nyaskivor.se

Joe Henry ”Blood From Stars” (Anti/Bonnier Amigo)

Mästerproducenten som vi hört producera Solomon Burke och Elvis Costello för att nämna några är tillbaks med ett eget album. Jag blir alltid förväntansfull inför dessa album och aldrig besviken, så ej heller denna gång.

Det känns som man flyttats tillbaks i tiden till 1920-30 talets regnvåta gator i någon av USA’s storstäder då alkoholförbudet och gangsters stod på var sin sida om lagen. Vi möts av en bluestyngd platta med melankoli i förgrunden.

Snyggt tungt jazzblås ligger som en dimma över den bluesformade plattformen inunder. Vi har här att göra med en mästare på ljudbilder och stämningar, vilket vi blir varse när det ensliga pianot i preludiet ”Light No Lamp When The Sun Comes Down” startar upp vår tripp på denna musikresa.

Vi åker på en resa genom mörka gränder där man tycks se silhuetter av Randy Newman såväl som Tom Waits. Låtarna känns ibland som arkitektoniska underverk av precisionsarbete i struktur och ljudbild. Det kan ju kanske i dessa ordalag låta för putsat och tillrättalagt, men så blir aldrig fallet med Joe Henry, utan uppe på detta ligger en explosivt brännbar lyrik som gör att det hela kryddas på ett förträffligt sätt. Producera är något han verkligen behärskar till fullo, han får det att låta fylligt och samtidigt väldigt sparsmakat.

Marc Ribot’s gitarr morrar och jämrar sig under resan precis som den gjort på några av Tom Waits plattor genom åren. Hans kumpan sedan många år Jay Bellerose är också med på plattan och håller takten på ett förträffligt vis, samt hamrar skiten ur något i låten ”Bellwether”.

Han är i sina bästa stunder så bra som Randy Newman var och antagligen någonsin kommer att bli. Även om vi vandrar genom mörka tider görs det aldrig utan humor för Joe har alltid varit en romantiker som tror på kärlekens kraft, och vi förs nära himmelska ting under sorlet av Blues. Få artister i den samtida popmusiken använder horn så smakfullt eller hotfullt som just Joe Henry.

Helst ska man lyssna på denna platta från början till slut, för den känns verkligen som ett album i ordets rätta bemärkelse, men vill du för den skull ha några smakprov är mina rekommendationer låtarna ”Channel, Death To The Storm & Truce”. Plattan är dock väldigt jämn och håller hög klass så det är egentligen inget problem att välja vilken låt som helst om man så önskar.

Denne man har varit högt uppe på mina ”20-topplistor” förr vid årets slut och det förvånar mig föga om han tar sig dit igen, men året är långt och vi får se i december. Vad jag kan säga är att detta är en suverän platta som får en stark fyra och som jag fortfarande inte känns färdig med utan den växer, växeR, väXER, VÄXER…..

Tomas Ingemarsson

The Used ”Artwork” (Warner)

Deras senaste studioalbum, Lies For The Liars från 2007, gick direkt in på plats 5 på Billboards topp 200-lista. I dagarna släpper The Used från Orem, Utah, sitt fjärde album.

Blood on my hands, singeln som kom tidigare i sommar är The Used i ett nötskal: dissonans och melodi i skön förening. På nya fullängdaren Artwork behåller man sitt signum, dock med en viss förskjutning åt det mer melodiska. Kanske är det nye producenten Matt Squires förtjänst, eller en ambition från bandets sida även om inga förhandskommentarer tyder särskilt på det. ”This record is more sincere. It´s got a sound more reminiscent of the first record”, säger bandets gitarrist Quinn Allman. Det må vara hur som helst med det: bandet vinner på det mer melodiösa. Hälften av spåren på Artwork tangerar det mästerliga. De första tre låtarna är mycket bra med bitande gitarrer och hooky refränger. Spåret som följer, balladen Kissing You Goodbye, är en sensationell pärla, förtjänt ett hitlisteöde likt The Drugs Don´t Work eller varför inte Live Forever. Jämförelsen kan verka helt vansinnig, jag vet, men en lyssning av Kissing You.. och Du kommer att haja. Gitarrsolot i låten är av rysarsort och vill fantastiskt nog inte ta slut utan hänger kvar länge, länge efter att sången återkommit. Sånt gillar vi; när något är bra, varför låta det ta slut? Efter låt fem och sex sjunker kvalitén. Bara en aning, faktiskt, men i jämförelse med det som varit märks det mycket väl. Skivans första hälft är som sagt så gott som perfekt.

