Glöm punkrock-, techno- eller discolåtarna. Nu råder lugnet i Mobys musikliv. ”Det låter som spa-musik”, sa min betydligt vackrare hälft och jag måste hålla med henne. Grymt bra spamusik. Moby själv lär ha sagt att plattan är för ”regniga söndagsmorgnar”, och jag håller med helt och fullt även där. Det första som fångar mig är rösterna. Alla har ett väldigt eget uttryck. Lyssna på ”Walk With Me” så förstår du. Sättet han hanterar sydstatspredikanten i ”Study War” vittnar om en rutin du inte skaffar dig i en handvändning.

När sedan skivan glider över i de instrumentala avsnitten är transaktionen helt sömlös, allt bara flyter på. Vackert, vemodigt och hm, sa jag bara vackert? Det är oändligt vackert. Stråkar och körer vävs ihop till kluster av cinematiska kulisser. Förlåt, jag vet att ordet ”cinematiska” inte finns, men jag vet vad jag menar.

”Wait For Me” är ett givet köp. Det är en skiva utan ”bäst före datum”. Plocka fram den om fem år och den kommer ge dina ”regniga söndagsmorgnar ” lika mycket kvalité som idag. Fyran jag ger är urstabil. Fast kom tillbaka om 150 år, då kanske den är klassad som en av 2000-talets mest särpräglade album? Det ligger ju i släkten.

Hasse Carlsson

Dinosaur Jr ”Farm” (P.i.l./Border)

När de larmande gitarrernas okrönta mästare, Dinosaur Jr., gjorde en comeback med plattan ”Beyond” 2007 var det nog många som undrade hur seriöst det var menat. Efter att plattan funnits ute ett tag fanns det inte många tvivlare kvar. Den var inte bara okej, den var riktigt bra.

Nu är det alltså dags igen, Dinosaur Jr. släpper plattan ”Farm”. Jag lovar dig, du kan vara lugn. Det är samma tryck i trumspelet, samma vägg av gitarrdån, samma bräckliga ”jag sitter och sjunger lite för mig själv på sängkanten”-sång av J. Mascis. Både du och jag har hört tusentals band med en trummis som gör allt för att slå sönder crashcymbalerna i varje låt, ivrigt ackompanjerade av larmande och skräniga gitarrer.

Det som skiljer dessa herrar från resten, förutom deras välförtjänta kultstatus, är att de har bra låtar med starka och tydliga melodier. Suget och trycket i ”Ocean In The Way” är så befriande. Låten ”Your Weather” är en lektion i hur en underbar poplåt kan kläs i ovan nämnda ljudkuliss och därmed få ännu mer energi.

En annan sak som skiljer våra kära dinosaurer, från andra aktörer i samma genre, är förmågan att behålla sin profil och sitt tryck även i lugna låtar. Lyssna på ”Said The People”, så förstår du vad jag menar. Låten ”See You” börjar med ett klassiskt dinosaurgitarrsolo, det där pipiga, ”pentasökande” soundet vittnar bara om en sak; karln är inte bara en skön sångare utan även en sann gitarrhjälte. För mig i alla fall. ”Farm” är stabil, har starka melodier och är allt det där som många av oss vill att Dinosaur Jr. skall vara. Betyget fyra är givet.

Hasse Carlsson

Tori Amos ”Abnormally Attracted To Sin” (Universal)

Första gången som jag hörde Tori Amos var för snart 15 år sedan. Låten Cornflake Girl spelades friskt lite överallt, men låten som fångade mig var Baker Baker. Tori Amos underbara röst och vackra piano fick mig att smälta.
Tori Amos var ett underbarn. Redan när hon var fyra fick hon börja spela i kören som var verksam i hennes fars kyrka. Men som en sann prästdotter så måste det komma en liten revolt och i Tori Amos fall var det musiken.

Abnormally Attracted To Sin är en skiva där Tori Amos går tillbaka till hur hon skrev musik i mitten av 90-talet. Direkt på första spåret sätter hon an tonen för resten av skivan. Visst finns det likheter med skivan Under The Pink från 1994 men det är inget som stör mig. Nu lite bättre producerat och kanske inte med samma intensitet men det här är ändå en bra skiva. På låten Maybe Californa visar Tori Amos hur duktig hon är när det stökiga plockas bort och endast piano och stråkar styr. En oerhört vacker ballad med underbar sång. Welcome to England är en riktigt klassisk Tori Amos låt och den fungerar utmärkt som det alltid gör.

För mig har dock Tori Amos en bit kvar till att ligga på samma nivå som tidigare och det gör mig lite ledsen. Jag hade gärna hyllat den här skivan ännu mer men det kan jag inte göra. Som helhet sticker den inte ut tillräckligt men det är ändå en skiva som jag tycker om.

Tobias Johansson