Archive for the ‘Pop/Rock’Category

Spagettiwestern på speed

Mean Streets "Mean Streets" (Sheriff/Warner)
Mean Streets ”Mean Streets” (Sheriff/Warner)

betyg470

Mångsysslaren Amir Chamdin (Infinite Mass, regissör, skådespelare mm mm) drog igång projektet Mean Streets, vars skiva släpps i dagarna. Förhandsinformationen från skivbolaget beskriver musiken som ”galen rockabilly-Tarantino-sjuttiotalssoul”. Ingen tokig beskrivning alls. Det är gitarrbaserad rockabilly i grunden, med soul i körsång och bleckblås. Medryckande är bara förnamnet. Det svänger som bara den!

Filmreferenserna är otaliga: projektets namn, naturligtvis, men också i texter och låttitlar.
Även soundet vimlar av passningar till vita duken. Tarantino har nämnts. Morricone på speed blir det tidvis. Vansinnigt och störtskönt.

I låten The Best I Could refereras också till Chamdins hiphopäventyr i Infinite Mass.
I Mean Streets ingår även Nicke Andersson (The Hellacopters) som producent, musiker och medkompositör. Turné blir det i början av oktober.

På www.meanstreets.se kan man provlyssna på låten Bliss.

Vad vore kultursverige utan renässansmänniskor som Amir Chamdin?

Mats Johansson

Tags:

29

09 2009

Slätstruken rock för ”idol”-generationen

www.myspace.com/sofiaingemarson
Sofia ’Zia’ Ingemarson ”Out Of Control” (Yabai/Triada)

betyg28 

En söt tjej med bra röst, som glöms bort och göms bakom en allt för fin och överproducerad ljudbild som inte tillåter fel eller det minsta personliga svängrum. Känner ni igen bilden? Tyvärr blir det inte mycket bättre än just den bilden. En platta som känns överproducerad och alldeles för ren, vilket gör detta försök till rock faller pladask innan musiken ens fått ta sitt spelrum. Att Zia varit med om att träffa ett 2000-talets Bon Jovi under deras studioprocess känns överdrivet påtagligt. Mycket av låtmaterialet, mestadels skivans rockigare låtar, stinker Bon Jovis skivor ”Bounce” och ”Have A Nice Day”. Tyvärr lyckas Zia inte fylla skorna av ett gäng gamla rockrävar utan låter för det mesta tillgjort och opersonligt. Däremot är skivans powerballader smäktande och lyfter upp helhetsintrycket. Och i just dessa ballader träder Zias riktiga talang fram och lämnar även en bitter musikkritiker med ett småleende på läpparna.

Skivans starkaste låtar är ”In the eye of the storm”, ”Desporado” och singeln ”Livin’ in a hurricane”. Att ge den här tjejen en fullängdare redan nu känns som ett felbeslut av skivbolaget. Hade de bra låtarna på skivan antingen legat och väntat på fler låtar av samma kaliber eller fått rum på en EP hade det gett både Zia och låtarna en bättre chans att lysa. Men tyvärr känns hela skivan som en blek och småvuxen version av Avril Lavigne, utan det minsta intresse att sticka ut och sparka mig i skrevet eller att ömt förföra mig till en avlägsen sängkammare.

Lars Svantesson

Tags:

28

09 2009

Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen [2 recensioner]

Ebba Forsberg "Ta Min Vals" (Eboth/Bonnier Amigo)
”Ta Min Vals” Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen (Eboth/Bonnier Amigo)

betyg519 Tomas Ingemarsson  betyg469 Henric Ahlgren

Det fanns en person som jag beundrade mycket och som jag kallade min stigfinnare. Han försåg mig, och massor av andra musikintresserade svenskar med mängder av fina tips om musiker och plattor som han tyckte man borde kolla upp. Han var en mästare på att sätta sina tankar på pränt, han hade ett eldigt, samtidigt innerligt och mycket varmt sätt att skriva om det han gillade, man blev alltid intresserad.