Mats Johansson

Arctic Monkeys ”Humbug” (Domino/PlayGround)

Humbug är engelska Arctic Monkeys tredje platta och bandet har nu kommit till sin långhåriga fas (i alla fall utseendemässigt). Monkeys genombrott och sucéerna med de två tidigare plattorna Whatever People Say I Am, That’s What I’m Not (2006) och Favourite Worst Nightmare (2007) är en framgångssaga av närmast episka mått. Bandet med rötterna i High Green, en förort till Sheffield i Yorkshire, fick sina demoinspelningar spridda på Internet av en allt snabbare växande skara fans. När Monkeys slutligen erhöll skivkontrakt gick första singeln ”I Bet You Look Good On the Dancefloor” direkt upp på förstaplatsen på engelska topplistan och första albumet är idag det bäst säljande debutalbumet i brittisk musikhistoria. Även andra albumet toppade listorna. Monkeys har riskerat att bli ihjälkramat i hemlandet. Kanske var det därför man beslutade sig för att sticka till Mojaveöknen i USA och spela in merparten av nya plattan i studion Rancho De La Luna i nationalparken Joshua Tree (ja, samma plats som gav titeln till U2:s klassiska album från 1987). Den som lockade dem dit var Josh Homme, frontman i amerikanska gruppen Queens of the Stone Age, som även producerat 7 av plattans 10 spår.

En hel del har velat omfamna Monkeys som ett slags The Jam eller The Smiths för 2000-talet och det finns kanske vissa poänger med detta. Som hos de eventuella påstådda föregångarna hittar man även på Monkeys första plattor en liknade underliggande ungdomlig ilska och en frustrerad energi, textsnickrandet är bottnat i samma engelska socialrealistiska tradition. Och inte minst har Monkeys sångare Alex Turner den där truliga looken och lite svårdefinierbara karisman parad med en låtskrivartalang som går att associera till Paul Weller (The Jam) eller Steven Morrissey (The Smiths). Med sidoprojektet The Last Shadow Puppets och plattan The Age of the Understatement (2008) som Turner gjorde tillsammans med kompisen Miles Kane från Liverpool-bandet The Rascals, visade Turner också att han verkligen är en fenomenal poplåtsmakare av gammal god skola och med oklanderlig smak. På The Age of the Understatement återskapades ett 60-talssound med tydlig soundtrackkänsla, som en hyllning särskilt till den pampiga ljudbilden från särlingen Scott Walkers magnifika soloplattor från den tiden. Och experimentet fungerade, på det stora hela. (Försök med det, den som tror det är en enkel sak.)

Monkeys har utvecklat en lätt slamrig garagerock-färgad stil med spretiga gitarrer och nerviga staccatorytmer, där man kan spåra influenser som bl.a. amerikanska The Strokes och faktiskt även våra svenska The Hives. Detta ihopblandat till en egen engelsk variant från Sheffield med Alex Turners tungvrickande pratsång och speciella sätt att få ur sig orden som extra signum. Nya Humbug har mycket av detta kvar fortfarande, men soundet är lite fylligare, sången mognare och ansatsen något mörkare än på de tidigare plattorna. Redan på Arctic Monkeys förra album fanns lite av samma febriga känsla som Queens of the Stone Age ofta frammanar i sin musik. Med Josh Homme själv vid spakarna vid produktionen av den nya plattan finns förstås detta sinnesutvidgade uttryck kvar och har kanske blivit än mer accentuerat. Intressant att peka på är dock att Monkeys nya platta inte dragit mer åt ett hårdrockigare håll à la Queens of the Stone Age, tvärtom är de låtar Homme producerat de lugnare. De flesta av låtarna är överhuvudtaget i midtempo och kanske inte så omedelbara, men växer vid varje lyssning. Första singelsläppet ”Crying Lightning” ter sig dock nästan som en bagatell i jämförelse med några av de bästa spåren på skivan, som t.ex. ”Fire and the Thud”och ”Secret Door”.  Monkeys håller ännu Union Jack-fanan högt, trots (eller kanske på grund av?) att de begett sig på en utflykt i den amerikanska öknen. Humbug är sålunda inget lurendrejeri, utan en gedigen fortsättning i fin form för Arctic Monkeys.

