Som en flummig lo-fi Dylan utan charmen och punchlinen
- Patrick Crowson ”Finito La Comedia” (Indys/Hemifrån)
Hela auran kring Patrick Crowson stavas lo-fi. Tar man ett besök på hans hemsida möts man av suddiga och härliga grådassiga bilder som på många sätt talar samma språk som skivans musik gör, det vill säga ett mörker med en gnutta ljus någonstans där bakom horisonten. Gillar man bildkonst bör man faktiskt ta sig ett besök på hemsidan, helt lysande bilder på många sätt. Men på sidan finner man samtidigt ingen information alls – till skillnad från det stora flertalet artister har Patrick förstått att det finns ett värde i att inte ge någon information och därigenom dölja sig med ett skimmer av ovisshet – vilket även avspelas i hans lyrik och musik; som också känns svåråtkomlig fast samtidigt självklar.
När skivan spelas möts man av lo-fi americana där en akustisk gitarr är grundinstrumentet, som ackompanjeras av olika instrument beroende på låt. Bakom hela musiken ligger ett ständigt missljud eller brus som konstigt nog bidrar med att ge musiken ännu mer själ eller så ligger det där och stör för musiken – jag kan faktiskt inte bestämma mig för vilket det är. Mycket med den här skivan och herr Crowson är motsägelsefullt och det gör det svårt att veta vilket ben man ska stå på och vad man egentligen ska tycka. Vissa lyssningar känns skivan fenomenal och vissa gånger känns den omöjlig att förstå sig på. Därav kommer betyget inte bli högre än ett mittenbetyg. I vilket fall som helst tror jag att Crowson kan komma att leverera spännande plattor i framtiden.
På många sätt påminner Patrick Crowson om en ung och flummig lo-fi Bob Dylan utan den där uppenbara charmen och utan den där direkta punchlinen.
I början nämnde jag Patricks hemsida www.patrickcrowson.com men det är även värt att ta ett besök på hans myspacesida www.myspace.com/patrickcrowson ifall man är intresserad av att höra hans musik.
Lars Svantesson