Tyvärr fick jag aldrig träffa denne musikälskande skåning som lyssnade till namnet Lennart Persson. Lennart lämnade oss alltför tidigt i våras ensamma med all musik. Det känns fortfarande väldigt tomt, och jag har ingen stigfinnare längre. Lennart var den som i någon text någon gång för länge sedan, talade om en fantastisk svensk sångerska vid namnet Ebba Forsberg som inte fick missas. Vad gällde mig missade jag inget Lennart skrev om, så ej heller denna underbara svenska röst.

Att ge sig på en skattkista som tillhör Leonard Cohen gör man sällan eller aldrig ostraffat utan att få kritik. Här vågar sig då Ebba Forsberg ut på en vandring i herr Cohens galleri av fantastiska låtar med suveräna texter, och det med att försöka sjunga det hela på svenska.

Hur lyckas man med detta? Man får först välja ett antal låtar som kan fungera, sedan sätter man Mikael Wiehe i arbete med att få till texter på svenska. Sedan ska man försöka få till en känsla av något eget. Alltså något som inte blir ännu en i raden av menigslösa coverplattor, som är alltför likt originaltappningen.

Detta är ingen lätt uppgift som sagt, men utan att våga kan man aldrig vinna.

Jag vill nu bara säga -Ebba jag tar din vals, jag slukar den med hull och hår, jag är omtumlad och glad, för jag hade inte ens i min vildaste fantasi trott att det kunde bli så här bra. Underbara omarbetningar av texterna till svenska av Mikael Wiehe som verkligen kan få fram en otroligt djup och fin bild, och det med ett språk som är så mycket ordfattigare än engelskan. En produktion så perfekt, så i samklang med låtarna och sången, och med otroligt väl framförda toner från de musiker som hörs på plattan i form av, Ola Gustavsson (gitarrer), Jerker Odelholm (bas), Christer Karlsson (klaviatur), Klas Jervfors (blås) & Andreas Dahlbäck (trummor).

Och så Ebba då förstås, denna fantastiska äkta och utlämnande röst, där man får en känsla av övergivenhet och samtidigt en inre styrka, så beslutsam att ta sig fram att inget kan stoppa den. Jag får här höra versioner som överträffar originalen och det tack vara denna övertygande människas röst. Jag har aldrig hört en bättre version av låten ”Hallelujah” och hon har tagit ”valsen” till en högre dimension.

Detta kan mycket väl vara den bästa coverplatta jag någonsin hört, definitivt den bästa omarbetad till ett annat språk än originalet. När jag nu sitter här i min ensamhet och läser i häftet till skivan –Till minnet av Lennart Persson och för 5:e gången i rad tryckt på repeatknappen utbrister jag -Hallelujah! Ebba, jag tar din vals. Plötsligen ser jag Lennart framför mig i sin himmel där han sitter med höjd tumme och ler.

Tomas Ingemarsson

Musikveteranen Ebba Forsberg kommer här med sitt fjärde album i eget namn, som tillika också är en samling med svenskspråkiga tolkningar av Leonard Cohens låtskatt: Ta min vals – Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen.

Inspirerad av Cohens konsert förra sommaren på Sofiero slott i Helsingborg, väcktes ett beslut hos Forsberg om att slutligen göra tolkningar av Cohen. Till sin hjälp tog Forsberg Mikael Wiehe och tillsamman har de jobbat fram översättningarna till de 10 sånger som Forsberg valt ut. Wiehe och Forsberg jobbade för övrigt tidigare tillsammans på ett liknande projekt där de tolkade Bob Dylans låtar, vilket utmynnade i plattan Dylan på svenska (2007).

Få är mer rätt än Forsberg att tolka Cohen på svenska – de två har en lågmäld innerlig ton och ett slags liknande trovärdigt ärligt musikaliskt credo som gemensamma beröringspunkter. Att Forsberg har tagit Wiehe till hjälp är heller inget att klaga på, denne är förstås en mästare i sig och har varit behjälplig med att arbeta fram lyhörda översättningar, som sig bör.