Henric Ahlgren

Daughtry ”Leave this town” (RCA/Sony Music)

Chris Daughtry är killen som kom fyra i amerikanska Idol och på många sätt öppnade dörren för den tyngre rocken i amerikansk mainstream TV och radio. Jag har följt Chris och hans band DAUGHTRY ända sedan debutskivan kom för drygt 3 år sedan och jag har verkligen gillat det jag hört. Karln har en grym röst samt en riktig fingertoppskänsla för att skriva kioskvältar-hits.

Jag satt verkligen och höll tummarna att ”Leave this town” skulle hålla måttet då mina förväntningar var högt ställda. Som tur var blev jag inte det minsta besviken. Vilken kalasplatta! Här bjuds på samma tunga radiovänliga rock som på första given. Dock känns allt mer sammansvetsat, lite tightare, lite tyngre, ja lite bättre helt enkelt. De enda som kan mäta sig i just den här typen av amerikansk rock är nog Nickelback, men jag undrar om dom inte får sig en smäll på fingrarna med den här plattan. Jag tror dock inte det råder någon rivalitet mellan banden då sångaren i Nickelback, Chad Krueger, medverkat som låtskrivare på låten ”No Surprise”.

Av de 12 spåren skulle man utan problem kunna plocka ut ett helt gäng möjliga hitsinglar. Låtsnickrandet är verkligen inget som lämnats åt slumpen; kvalitet rakt igenom. Låtarna är som gjorda för de stora arenorna eller för att spelas tokhögt i en nedcabbad bil. Ett par klockrena ballader finns med på skivan och jag gissar att de kommer spelas flitigt i både svensk och utländsk radio inom kort.

Jag har otroligt svårt att plocka ut några särskilda guldkorn på den här skivan, då i mina öron de flesta låtarna är guldklimpar. Måste jag välja en favorit får det nog bli ”Every time you turn around”.

För en person som inte uppskattar den här typen av amerikansk bredbent rock kanske mitt toppbetyg kan verka lite väl generöst. Men det struntar jag i – jag älskar den här plattan!

Anders Larsson

A-Ha ”Foot of the mountain” (Universal)

Jag minns när jag på 80-talet besökte den lokala skivbutiken. Den var bokstavligen tapetserad med vinylomslag. På en av väggarna trängdes nyheterna och jag kommer ihåg att jag stod och lyssnade på den där A-ha-låten med den snygga MTV-videon. Nu 25 år senare kan jag knappast skryta med att jag troget har följt bandets karriär genom åren; givit dem en ärlig chans. För mig har A-ha aldrig varit ett album-band. Med nya ”Foot of The Mountain” bevisar de att jag hade fel. De kan mer än att bara göra några enstaka singlar och den här skivan håller överraskande nog rakt igenom. Det är synthigt melankoliskt, det doftar Depeche/Pet Shop Boys men det blir aldrig töntigt. Jag kan inte låta bli att tänka på låten ”Come Undone” från Duran Durans ”Wedding Album”. Lyssna på den och du får en hyfsad bild av hur dagens A-ha låter. Tyvärr så kommer nog publiken svika ändå. Det här är ju inget Coldplay-album, även om likheterna är fler än olikheterna mellan de båda banden.

Bästa spår: The Bandstand

Peter Dahlén

Lisa o Piu ”When This Was The Future” (Subliminal Sounds/Border)

Sakta, sakta går jag den smala stigen genom den dimhöljda musikens skog där plötsligt dimman lättar en aning och fram träder alvdrottningen Lisa med sitt hov i följe. Hon öppnar sin mun och med en försiktig spröd men samtidigt kraftfull röst har hon förtrollat mig. Jag är vilse i denna skog av mysterier och ljuva toner.

På detta åtta spår långa album tillåts vi sväva fram i en värld målad av så välspelade och mystiskt spröda toner att man verkligen får nypa sig i armen för att veta att man fortfarande ligger hemma i soffan och inte befinner sig i denna mystiska dunkla skog.

Jag hade aldrig tidigare hört talas om denna Lisa som kanske inte är någon alvdrottning? Hon är kanske bara en tös från Åkersberga med efternamnet Isaksson. Hon har här tillsammans med sitt band Piu i alla fall lyckats göra något av det bästa jag hört sedan 70-talet vad det gäller folkinfluerad musik, främst då den brittiska. Det är inte direkt något nytt man skapat, men varför behöver det vara det när det låter så här förbannat rätt.

Man har verkligen fått till både produktion, instrumentering och sång på ett makalöst snyggt sätt. Det är så otroligt sparsmakat och samtidigt mäktigt, det strömmar ut en dold mystik som vilar över det hela som ett väsen från en svunnen tid. Produktionen står Mattias Gustavsson från Dungen för.

