nyaskivor.se

Tom Jones ”Praise & Blame” (Island/Universal)

Tom Jones är 70 år och gör sin tightaste skiva på år och dag. Jag förbluffas av råheten och rockigheten på skivan. Albumet är inspirerat av Johnny Cash avskedsskiva. Det finns en råhet och äkthet i skivan som jag inte har hört sedan blueslegenden R.L. Burnside släppte sina sista skivor i slutet av 90-talet, ihop med Jon Spencer & co. Mellan hymner och gospelkörer låter självaste ”Tjuren från Wales” som White Stripes moderna bluestakter. Det är fläskigare och tuffare än man kunde ana. Hitta Toms Jones nya sound i R.L Burnsides skrammel blues ”Mr. Wizard” (1997).

Tom Jones slog igenom 1965 med låten ”It´s not unusual”. Sedan har han sjungit ”Delilah”, ”She’s a lady”, ”Green green grass of home” och förstås ”Sexbomb” mfl. På nya skivan ”Praise & blame” är det helt andra toner än vad vi är vana vid. Inspelade med folkrockproducenten Ethan Johns (som jobbat med Ryan Adams, Ray LaMontagne, Rufus Wainwright). För första gången kan jag säga att Tom Jones rockar fett! Tom Jones är tillbaka, hetare än han har varit på decennier.

Mattias Ransfeldt

Zac Brown Band ”The foundation” (Atlantic/Warner)

Det skulle inte vara helt fel att slinka in på ett av alla barrooms i Austin Texas och avnjuta en kall öl i sällskap med Zac Browns Band. De är med största säkerhet ett alldeles utmärkt liveband som legat ute på vägarna i södra USA och giggat sig i den form de visar upp på albumet Foundation.

Här finner vi variation i stilar och framförande. Det låter tryggt och svängigt – eftertänksamt och vemodigt. Fullfart och komik-i-kvadrat. Det senare funkar säkert runt midnatt som allsångalternativ i en fullpackad bar, men inte särskilt bra på platta. I stället rekommenderar jag spanskdoftande Whaterver It Is som påminner om en ung Joe Ely. Free och Jolene (som inte är Dollys) gillas skarpt. When The Boat Leaves med sitt Karibiengung skulle kunna bli en rejäl radioplåga i sommar om den plockades upp av någon vettig radioproducent.

Som du nu förstår så finns det lite av allt på detta album. Kolla själv om du gillar en knippa bra låtar, fiddlande fioler och en rejäl dos av högklassisk modern americana.

Bengt Berglind

Tom Petty and the Heartbreakers ”Mojo” (Reprise/Warner)

Tom Petty har otvivelaktigt mycket på sitt samvete. Ända sedan avstampet med det
självbetitlade albumet Tom Petty and the Heartbreakers (1976) har strida
strömmar av njutbara tongångar skänkt åhörare både glädje och tillfredställelse.
Petty’s odysee’ är imponerande. Vem minns väl inte Damn The Torpedos (1979) med
”Refugee” och ”Here Comes My Girl” och kanske om möjligt ännu mera övertygande
ett decennium senare – Full Moon Fever som bjöd på ”Free Fallin” och ”I Won’t
Back Down”. Jämna fina skivor med låtar som är svåra att överbrygga.

Jag kan villigt erkänna att jag inte följt Tom Pettys förehavande till punkt och
pricka under de senaste tjugo åren. Det finns dock två undantag och det är dels
”Wildflowers” (1994) som bevisade att skaparförmågan på intet sätt hade ebbat ut
och att låtmaterialet rör sig som en sinuskurva med knappt märkbara vågrörelser.
Vad som definitivt fick mig att vakna till var dock när han samlade ihop sitt
gamla gäng Mudcrutch (2008) och slöt cirkeln på ett häpnadsväckande sätt. Det
gjorde att den gode Tom ånyo hamnade på bevakningslistan med högsta prioritet.
”The Wrong Thing To Do” och ”Scare Easy” förseglar låtskrivandet än en gång och
Byrds klassiker ”Lover Of  The Bayuo” (Levy,McGuinn) är det ultimata valet om
man väljer att göra en cover.