Det är en ganska avskalad och sparsmakad produktion. Några av låtarna har dock också blåsarrangemang som drar åt Balkanhållet. Men det är hela tiden Forsbergs känsliga och distinkta röst som är bärande och står i fokus.

Det man möjligtvis kan föra en kreativ diskussion kring är valet av låtar som inte kommer med några stora överraskningar, de flesta av sångerna är de mest cementerade i Cohens kanon som t.ex. ”Halleluja”, ”Take This Waltz”, ”Sisters of Mercy” m.fl.

Ta min vals – Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen är en samling svenska tolkningar värdiga originalupphovsmannen – Cohen denne vår tids populärmusikaliska nestor som på måndagen den 21 september fyllde 75 år. Gratulationer och tack för många fina stunder!

Henric Ahlgren

* Klicka på skivomslaget ovan för att komma till Ebba Forsbergs hemsida *

Tags:

24

09 2009

Historiska vingslag

Eric Clapton & Steve Winwood "Live from Madison Square Garden" (Warner)
Eric Clapton & Steve Winwood ”Live from Madison Square Garden” (Warner)

betyg518

För att bättre förstå historiska konserter måste man ibland blicka tillbaka i tiden ända till ursprunget. Det här är ett sådant tillfälle. När de första bottenstenarna placerades ut i vad som skulle bli rockmusikens pyramid,  ja då behövdes det inga komplicerade geometriska ekvationer. Allt som krävdes var två musikaliska underbarn med en gåva utöver det vanliga.

Det hela utspelade sig i slutet av sextiotalet. Clapton hade just avslutat sin
sejour med Cream. Det första hårdrockbandet enligt min mening. Winwood å andra sidan hade avverkat Spencer Davis Group och Traffic. De förenades under tumultartade komersiella intressen i Blind Faith. Endast en självbetitlad skiva blev resultatet, då pressen på de två var enorm. Skivan med det dåtida uppseendeväckande omslaget – Den nakna flickan som håller ett flygplan i handen.

När nu de två kompisarna möts igen känns det som om de fyrtio åren har passerat så snabbt att man överhuvudtaget undrar om de har förekommit alls. Clapton har samma briljanta gitarrspel och Winwood med sitt bombastiska klaviatur och den silkeslena distinkta rösten framkallar känslan av att man har blivit översköljd av en nostalgisk stormvåg. Ren skär magi skapades under 3 utsålda konserter på Madison Square Garden. Vi får höra hela A-sidan från Blind Faith och det säger inte lite. Titlar som ”Had to cry today”, ”Can’t find my way home” , ”Well…alright” samt ”Precense of the Lord” gör inget annat än förpliktar med tunga avstamp. Konserten är väl avstämd mellan de båda artisternas alster. Vi bjuds på en resa tillbaks i tiden. En resa med musik som ingen kan skriva nuförtiden. En resa som inte borde var möjligt att uppleva igen. Clapton’s bländande juveler ”After midnight” , ”Crossroads” och ”Cocain” gnistrar som stjärnor på himlen. Winwood’s förtrollande ”Dear mr Fantasy” (Traffic) och bedövande vackra ”Georgia on my mind” (Spencer Davis Group) är sånger som för evigt förseglar skivans pondus. Dubbel-cd:n innehåller hela 21 melodier som är noga utvalda för att ge en så stor spännvidd som möjligt. Vi bjuds till och med på tre klassiker av Jimmy Hendrix – ”Changes”, ”Little Wing ” och självaste ”Voodoo Chile”. Vad mer kan man begära ? Att ha sett konserten live hade naturligtvis varit det ultimata klimaxet. Nu får man hålla till godo med skivan som den är och det håller länge, mycket länge.