Vältämjda melodislingor dansar runt ljuvt smidda harmonier på hängbron vävd av finaste tonsilke, vi tar oss fram mot en mörk del av skogen där massor av mosstyngda stenar ligger sedan århundraden, vi välter upp en av stenarna och finner massor av små gnistrande ädelstenar i myllan inunder.

Denna skiva har massor av små skrymslen och vrår som man hittar ju mer man lyssnar, det är en platta för den som vågar ta sig tid att utforska. Alltså inget för stroboskopjägarpatruller som fyller innehaken runt om i landet.

Receptet för denna totalupplevelse:

1 st Skiva ”Lisa o Piu – When This Was The Future”

1 st Cd spelare eller Mp3 spelare

1 par hörlurar av gott slag. (ett måste för totalupplevelsen)

1 fluffig kudde

1 skön soffa

1 st avslappnad kropp med tillhörande hjärna som gillar musik.

Servera dig gärna denna upplevelse när inga störande element rantar omkring i lägenheten/huset.

Avslutningsvis säger jag att är inte denna platta med på min 20 i topp när året är slut då har vi upplevt ett musikår av aldrig skådat slag. Luta er nu tillbaks mina vänner och låt alvdrottningen från Åkersberga ta er med till den dimhöljda musikens skog.

Tomas Ingemarsson

Gasolin ”Masser af Succes” (Columbia/Sony)

Att danska Gasolin med Kim Larsen i spetsen skulle ta sig upp på försäljningstoppen 30 år efter att bandet splittrades får väl närmast ses som en trend än en sensation. Greatest Hits-plattor med folkkära artister säljer kanske inte mer i antal nu än förut, men väl mer procentuellt sett i statistiken. Det verkar dagens ”skivbutiker” Statoil och Aftonbladet/Expressen ha insett då de placerar de säkra korten i första rummet.

De folkliga danskarna gjorde ett djupt avtryck i musikhistorien. De var i slutet av 70-talet ”hur stora som helst” i våra breddgrader; men den floppande USA-lanseringen fick dem till slut att gå skilda vägar. Jag minns Kim Larsens egna band då de repade inför en folkparksspelning i Björneborg i början av 80-talet. Då på en liten scen iförda rullskridskor…

Få band kan stoltsera med sådana allsångsnummer som ”Hvad gör vi nu, lille du?”, ”This is my life” och ”Det bedste til mig og mine venner”. Höjdpunkten i karriären blev egentligen deras avskedsturné som förevigades på plattan ”Live i Skandinavien”. De levande versionerna överträffar ofta studioinspelningarna med råge. Därför är det ett smart val att på den nya snyggt förpackade samlingsdubbeln, ”Masser af Success”, bifoga både en studio- och en liveskiva. Hade vi också fått en konsert-DVD i paketet så hade iallafall undertecknad varit mer än nöjd. Då kunde nog betyget fått ytterligare ett plus i kanten.

Peter Dahlén

Dicovery ”LP” (XL Rec/PlayGround)

När jag satte mig ner för att börja lyssna på denna skiva fick jag en rejäl chock. Varför då, undrar kanske du? Ja, jag kommer till det.

Discovery är inte bara en tv-kanal utan även en duo som består av Rostam Batmanglij från Vampire Weekend och Wes Miles från Ra Ra Riot. Har du hört dessa indiegrupper tidigare så vet du att de är väldigt olika varandra. Vampire Weekend är ett ganska lugnt band medans Ra Ra Riot är rockigare. Det dom har gemensamt är att de båda är riktigt bra!

Vad var det då som chockade mig? Jo, det var att det lät så totalt annorlunda mot vad jag hade förväntat mig. Trots att jag lyssnat en hel del på båda banden.
Discovery använder sig av synthar och i stället för virveltrumma använder de handklapp. Det kanske låter lite udda och det stämmer. Som tur är betyder inte udda något negativt.
Rostam och Wes sjunger på hälften av låtarna, de får dessutom lite hjälp av Ezra Koenig (Carby) och Angel Deradoorian (I Wanna Be Your Boyfriend). Discovery lyckas verkligen med att sprida den där goa´ känslan som bara riktiga 80-tals synthar gör. Känns nästan som om jag satt och lyssnade på tv-spelsmusik ibland. LP är en bra skiva med lite plus på vissa låtar som till exempel covern av Jackson 5´s I Want You Back. Lite extra aktuell i dessa tider, som du säkert märkt. I låten So Insane visar Discovery sin bredd genom att växla tempo. De lyckas förvåna mig hela tiden, låten lever verkligen ett eget liv!
De har med LP lyckats göra en skiva som får mig att må bra. Det är en lättsam skiva som du kan ta till dig om du inte skräms av synthar. Och jag kan nästan lova att alla som spelade tv-spel på 80-talet får en varm känsla i magen.