När nu ”Mojo” ligger och snurrar på tallriken och Petty har lämnat merparten av
Heartland-rocken bakom sig, så kan man undra om detta är tillräckligt
konkurrenskraftigt. Skönt då att det lyckligtvis finns en liten detalj som gör
att allt är frid och fröjd och man kan sjunka allt djupare ner i schäslongen med
ett förnöjt leende och bara lyssna under andakt. Jag menar gubevars de 12
ackordslingorna som är grunden till all Blues. 

Redan inledningsspåret ”Jefferson Jericho Blues” genomsyras av taktfast
munspelsorienterad blues. Kärlekshistorian mellan Thomas Jefferson (USA:s 3:e
President 1801-1809) och Sally Hemings återberättas på ett sanslöst fyndigt
sätt. På ”First Flash Of Freedom” jammas det friskt i nästan 7 minuter. Det är
tumlande jazz-rock med psykedeliskt mönster av en taktfast vals. Vem vill väl
inte bli uppbjuden till en sådan dans? Tankarna förs oavkortat till band som
Widespread Panic och Allman Brothers.  

Melodin ”U.S. 41” (motorväg i Florida ) har sina rötter i Everglades
träskmarker. Swamp Music i all ära och så typiskt för ett band som härstammar
från just norra Florida.

”Running Man’s Bible” är ett annan självsäker sång som svassar omkring med
trippande bestämda steg mot ett mål som skänker salighet. ”The Trip To Pirate’s
Cove” bär alla Pettys signum och här berättas om ett gäng som är ute på en
biltur och via kringelkrokar hamnar på ett party tillsammans städerskor på ett
hotell. Petty’s förmåga att förmedla det enkla firar än en gång triumfer.

De lugnare momenten synkroniseras med fyra låtar. ”No Reason To Cry” är ett
vemodigt spår med tyvärr alltför folklig underton. En tillfällig dipp. På
”Lover’s Touch” rätar det upp sig och Pettys släpande, nasala röst kommer till
sin rätt. ”Something Good Coming” böljar fram och åter som vågor som slår upp
mot stranden och sedan drar sig åter. Kan det vara de badvänliga stränderna (St
Pete’s beach) i St.Petersburg U.S. (norvästra hörnet av Florida) som har gett
inspiration månne ? Glöm inte solskyddsfaktorn här. Det straffar sig
oundvikligen. Slutligen fladdrar den evigt brinnande blueslågan långsamt och i
ett stop/loss tempo som försvinner ut i form av ”Takin’ My Time” vilket utan
omsvep är hämtad från fäderneslandets egen lilla traditionsrika sångbok.  

Att Petty har sinne för humor råder inget tvivel om. Det bevisas dels i
slagfärdiga ”Candy” där man får anta att han inte bara sjunger om sötsaker, men
framför allt i överrumplande reggaeinfluerade ”Don’t Pull Me Over” där han bönar
och ber att inte Sheriffen skall vinka in honom när han är ute på en av sina
otaliga bilresor (som helt klart är ett favoritämne).
 
Tiden har kommit då det är dags att presentera bandet -The Heartbreakers. Mentor
och på sologitarr återfinns Mike Campell. Tre av låtarna är komponerade av honom
tillsammans med Petty. Kan alla tricks på gitarren och får ta ut svängarna
ordentligt här. Han har dessutom några dolda kort i skjortärmen. Benmont Tench –
Piano/keyboard/orgel – gör helheten komplett och fyller ut eventuella luckor.
Scott Thurston – rytmgitarr/munspel – briljerar och skiner ikapp med solen. Ron
Blair – basgitarr – återvändande originalbassist. Steve Ferrone – Trummor och
slagverk.

Omsider en fyrklöver där mina låtfavoriter gestaltas av i tur och ordning av
”Let Yourself Go” med skön rytm och en lugnande orgel som lägger sig som bomull
runt hjärtat. ”High In The Morning” där det arbetas fram en del svett med hjälp
av högoktanigt gitarrspel. ”I Should Have Known It” är det närmaste hårdrock man
kommer med tydliga Led Zeppelin riff. ”Good Enough” knyter ihop säcken på ett
elegant sätt. Precis som bluesrock skall spelas och man känner rännilar av
välbehag som sprider sig längs hela sin lekamen.
 