Avslutningsvis så kan man inget annat göra än att citera Winwood, som sammanfattar musikens budskap lika enkelt som genialt: ”Dear Mr Fantasy play us a tune, something to make us all happy…”

Thomas Claesson

Tags:

16

09 2009

En behaglig och laidback skiva

Pete Yorn/Scarlett Johansson "Break up" (Rhino/Warner)
Pete Yorn/Scarlett Johansson ”Break up” (Rhino/Warner)

betyg345

Hollywoodaktrisen Scarlett Johanssons fjolårsskiva Anywhere I Lay My Head med egna tolkningar av Tom Waits-låtar, lät lite intressantare på pappret än vad den blev i praktiken.

Nu har Johansson slagit sig ihop med amerikanske singer-songwritern Pete Yorn, vilket funkar bättre.

Yorn skrev en hög låtar (det finns också en cover av Chris Bells ”I Am the Cosmos” på plattan) i kölvattnet av en separation och lät Johnsson sjunga duett med honom på materialet – resultatet blev skivan Break Up.

En förebild för projektet lär ha varit Serge Gainsbourgs och Birgitte Bardots franska 60-talsduetter, men det låter det inte så mycket som. Jag associerar nästan mer till Lee Hazlewoods och Nancy Sinatras samarbeten, av någon anledning. Kanske för att vi är på amerikansk mark.

Det är lite elektroniska klanger här och där, ibland har vi akustiska toner. Det drar år soulpop-hållet, till och från. Att Break Up är en separationsplatta tar sig dock inte några större stämningsmässiga ångestladdade uttryck. Låtarna är mestadels trallvänliga och småglada.

Break Up är ganska behaglig och laidback, utan att för den sakens skull vara någon stor skiva. Öppningsspåret ”Relator” kan dock kanske bli en modern minor classic och är också starkast.

Henric Ahlgren

Tags:

14

09 2009

Sparsmakad poetisk magi

The Low Anthem "Oh My God, Charlie Darwin" (Bella Union/Bonnier Amigo)
The Low Anthem ”Oh My God, Charlie Darwin” (Bella Union/Bonnier Amigo)

betyg464

The Low Anthem kommer från Providence, Rhode Island och detta är deras första utgivning på ett majorbolag och uppföljaren till 2007års What The Crow Brings. Bandet har redan hyllats av musikpress runt om i världen.

Musikaliskt skulle jag vilja placera in The Low Anthem någonstans mellan Fleet Foxes och Over The Rhine. Det vill säga en lågmäld americana som i Low Anthems fall kan explodera ut i en mer högljud americanarock. Detta gör att skivan känns musikaliskt varierande utan att bli osammanhängande och svåråtkomlig.  Lågmäldheten träffar rakt in i hjärtat och kvarlämnar en känsla av melankoli även när skivan spelats färdigt.

Skivans lyrik är av det poetiska slaget som en blandning av Leonard Cohen, Tom Waits och Ryan Adams, fast med en självklar egensinnighet.  Lyriken sammanfaller med musiken på ett utmärkt sätt som gör lyssningen till en ren njutning från början till slut.

När vi senare i år summerar året skulle jag gissa på att många musikkritiker runt om i världen kommer ha den här skivan högt upp på sina årsbästa listor. För mig personligen är det här en skiva som kommer finnas med mig i hjärtat ett bra tag framöver. Av den anledningen ger jag skivan en stark fyra, som är närmare en femma än en trea.

Lars Svantesson

Tags:

13

09 2009

Vi bjuds på några riktigt bra låtar

Son Volt "American central dust" (Rounder/Universal)
Son Volt ”American central dust” (Rounder/Universal)

betyg343

Jag har nog varit lite orättvis i min bedömning av Son Volt`s musik. Jag har aldrig kunnat se förbi det faktum att Jay Ferrar och Jeff Tweedy en gång spelade i samma band (Uncle Tupelo) och senare gick skilda vägar för att var och en på sitt håll fortsätta med egna projekt. Omedvetet eller medvetet har jag alltid jämfört Son Volt med Wilco; Wilco vinner varje gång! Likaledes när jag går tillbaka till Uncle Tupelo`s plattor så slutar det ofta med att skipknappen används när inte Tweedy sjunger. Jay Ferrar har aldrig knockat mig, varken röstmässigt eller med sitt låtskrivande, vilket Herr Tweedy i stort sett alltid gör.