Tobias Johansson

Moby ”Wait For Me” (Little Idiot/Playground)

Om du heter Richard Melville Hall och har en förfader vars namn var Herman Melville finns det säkert mycket att vara glad över. Har förfadern dessutom skrivit boken ”Moby Dick” blir du inte bara glad, du har dessutom ett självklart artistnamn.

Däremot är nog vår käre Moby glad att övriga paralleller slutar där. Hans förfader fick jobba som tulltjänsteman för att klara sig, då han aldrig blev riktigt erkänd under sin livstid. Moby har inte delat det ödet. Sedan han släppte sin första singel, ”Go”, 1991 har denne, numera, 44-årige New Yorkare hunnit med en hel del. Och berömmelse har han fått. I kubik.

Senast i raden av plattor har vi; ”Wait For Me”. Glöm punkrock-, techno- eller discolåtarna. Nu råder lugnet i Mobys musikliv. ”Det låter som spa-musik”, sa min betydligt vackrare hälft och jag måste hålla med henne. Grymt bra spamusik. Moby själv lär ha sagt att plattan är för ”regniga söndagsmorgnar”, och jag håller med helt och fullt även där. Det första som fångar mig är rösterna. Alla har ett väldigt eget uttryck. Lyssna på ”Walk With Me” så förstår du. Sättet han hanterar sydstatspredikanten i ”Study War” vittnar om en rutin du inte skaffar dig i en handvändning.

När sedan skivan glider över i de instrumentala avsnitten är transaktionen helt sömlös, allt bara flyter på. Vackert, vemodigt och hm, sa jag bara vackert? Det är oändligt vackert. Stråkar och körer vävs ihop till kluster av cinematiska kulisser. Förlåt, jag vet att ordet ”cinematiska” inte finns, men jag vet vad jag menar.

”Wait For Me” är ett givet köp. Det är en skiva utan ”bäst före datum”. Plocka fram den om fem år och den kommer ge dina ”regniga söndagsmorgnar ” lika mycket kvalité som idag. Fyran jag ger är urstabil. Fast kom tillbaka om 150 år, då kanske den är klassad som en av 2000-talets mest särpräglade album? Det ligger ju i släkten.

Hasse Carlsson

Dinosaur Jr ”Farm” (P.i.l./Border)

När de larmande gitarrernas okrönta mästare, Dinosaur Jr., gjorde en comeback med plattan ”Beyond” 2007 var det nog många som undrade hur seriöst det var menat. Efter att plattan funnits ute ett tag fanns det inte många tvivlare kvar. Den var inte bara okej, den var riktigt bra.

Nu är det alltså dags igen, Dinosaur Jr. släpper plattan ”Farm”. Jag lovar dig, du kan vara lugn. Det är samma tryck i trumspelet, samma vägg av gitarrdån, samma bräckliga ”jag sitter och sjunger lite för mig själv på sängkanten”-sång av J. Mascis. Både du och jag har hört tusentals band med en trummis som gör allt för att slå sönder crashcymbalerna i varje låt, ivrigt ackompanjerade av larmande och skräniga gitarrer.

Det som skiljer dessa herrar från resten, förutom deras välförtjänta kultstatus, är att de har bra låtar med starka och tydliga melodier. Suget och trycket i ”Ocean In The Way” är så befriande. Låten ”Your Weather” är en lektion i hur en underbar poplåt kan kläs i ovan nämnda ljudkuliss och därmed få ännu mer energi.

En annan sak som skiljer våra kära dinosaurer, från andra aktörer i samma genre, är förmågan att behålla sin profil och sitt tryck även i lugna låtar. Lyssna på ”Said The People”, så förstår du vad jag menar. Låten ”See You” börjar med ett klassiskt dinosaurgitarrsolo, det där pipiga, ”pentasökande” soundet vittnar bara om en sak; karln är inte bara en skön sångare utan även en sann gitarrhjälte. För mig i alla fall. ”Farm” är stabil, har starka melodier och är allt det där som många av oss vill att Dinosaur Jr. skall vara. Betyget fyra är givet.

Hasse Carlsson