nyaskivor.se

Carolina Chocolate Drops ”Genuine Negro Jig” (Nonesuch/Warner)

Står du som jag ibland framför skivhyllorna och inte har en aning om vad du tycker om att lyssna på just då. För det ska ju passa in med tanke på väderlek, årstid, sinnesstämning, tid på dygnet och kanske också sällskap. Suckar du då djupt och plockar fram något som du lirat ettusenfemtioåtta gånger tidigare. I mitt fall kan det då bli Van Morrisons Moondance eller Dylans  Mercy.

Har du hamnat i denna situation och behöver  ett bra alternativ. Införskaffa Carolina Cholate Drops. Denna trio som består av unga afro-americaner tar dig med på en resa tillbaks till den amerikanska södern för många månar sedan. Musiken är helakustik med banjo, fiol och gitarr i förgrunden och skulle kunna vara ett nytt soundtrack till en fortsättning på filmen O brother where art thou. Det svänger ordentligt om musik från förr tänker man och blir kanonlurad då man upptäcker att CCD smugit in en R&B hiten Hit Em Up Style i oldstringbandförklädnad. På ett likande sätt gör de också med Tom Waits Trambled Rose. Mellan dessa väver man i jiggar, folkmusik ballader och en accapellalåt  som kunde härstamma från Old England. Eller kanske är den nyskriven? Så fortsätter det hela albumet igenom och man lyssnar och njuter med ett vidöppet musiksinne.

Bengt Berglind

Albert & Gage ”Dakota Lullaby: The songs of Tom Peterson” (Moonhouse/Hemifrån)

Christine Albert och Chris Gage bjuder på klassisk spelad folkmusik, rock, country, blues och bluegrass en salig blandning av musikens många genrer. Den här gången tolkar duon Tom Petersons låtar. Äntligen kanske Toms låtskrivande når en större publik. Han har själv harvat länge, kanske hela sitt liv men aldrig riktigt fått till det. Nu med helylle duon Albert och Gage kommer nog var och varannan skenhelig amerikan få upp ögonen för låtarna.

Det blir så där amerikanskt som det ibland är på film. Det blir lite för mycket av det goda. Om man har ätit en bakelse och man känner at t man vill ha mer för att de tär så gott, men så börjar man äta på den andra bakelsen så inser man efter ett tag att man är mätt. För mätt. Då har man fått lite för mycket av det goda. Duon känns för helylle men låtarna är fantastiska och de gör det bra.

Mattias Ransfeldt

Clarence Bucaro ”New Orleans” (Hyena Records/ADA Nordic/Warner)

Det är en ganska sorgsen skiva; känns som han skulle ha blivit dumpad av världens bästa tjej. Med sin lite tunna och falsettliknande röst sjunger han till ett tunt soulkomp. Det känns som man vill att han skall ta i mera, känna mera, våga ta plats. Jag förstår att Clarence Bucaro vill fånga den där intima känslan men det räcker inte ända fram den här gången.

Skivan består mestadels av smöriga ballader med reservation på vissa låtar som svänger och har lite gospelinspirerat komp, men för övrigt faller skivan rätt platt. Det känns lite sådär Daniel Lemma ”If I Used To Love You”-tråkigt över det hela.

Mattias Ransfeldt

The Coal Porters ”Durango” (Prima Records/Border)

Det lär finnas en sammanslutning individer som i år samlats under parollen Vägra Vinter. Vad detta ställningstagande innebär vet jag inte på rak arm. För jag har mitt eget botemedel mot kyla och mörker. Jag rekommenderar en massiv dos vitaminrik musik. Oss emellan så funkar det mot alla väder, och allt annat också. Det bara är så.I dag rekommenderar musikdoktor Berglind bluegrassinjektioner med hjälp av Coal Portes nya CD Durango.

Bandet är idag englandsbaserade och leds av Sid Griffin som är levande legend inom countryrockfacket. Long Ryders var hans första band, där Byrdsstämmor och gitarrer samsades med den tidens punkattityd. Coal Porters har funnits i många år och i olika grupperingar. På de två sista skivorna har de satt tänderna i bluegrassmusiken och levererar i och med Durango en vad jag upplever uppdaterad version av denna amerikanska folkmusik. I musiken finns inga trummor eller slagverk. Den drivs framåt av basspelet som hela tiden ger både grund, rytm och tempo.

Sångstämmorna sitter limmade vid varandra  och bandets sångare använder ofta så kallad call and respons i både vers och refräng. Fiol,banjo,gitarr och mandolin kryddar det hela med högoktaniga insatser, både närd det gäller ensamblespel och solon. Några av låtarna bygger på traditionella melodier och tema som till exempel Pretty Polly och gospelinfluerade No More Chains. Men här finns också en hel nyskrivet material av Sid Griffin och fiolesset Carla Fray. Mitt i denna vidunderliga  brygd av amerikansk folkmusik dyker det upp en snabb hetsig version av Neil Youngs mästerliga Like A Hurricane.