Men denna gång blev jag positivt överaskad! Vi bjuds på några riktigt bra låtar, dock är det inte direkt tal om något nyskapande, men som sagt bra låtar. Den låt som fäster direkt är ”Cocaine and ashes”, en hyllning till Keith Richards som verkligen bränner till på riktigt. För er som kan er Stones-historia säger titeln tillräckligt för att ni ska känna till en händelse som nämns i låten. Även ”Pushed to far” sticker ut. Det är ett smäckert, långsamt och Country-osande stycke musik, med pedalsteel, stråkar och innerlig sång. ”Dynamite” är en lysande bil-låt, ett lite för perfekt soundtrack till okynneskörning i dessa miljötänkar-tider.

Trots dessa guldkorn och ett par låtar till, kommer jag inte ifrån att det i mina öron ibland låter en smula trött. Det river aldrig till, det kommer ingen: ”Pot kettle black” eller ”Spiders” eller ”Bull black Nova” eller … Ja, nu är jag ju där igen, och jämför. Wilco är mitt band helt enlkelt, det blir aldrig Son Volt på samma sätt. 

Men varför inte snacka lite sportspråk, och ändå kalla ”American Central Dust” för ett fall framåt? Gott så.

Olle Nilsson

Tags:

11

09 2009

Rösten får stå tillbaks för produktionen

Erik Hassle "Hassle" (Roxy Recordings/Nordisk Film)
Erik Hassle ”Hassle” (Roxy Recordings/Nordisk Film)

betyg27

I en tid då hårdrockarna och dansbanden är lika förutsägbara (dansbanden försöker se lika tuffa ut som hårdrockarna och hårdrockarna familjeriffar lika snällt och snuttigt som dansbanden) så släpper Erik Hassle sin debutskiva ”Hassle”.

Har du inte hört honom, och då pratar jag inte om skivan, utan om hans röst så kolla på YouTube. Lyssna på duetten med Malin Dahlström (Who’s gonna walk you home) och duetten med idol-Agnes (if I Could Build My Whole World Around You). En sak är fullständigt klart; här har vi en av landets bästa röster på år och dag. Men … Nu kommer vi i ett läge där jag skulle kunna skriva; ”döm av min förvåning när jag hörde skivan”, men … Jag är inte det minsta förvånad. Det finns nämligen en aktör till som är lika förutsägbar som ovan nämnda tjommar; majorbolagen. Här har de en sagolik, och jag understryker; SAGOLIK röst till sitt förfogande och vad gör de? Om jag varit en liten fluga i taket och fått lyssna på snacket hos bolaget, när de lade upp sin strategi, så lät det nog såhär: ”vi måste vara med i tiden” – ”ja, precis, vi riktar oss till kidsen mellan 12 och 17” – ”ja, lysande, de lyssnar ju bara i mobiler så vi plockar in några A-Teens producenter så kidsen känner sig hemma och så fixar de en ljudbild som är så totalt odynamisk och sönderkomprimerad att de inte hör att det låter ski… hrm, så de hör att det låter, eh, modernt” – ”Ja, kanon, har ni hört att han är tatuerad?” – ”Va, det är ju underbart, då kan vi faxa ut att han är arvtagare till Robbie”. Diskussionen gick nog vidare i samma anda. Och sin vana trogen fick de precis vad de ville. Förutom det med Robbie då, men det är nog lätt att bli lite medryckt på sådana möten, vad vet jag?