Hur skall man då bedöma en skiva som denna utan att skapa en konflikt? Mitt i
min iver och upphetsning upptäcker jag att samtliga 15 låtarna med alla sina u-
svängar och abrovinker har fått en släng av sleven. Det är ett gott tecken i
skyn. Att skapa något så nydanande och inte luta sig tillbaka på gamla lagrar
måste i rimlighetens namn belönas, men samtidigt kan man aldrig veta om något
ännu bättre väntar runt hörnet. Skalan från en klassiker via excellent, mycket
bra, kort och gott bra eller kanske bara lite över genomsnittet är inte helt
enkel att bemästra. Därför känns svaret som en befrielse då det är lika enkelt
som genialiskt och kommer så plötsligt och helt överraskande – ”Mojo” är helt
enkelt tillräckligt bra. 

Thomas Claesson

Fotnot : Mojo är ett diversifierat uttryck med positiv innebörd. Här ryms
självförtroende, sexuell attraktion, charm, sällskaplighet och till och med
magi. Enkelt sagt: om man vet med sig att man har en mojo som fungerar, ja då
ligger man bra till i förhållandet med det motsatta könet (eller vad som
föredras).

Marisa Yeaman ”Roadmap heart” (Deep Pearl /Hemifrån)

Man väntar och väntar på att det skall hända något, att den skall beröra. Men det händer aldrig. Det känns som en lång roadtripp igenom Australiens landskap. Utan karta och kompass. En resa utan mål. Flera av låtarna är målande liksom landskapet men det räcker inte ända fram ändå. Det låter som en tråkig version av Sheryl Crow. Lite för alldaglig och intetsägande.

Hon har säkert en massa bra saker att säga med sina texter men det är hur man säger det och hur man framför det. Saknar engagemanget trots att det bara är hennes andra skiva. Kan förstå om det blir lite vardag om hon hade släpp ett pärlhalsband av skivor de senaste åren. Visst kan vardagen bli lite tråkig, just med alla bestyr, tvätta, göra matlåda, hänga tvätt, städa och allt det där som måste göras. Skivan känns som en trist tisdag.

Mattias Ransfeldt

The Avett Brothers ”I And Love And You” (American Recordings/Sony)

”Bröderna” är tre till antalet men bara två är bröder. Multiinstrumentalisterna Scott och Seth Avett plus bassisten Bob Crawford. De har stretat runt på diverse småbolag sedan skivdebuten för nio år sedan.

Nu kan de säkert se ljuset i tunneln i och med att Rick Rubin har knutit dem till sitt bolag och hjälpt till med produktionen.
I And I Love You kommer förmodligen att betecknas som deras stora genombrott med sitt rika flöde av modern americana , men med rötter hos Byrds, Everley Brothers och The Band.

När det är som bäst gungar brödernas röster fram limmade mot varandra i mediumtempo. Kolla in Heart Full Of Doubt och titelspåret. Det finns också en klart rockigare sida av brödratrion i snabba pianodrivna Kick Drum Heart, temposkiftande The Perfect Space eller popdängeartade Sling Flight Of Speech.

Det kanske kan verka som musiken spretar åt lite väl olika håll, men samtidigt så värnar den starkt om den amerikanska musiktraditionen av igår och idag.

Det som bidrar till att jag tycker så mycket om den här plattan är att det låter som ett band som spelar tillsammans på instrument trakterade av dom själva i en trång studio. Är det nu inte så, så var vänlig tala inte om det för mig. Jag vill fortsätta leva i den illusion jag byggt upp runt plattan i fråga. Jag tar mig också friheten att höja slutbetyget till 4,8(!) och det står jag för. Vänner av americana: köp !

