nyaskivor.se

Tesla ”Alive In Europe!” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Oj, snacka om en skiva som verkligen låter live, det vill säga mer eller mindre utan pålägg i efterhand (åtminstone enligt mina öron). Modigt och bra gjort av Tesla, som vid det här laget har turnerat över världen i 25 år och förstås vet hur man spelar live.

Helt klart är en av ovanstående poäng jag delar ut helt och hållet tack vare livekänslan.
Sångaren Jeff Keith har dessvärre en röst som oftast låter ansträngd (läs ”skitnödig”) och blir aningens jobbig att lyssna på i längden. Nej, när det gäller just herr Keith föredrar jag hans insats på studioskivorna.

Övriga musiker gör dock – som förväntat – ett alldeles utmärkt jobb, det vill säga spelar det dom ska när dom ska spela det och det med för musikstilen lagom ”skitig” känsla. När det handlar om låtarna är skivans guldkorn Forever More, Modern Day Cowboy (Suverän #1!), What a Shame, Love Song (Suverän #2!), What You Give och Hang Tough. Men var är den suveräna konsertöppningslåten Comin’ Atcha Live? Jag bara undrar…

Sammanfattningsvis är Alive In Europe! ett lyckat bokslut på Teslas första 25 år. Och lita på att dom kommer att fortsätta att leverera i många år framöver.

Magnus Bergström

Albert & Gage ”Dakota Lullaby: The songs of Tom Peterson” (Moonhouse/Hemifrån)

Christine Albert och Chris Gage bjuder på klassisk spelad folkmusik, rock, country, blues och bluegrass en salig blandning av musikens många genrer. Den här gången tolkar duon Tom Petersons låtar. Äntligen kanske Toms låtskrivande når en större publik. Han har själv harvat länge, kanske hela sitt liv men aldrig riktigt fått till det. Nu med helylle duon Albert och Gage kommer nog var och varannan skenhelig amerikan få upp ögonen för låtarna.

Det blir så där amerikanskt som det ibland är på film. Det blir lite för mycket av det goda. Om man har ätit en bakelse och man känner at t man vill ha mer för att de tär så gott, men så börjar man äta på den andra bakelsen så inser man efter ett tag att man är mätt. För mätt. Då har man fått lite för mycket av det goda. Duon känns för helylle men låtarna är fantastiska och de gör det bra.

Mattias Ransfeldt

Ratt ”Infestation” (Roadrunner/Warner)

Under en period runt 1984-85 var sleazemetal-bandet Ratt USA:s hetast metal-band med radio- och MTV-rotation samt försäljning i hemlandet som gick om Bon Jovi och Mötley Crüe, framförallt på grund av den i hemlandet stora hiten ”Round and Round” från plattan Out of the Cellar (1984) samt ett framgångsrikt turnerande (med bland andra just Bon Jovi som förband). Bandet släppte ytterligare tre kvalitativa album: Invasion of Your Privacy (1985), Dancing Under Cover (1986) och Reach For the Sky (1988) innan lågan började falna på allvar.

Ratt blev alltså aldrig riktigt lika stora som tidigare ovan nämnda mer namnkunniga band, men har med åren fått alltmer retrospektiv respekt och anses nuförtiden som ett av de stilbildande och viktigare amerikanska metalbanden från 80-talet. Gruppen har till dags dato sålt över 20 miljoner plattor.

En tung kugge i Ratts maskineri och musikalisk fältmarskalk är/har genomgående varit gitarristen Warren DeMartini. DeMartini är utåt sett en av de kanske mer anonyma gitarrfantomerna inom hårdrocken, men en alltid smakfull och intelligent elegant som är skaparen bakom några av metalgenrens absolut snyggaste och mest välkonstruerade riff (”Round and Round”, ”Lay It Down” med flera).

Under resans gång har ett par av originalmedlemmarna fallit ifrån på olika sätt och det har rått splittring. Men sedan några år tillbaka har Ratt enats och trätt fram igen som ett förvånansvärt starkt liveband med en injektion med nytt blod i ådrorna. Och nu levereras alltså ett helt färskt studioalbum, det sjunde i ordningen och första på tio år – Infestation.