Vän av både ordning och unge herr Hassle undrar säkert då varför en cynisk, till synes bitter och lönnsnygg 41-åring recenserar plattan. Svaret är enkelt; för jag vill det. Men framför allt; jag gillar Erik Hassle. Skarpt. Utifrån denne unge mans resurser, talang och förmåga är skivan bara ett litet tuggummi. En småmumsig aktivitet i några minuter. Inte undra på att alla kommersiella radiokanaler har utlyst extra firmafester. Inte bara för att de kan plocka russin i denna kaka till döddagar utan också för att de inte behöver köpa någon mer skiva i år. Den här skall nämligen spelas sönder och samman med besked. Men …

Erik Hassle är inte bara en gudabegåvad sångare, han är smart också. Jag tror han ser en chans att bygga en plattform och en karriär där han inom några år är ”untouchable” och kan köra sitt eget race. Då kan han diktera villkoren så att han får utnyttja sin röst till fullo. De femton procenten vi hör på skivan är ju inte så mycket, eller så.

Och Erik, jag är beredd på att vänta, det var längesedan jag blivit så berörd av en svensk sångare, mycket länge sedan. Till dess får din debut nöja sig med en tvåa. Och det är bara tack vare dessa futtiga procent av din fantastiska röst som, ja, du fattar … Till dess; jag önskar dig allt gott och återgår till att lyssna på dig och Malin. Igen. Och igen, Och igen. Och  …

Hasse Carlsson

Tags:

10

09 2009

En lätt schizofren historia

Thrice "Beggars" (Vagrant/Sound Pollution)
Thrice ”Beggars” (Vagrant/Sound Pollution)

betyg342

Thrice bildades 1998 i Irvine, CA och består av Dustin Kensrue (s), Teppei Tiramishi (g), Eddie Breckenridge (b) och brorsan Riley Breckenridge (tr).
De spelar ett slags bluesig hardcore och har skapat sig en egen nisch i genren emo-hardcore med texter inspirerade av såväl religion som politik och filosofi. Man kan exempelvis här och där finna referenser till C S Lewis (Narnia mm) religiösa tankevärld.

Thrice släpper nu sitt sjunde studioalbum Beggars. Det är en lätt schizofren historia. Det ÄR bra, men det spretar åt många håll och det är inte så enkelt att greppa vad det är de vill göra. De blandar det tunga, obligatoriska gitarrsmattret med långa och lugna, atmosfäriska stycken och det känns, inte ofärdigt, men som sagt ganska svårbestämt. Det lugna överväger en aning och kanske blir det bara det på nästa skiva, om/när Thrice bestämmer sig. Kontinuiteten finns i de personliga, tänkvärda och lite vemodiga texterna. Bäst är singeln All The World Is Mad, The Weight, In Exile och Wood And Wire.

Mats Johansson

Tags:

08

09 2009

Nja, vad skall jag säga?

Hanne Hukkelberg "Blood From a Stone" (Nettwerk/Plaground)
Hanne Hukkelberg ”Blood From a Stone” (Nettwerk/Playground)

betyg25

Hm, jag har nog redan sagt det. ”Nja”, säger nog det mesta.

”Blood From a Stone” är denna 30-åriga norskas tredje album. Debuten hette ”Little Things” och kom för fem år sedan. Hon komponerar, sjunger, spelar slagverk, gitarr, piano och är utbildad vid Norsk Musikhøgskole. Så det fanns mycket som väckte min nyfikenhet. Det låter bra. Det är bra arrat. Det är … hm … ja, det är lite irriterande att inte kunna sätta fingret på varför denna platta inte riktigt når fram till mig. När jag lyssnar på näst sista låten ”Crack”, som jag tycker är plattans näst bästa låt, så känns det som om det saknas ”skit under naglarna”. Bäst är för övrigt sista låten ”Bygd Til By”.

Unga fröken Hukkelberg har potential, helt klart. Kruxet är att potential ”bara är ett ord för att man inte uträttat något”, som en amerikansk fotbollscoach sa. Men låt oss välja det positiva perspektivet och hoppfullt blicka fram mot nästa platta. Den kan bli riktigt bra. Men nu stannar betyget på en tvåa. Ett ”nja”, helt enkelt …

Hasse Carlsson

Tags:

04

09 2009