Bengt Berglind

Patrick Crowson ”Finito La Comedia” (Indys/Hemifrån)

Hela auran kring Patrick Crowson stavas lo-fi. Tar man ett besök på hans hemsida möts man av suddiga och härliga grådassiga bilder som på många sätt talar samma språk som skivans musik gör, det vill säga ett mörker med en gnutta ljus någonstans där bakom horisonten. Gillar man bildkonst bör man faktiskt ta sig ett besök på hemsidan, helt lysande bilder på många sätt. Men på sidan finner man samtidigt ingen information alls – till skillnad från det stora flertalet artister har Patrick förstått att det finns ett värde i att inte ge någon information och därigenom dölja sig med ett skimmer av ovisshet – vilket även avspelas i hans lyrik och musik; som också känns svåråtkomlig fast samtidigt självklar.

När skivan spelas möts man av lo-fi americana där en akustisk gitarr är grundinstrumentet, som ackompanjeras av olika instrument beroende på låt. Bakom hela musiken ligger ett ständigt missljud eller brus som konstigt nog bidrar med att ge musiken ännu mer själ eller så ligger det där och stör för musiken – jag kan faktiskt inte bestämma mig för vilket det är. Mycket med den här skivan och herr Crowson är motsägelsefullt och det gör det svårt att veta vilket ben man ska stå på och vad man egentligen ska tycka. Vissa lyssningar känns skivan fenomenal och vissa gånger känns den omöjlig att förstå sig på. Därav kommer betyget inte bli högre än ett mittenbetyg. I vilket fall som helst tror jag att Crowson kan komma att leverera spännande plattor i framtiden.

På många sätt påminner Patrick Crowson om en ung och flummig lo-fi Bob Dylan utan den där uppenbara charmen och utan den där direkta punchlinen.

I början nämnde jag Patricks hemsida www.patrickcrowson.com men det är även värt att ta ett besök på hans myspacesida www.myspace.com/patrickcrowson ifall man är intresserad av att höra hans musik.

Lars Svantesson

Band of Horses ”Infinite Arms” (Columbia/Sony)

Det har på 2000-talet skett något av en revival när det gäller proggmusik, folkmusik och s.k. amerikansk rootsmusik, det senare idag ofta populärt kallad ”americana”. Bland musikkritikerkåren har ”progg” och ”americana” blivt termer som står för något fint och autentiskt. Det här har lett till att även band som t.ex. Iron Maiden nuförtiden ibland får etiketten ”progg”, vilket aldrig skedde under bandets guldålder på 1980-talet. Då var ”progg” fortfarande något av ett nedsättande ord –  ”progg” sågs som pretentiöst och lite träaktigt och förlegat.

Men saker har alltså som sagt hänt sedan dess. Kanske har det att göra med den oroliga tiden i världen efter 11:e september 2001 och vårt behov av någon slags hemvävd traditionsbunden jordnära trygghet, som ovan nämnda musikstilar då i så fall skulle sägas kunna representera? Detta tål att begrundas vidare.

Det har hur som haver nu kommit en våg av inte minst amerikanska rock- och popband som tydligt och ofta uttalat inspirerats av 60-och 70-talsföregångar inom americana som Crosby, Stills, Nash & Young och The Band med flera. 2008 kom t.ex indiefolkbandet Fleet Foxes med sin självbetitlade debut och de internationella kritikerna vred sig ur led för att hylla bandets närmast sakrala stämsångdominerade musik.

Många av de här banden har en image där de klär sig i skägg och flanellskjortor, vilket gjort att det hela ibland kallas för ”flanellrock”. Och till kategorin ”flanellrock” får Band of Horses sägas höra. ”Flanell” är i det här fallet också extra passande eftersom bandet bildades i Seattle 2004 och denna stad var ju centrumet för många av de nedklädda flanellskjortebärande band som skapade grungemusiken under 1990-talet. Band of Horses har släppt två album tidigare: Everything All the Time (2006) och Cease To Begin (2007). Båda albumen betraktas nu som riktiga pärlor av en allt större växande skara fans runtom i världen.