Som ihärdigt Ratt-fan blir jag glad. Det är så här man vill att comeback-plattor ska låta: med kvalitéer från de fornstora dagarna och samtidigt lite ny udd. Ratt vet fortfarande vart skåpet skall stå och har en energi som ännu kan sopa banan med efterföljarna. Sound- och låtmässigt hamnar plattan någonstans mellan Invasion of Your Privacy och Dancing Undercover samtidigt som det är lite mer metalliskt än tidigare. Sångaren Stephen Pearcys karaktäristiskt nasala pipa är fortfarande intakt och kraftfull. Det här är en platta som jag helt klart kommer att terrorisera min fru och barn med under sommarens grillfester.

Stark öppningstrojka: ”Eat Me Up Alive”, ”Best of Me” och “A Little Too Much”.´

Henric Ahlgren

Roger Holzheimer ”Rough hewn heart” (Hemifrån)

I första låten får jag en känsla av att Roger Holzheimer har lyssnat mycket på  både Bruce Springsteen och Neil Young. Men ju mer skivan snurrar i bilstereon inser jag likheterna med Soul Asylum, Live, R.E.M. och Crash Test Dummies. Skivan håller en mycket hög kvalitet gällande både på sång och musik. Favoriten är ”Younger” som inleder hela skivan, en avskalad låt med sång och gitarr. Avskalat och enkelt men ändå mer effektfullt än när det blir överproducerat. Texterna verkar vara självupplevda och därför träffsäkert och trovärdigt på alla sätt och vis.  Vet att han redan nu jobbar på nästa skiva och ser fram emot en uppföljare!

Mattias Ransfeldt

High On Fire ”Snakes For The Divine” (Century Media/EMI)

Är High On Fire nästa megastora amerikanska hårdrocksband? Ja, mycket tyder i alla fall på det. För hur ska man annars tolka alla positiva recensioner av deras nya alster.

Hur det låter? Tänk en mycket tyngre/hårdare variant av stonerrock fullspäckad med Black Sabbath-liknande riff som maler ner allt motstånd. Och här och där märks också inslag av Mastodon.

Av bandmedlemmarna är det gitarristen/sångaren Matt Pike som sticker ut mest, då han har en röst som ibland är förvillande lik en viss Lemmy Kilmister (Motörhead). Att välja ut favoritlåt(ar) avstår jag helt ifrån, eftersom Snakes For The Divine är ett musikpaket där helheten är viktigast. Ja, det går rentav att likna skivan vid en enda lång innehållsrik låt.

Att betyget stannar vid en fyra beror på att skivan skulle ha mått bra av några fler melodiösa ”andningshål”. Ett mycket gott råd i fallet Snakes For The Divine är att ge den gott om tid att växa. För växer gör den, lita på det. Snakes For The Divine är en musikvän för livet.

Magnus Bergström

H.E.A.T. ”Heat” (Playground)

H.E.A.T bildades i Upplands-Väsby i början på 2007, och fick sitt stora genombrott i Melodifestivalen 2009. Innan dess hade de hunnit med att vara förband åt bland andra Sabaton och Alice Cooper, så man kan ju inte säga att de är helt bortkastade, eller?

Bandet vill skapa något unikt, som tilltalar folk. De tar det bästa från 80-talet och det bästa ifrån nu, och blandar till en härlig mix. Hela albumet skulle jag säga är en enda stor hyllning till 80-talets hårdrock. De flesta låtar är riktigt bra och catchy, men det finns också de där man frågar sig: Hur tänkte de här? Hela skivan går i ”1000 Miles” anda, och är glad. Visst – allt är inte solsken och regnbågar, vissa låtar handlar om otrohet och förlorad kärlek. Typiska ämnen. Till de som trots allt inte hört “1000 Miles” kan jag säga att musiken är mer lik Danger Danger än till exempel Mötley Crüe.

H.E.A.T är det enda band jag hört på senaste tiden som verkligen har lyckats behålla det där speciella soundet som 80-talet bringade. Det är många, många band som försöker, men få lyckas. Och med låtar som ”Keep On Dreaming” så kan ni ju räkna med att taken lyfter på arenorna. Tro mig – Been there, Seen that. En nackdel med detta är väl att man tyvärr finner låtarna väldigt lika gamla låtar, speciellt från de band jag nämnde tidigare, men älskar du glam/sleazerock, så är detta verkligen en platta för dig!