Då glömmer man lätt fnasig vinterhud, snömodd och morgonmörker. Cole Porters Durango är härmed utsedd till vinterns bästa snabbverkande vitamindos. Ta minst 6-8 låtar om dagen.

Bengt Berglind

I see hawks in L.A. ”Shoulda Been Gold” (American Beat/Border)

Det här är bra countrymusik! Texterna är berättande och ibland humoristiska, politiska men har även det där vemodet som tillhör genren. Det är musik man blir glad av. Jag lyssnade på skivan första gången i bilen när jag åkte mellan Karlstad och Arvika. Där i bilen gjorde den sig riktigt bra. Det är en road tripp platta. Skivan är ett tidsdokument över deras släppta låtar under 00-talet. Gitarrspelandet påminner mycket om James Burtons (spelade med Elvis Presley, Gram Parsons, Emmylou Harris mfl). Skivan innehåler även några tidigare outgivna låtar: en livelåt och en fantastisk duett med Carla Olson ”Bossier City” samt en 70-talsklassiker med Outlaw Country-mannen David Allan Coe. En platta att älska.

Mattias Ransfeldt

Heather Myles ”In The Wind” (Me & My/Playground)

Heather Myles debuterade 1992 med sin honky tonk country. Många gånger när jag lyssnar på country så har jag svårt att tro på vad artisterna sjunger om; men när Heather Myles sjunger tror jag på vartenda ord. Hon kör bootsen djupt ner i den tradionella countryn och vänder Nashville ryggen.

Tex-mex duetten ”Don’t Call Me” med Willie Nelson är en smittande pärla som gör att man sitter och gungar med i dragspelssvänget! Många av låtarna är lysande och några som sticker ut är ”Mama’s A Star”, ”Smokin’, Drinkin’, Dancin’ Again”, ”In The Wind”. Texterna är en blandning av traditionellt honky tonk-tema, vilket är eländes beskrivningar av livets plågor (”Broke And Broken Hearted” beskriver eländet i ett upptempo istället för något släpigt långsamt. Förvirrande men mycket roande.), till personliga reflektioner över tiden som flytt.

Heather Myles hade från början tänkt sig en karriär inom familjeföretaget i Kalifornien som föder upp kapplöpningshästar. Men familjens eget musikintresse gjorde att hon tog steget fullt ut och satsade på musiken. Hon har en ganska tapper och växande skara fans i USA och Europa (förfäderna härstammar från Skottland) och i vår kommer hon över till Europa och ger en hel del konserter i England, Skottland och Holland. Hon lär inte få mindre fans under dessa konserter, det är jag helt säker på.

Torsten Ferm

Johnny Cash ”American Recordings VI: Ain’t No Grave” (Lost Highway/Universal)

Johnny Cash (1932-2003) samarbete, under den sista kreativa fasen av sitt liv, med producenten Rick Rubin på de s.k. American Recordings-inspelningarna mellan 1994-2003 har kommit att utkristallisera sig till något av de märkligaste och mäktigaste projekten i den musikaliska populärkulturens historia. Cash monumentala återkomst i slutet av sin levnad saknar på många sätt motstycke.

På en serie skivor numrerade från I-VI sjunger Cash, på ett ofta lågmält och sparsmakat sätt, egna sånger och framförallt tolkningar av på andra artister, bl.a. en del otippade nutida val – där Cash makalösa version av Nine Inch Nails låt ”Hurt” blivit mest känd. Det övergripande resultatet har utmynnat i en samling unika album som många idag räknar till bland det bästa Cash gjort och där han med tyngden av sin samlade livsvisdom och sitt närmande mot livets slut, sjunger med en anmärkningsvärd och närmast översinnligt själful laddning som om vore han en inkarnation av någon av de mest ikoniska av profeter hämtade ur Bibelns mytologi.

Efter förra postumt utgivna albumet American Recordings V: A Hundred Highways (2006) kommer nu efterföljaren American Recordings VI: Ain’t No Grave, som sägs vara det sista albumet i serien och innehåller framförallt låtar som Cash spelade in veckorna innan sin bortgång. På skivan består merparten, som tidigare, av tolkningar av andras material här bl.a. Kris Kristofferssons ”For the Good Times”och Sheryl Crows ”Redemption Day”. Det återfinns också, liksom som på föregående plattor, flera sånger ur traditionell amerikansk kristen kanon, exempelvis titellåten. Albumet påminner i stora delar i ton och stil om förra A Hundred Highways, och inte minst tematiken på den valda titellåten bär vittnesbörd om att Cash här faktiskt rent bokstavligen ”sjunger på sista versen”. Detta är mycket andäktigt och gripande att höra. Trösterikt nog vilar det ändå något ljust och hoppfullt över avskedet och slutbudskapet.

Och visst är det en sanning Johnny Cash uttrycker när han på titellåten proklamerar: ”Ain’t no grave can hold my body down.”

The Man In Black lever fortfarande i allra högsta grad.