Nya Infinite Arms är kanske poppigare än de tidigare plattorna och överhuvudtaget låter Band of Horses i mångt och mycket som en poppigare och slickare variant av Fleet Foxes, vilket är alldeles utmärkt. Den bitterljuva stämsången är bitvis helt magisk och många av de fint utsnickrade melodiösa låtarna känns redan vid ett par första lyssningar som smärre klassiker. Öppningspåren ”Factory” och ”Compliments” är vidunderligt bra. Jag blir euforisk!

Henric Ahlgren

Tony Denikos ”Already Gone” (Indys/Hemifrån)

Med sitt nya (och tredje) album ”Already Gone” levererar Tony Denikos inget nytt för oss att beskåda under solen. Det är en mix av country, blues och americana som du säkerligen hört flertalet gånger förut. Men Tony kan sina saker och får skivan att vara intressant rakt igenom. Det är en varierande och trevlig platta för stunden, men ingen som lockar till att plockas fram för att spelas ofta – fast det beror mest på att det finns flera plattor i samma genre som är betydligt vassare – när den väl plockas fram för att spelas så bjuder den upp till dans.

Det som lyfter albumet är att Tony Denikos är en mästare med ord och vet hur han ska betona orden för att göra låtarna intressanta. En av skivans bästa låtar ”Auction Block” där Tony hånar att hela USA säljs ut. Ett annat höjdarspår är den tårdrypande balladen ”Broken Down Cowboys” som handlar om en ung ensam soldat som längtar hem. Men bäst av allt är ”Home For Christmas” om en ung pojkes önskan att hans döda pappa ska komma hem. Är du ingen större fantast av americana behöver du inte den här skivan på din inköpslista, men är du en hängiven lyssnar av genren americana kommer ”Already Gone” ge dig flertalet underhållande lyssningar.

Lars Svantesson

Carolina Chocolate Drops ”Genuine Negro Jig” (Nonesuch/Warner)

Står du som jag ibland framför skivhyllorna och inte har en aning om vad du tycker om att lyssna på just då. För det ska ju passa in med tanke på väderlek, årstid, sinnesstämning, tid på dygnet och kanske också sällskap. Suckar du då djupt och plockar fram något som du lirat ettusenfemtioåtta gånger tidigare. I mitt fall kan det då bli Van Morrisons Moondance eller Dylans  Mercy.

Har du hamnat i denna situation och behöver  ett bra alternativ. Införskaffa Carolina Cholate Drops. Denna trio som består av unga afro-americaner tar dig med på en resa tillbaks till den amerikanska södern för många månar sedan. Musiken är helakustik med banjo, fiol och gitarr i förgrunden och skulle kunna vara ett nytt soundtrack till en fortsättning på filmen O brother where art thou. Det svänger ordentligt om musik från förr tänker man och blir kanonlurad då man upptäcker att CCD smugit in en R&B hiten Hit Em Up Style i oldstringbandförklädnad. På ett likande sätt gör de också med Tom Waits Trambled Rose. Mellan dessa väver man i jiggar, folkmusik ballader och en accapellalåt  som kunde härstamma från Old England. Eller kanske är den nyskriven? Så fortsätter det hela albumet igenom och man lyssnar och njuter med ett vidöppet musiksinne.

Bengt Berglind

Albert & Gage ”Dakota Lullaby: The songs of Tom Peterson” (Moonhouse/Hemifrån)

Christine Albert och Chris Gage bjuder på klassisk spelad folkmusik, rock, country, blues och bluegrass en salig blandning av musikens många genrer. Den här gången tolkar duon Tom Petersons låtar. Äntligen kanske Toms låtskrivande når en större publik. Han har själv harvat länge, kanske hela sitt liv men aldrig riktigt fått till det. Nu med helylle duon Albert och Gage kommer nog var och varannan skenhelig amerikan få upp ögonen för låtarna.

Det blir så där amerikanskt som det ibland är på film. Det blir lite för mycket av det goda. Om man har ätit en bakelse och man känner at t man vill ha mer för att de tär så gott, men så börjar man äta på den andra bakelsen så inser man efter ett tag att man är mätt. För mätt. Då har man fått lite för mycket av det goda. Duon känns för helylle men låtarna är fantastiska och de gör det bra.

Mattias Ransfeldt