Skivan släpptes iochförsig innan festivalen men re-releasades alldeles nyssens i ny version med bidraget ”1000 Miles” inkluderat…

Sara Köhler

Eldkvarn ”Hunger Hotell” (EMI)

Om jag inte minns alldeles fel var det salige legendariske producenten Guy Stevens (Clash London Calling m fl) som yttrade att den perfekta rocklåten klockar in på 2:58.

Jag vet inte om Plura har tagit till sig just det, men den här gången hade han enligt egen utsago föresatt sig att hålla nere formatet en aning. På Eldkvarns senaste skiva Hunger Hotell finns heller inga exempel på Pluras långa, episka sångberättelser likt Alice, Tag min hand eller Blues för Bodil Malmsten. Saknar jag det? Inte mycket.

Vad Plura och bandet har kokat ihop den här gången tillhör utan tvivel de 2-3 bästa plattorna de har gjort. Det är ett slags essens i text och musik av det som är Eldkvarn. Komprimerat till så gott som fulländning. Här finns det smittande, sprittande och trotsigt livsbejakande i Vägen till paradiset, Barn av sommarnatten och titellåten. Det på en gång sorgsna, stolta och vackra i Bröllopssång #1 och #2.

Som helhet riktigt osar det självtillit om Eldkvarn. De rider på en sorts våg av kreativitet, spelglädje och trygghet sen några år tillbaka. Plattorna Limbo, Atlantis och Svart Blogg i all ära, det var länge sen det lät så här bra.

Mats Johansson

Mikael Rickfors ”Away again” (Warner)

Mannen med en av Sveriges eller varför inte Europas bästa rockpipor är tillbaka. En återkomst värd att låta tala om sig. Mikael Rickfors, med över 40 års erfarenhet av musikbranschen, släpper 15 april det nya albumet Away again.

Det blir hans femtonde som soloartist.I mångt och mycket innebär det en återgång till rötterna: lugnt, bluesbaserat med stänk av soul, mestadels akustiskt och med texter på engelska. Soft och stämningsfullt är det rakt i genom, och doftar sent 60- till 70-tal.

Mycket fjärran Vingar och Grymlings folkrock på svenska. Och detta är bättre. Miracles, med skir akustisk gitarr och smekande hammondorgel i bakgrunden, tillhör de fåtal spår som höjer sig över mängden. Låtmaterial och framförande håller nämligen genomgående hög klass i sin genre.

Melodifestivalbidraget Du vinner över mig är instoppad som sista låt. Det är väl mer eller mindre ett måste att ha med den, men i detta sammanhang känns den främmande och tämligen onödig.

Mats Johansson

Perssons Pack ”Öster om Heden” (EMI)

Nog kan man kalla det en äkta comeback när 45-åringen Per Persson och hans dragspelande pack återvänder med ”Öster om Heden” efter 14 år. Man är åter i hamn efter en lång resa och det känns som om tiden har stått helt stilla.

Den småstadsromantiska ådran är lika smittsamt äkta och oförstörd som förut och vi bjuds på ett levande historieberättande. Det är tryggt, gubbigt, bonnigt men i positiv mening – som en Plura sjungandes brännvinsdoftande folkvisrock på de sju haven. Hellströmska sjörövartolkningar har vi iochförsig hört förut, men det här är mer en glesbygdsvariant av Eldkvarn-Winnerbäck hyllar Clash-Springsteen – och det är helt rätt i tiden.

Sångtitlarna talar för sig själv. Den fantastiska Annika Norlin-duetten ”Stenad i Stockholm”, ”När du är ung” och ”Ikväll tar vi över stan” är alla blivande Persson-klassiker för en ny generation lyssnare; och när Persson sjunger att ”sångare utan orsak sjunger alltid falskt” inser man att en mer trovärdigt äkta rumlarrock knappast går att finna på den här sidan Atlanten.

De gamla trotjänarna Magnus Lind och A Camp-aktuella Niclas Frisk medverkar nu liksom då och bandet drar just nu runt på en omfattande turné med den nya skivan i bagaget. När de kommer till Putte i Parken den siste juli så kommer undertecknad att vara på plats och skråla i publiken.

Peter Dahlén

Vårens och sommarens spelschema hittar man på bandets hemsida. Bara att klicka på skivomslaget här ovanför…