Henric Ahlgren

Joel Rafael ”Songs of Woody Guthrie Vol 1 & 2” (Inside Recordings/ADA Nordic/Warner)

Vad har Billy Bragg, Wilco och Joel Rafael gemensamt? De har alla fått förtroendet av Nora Guthrie (Woodys dotter) att skriva musik till några av all den Woody Guthrie-lyrik som aldrig fick musik av Woody själv. Wilco och Billy Bragg gjorde det tillsammans med bravur på två skivor (”Mermaid Avenue” och ”Mermaid Avenue vol.2”) som släpptes 1998 och 2000. Dessa två album innehöll bara låtar som inte tidigare varit utgivna. Joel Rafael däremot har på sina två album med Woody Guthrie-tolkningar blandat gamla klassiker med mindre kända gamla låtar och helt nya tidigare outgivna låtar.

Den första skivan ”Woodeye” kom 2003 och uppföljaren ”Woodyboye” släpptes 2005. Nu är dessa två samlade på i en snygg digipackbox med titeln ”The Songs Of Woody Guthrie Vol. 1 & 2”. Musikaliskt ger Joel Rafael och hans band Woodys låtar stor rättvisa och gör dem större och fylligare än vad de var i original genom att använda sig av fler instrument än bara gitarr och sång. Genom valet av låtar på skivorna visar Joel på Woody Guthries storhet och enorma bredd. Här finns låtar om bland annat kärlek, politik, religion och medmänsklighet. Den enda av alla Woodys sidor som Joel inte har med är Guthries något barnsligare sida med låtar för den yngre publiken.

Den första skivan är bra och den andra är ännu bättre. Den första är främst inriktad på Woodys största låtar medan den senare är mer inriktad på tidigare okända låtar (även om båda volymerna innehåller lite av allt). Detta är en kanondubbel som alla americanaälskare bara måste ha i sin skivsamling.

Lars Svantesson

Kevin Costner & Modern West ”Turn it on” (Ear/Playground)

Sexbarnspappan och skådespelaren Kevin Coster behöver ingen närmare presentation.  Han har gjort ”Bodyguard”, ”Robin Hood” och ”Dansa med vargar” för att nämna några axplock ur hans skådespelarkarriär.

Musiken då? Det är bredbent medryckande countryrock som varken sticker ut åt nåt håll, utan håller sig i mittenfåran. En lagom Svensson-platta med andra ord. Blanda Jimmy Nail och Bruce Springsteen så får ni gubbrockaren Kevin Costner. Sånginsatserna är helt okej och han kommer undan med godkänt. Jag gillar det för att det på nåt sätt är charmigt på rätt sätt.

Förvänta er inte några odödliga klassiker och rykande hits, då blir ni besvikna, utan ta det för vad det är. Det är Kevin Costner som sjunger. Det är det enda.

Mattias Ransfeldt

Dave Rawlings Machine ”A Friend Of A Friend” (Acony/ADA Nordic/Warner)

Nu har äntligen Gillian Welch sidekick lyckats att debutera med sitt eget soloalbum. Eller soloalbum är helt fel ordval då han självklart har med sin gamla sidekick på skivan och en del andra uppskattade artister som några medlemmar i Bright Eyes, Old Crow Medicine Show och Tom Petty & the Heartbreakers.

Det som slog mig med knockout första gången jag hörde Gillian Welch folk- och bluegrassinspirerade musik var just gitarrspelet som låtarna blev ackompanjerade till och där stod just Rawlings för det största av ansvaret. Han har ett så säreget gitarrspel som man lätt dras med i. Det är svårt att förklara med ord men det ligger en vägg av känslor bakom det. Man måste helt enkelt se det med egna ögon när  Welch och Rawlings uppträder tillsammans i en låt. Gå då förslagsvis in på Youtube och sök på ”Caleb Meyer” där får man se lite av Rawlings teknik och skicklighet.

Albumet börjar med den varma och mjuka låten ”Ruby” som innehåller en stor mängd stämsång som efter första lyssningen kommer att sitta kvar där i huvudet. Jag har lyssnat igenom albumet flera gånger nu och tycker fortfarande att låten är genial. Låten ”To Be Young (is to be sad, is to be high)” finns också med på skivan. Låten förekommer också på Ryan Adams skiva “Heartbreaker”. Adams och Rawlings skrev ju den här låten tillsammans. På A Friend Of A Friend finns den i en rejäl bluegrass/country tappning och den passar lika bra i den här versionen som i Adams.

 Jag har lyssnat igenom albumet minst sju gånger och jag har inte tröttnat än. Antingen älskar jag musiken – eller så finns det helt enkelt inget dåligt spår. Spelar ingen roll vilket av alternativen det är. Om man gör låtar som de jag redan nämnt och ”I Hear Them All och The Monkey & the Engineer” och klarar att hålla sin debutskiva så här stabil och bra rakt igenom då har man kaliber till fler storverk i framtiden.

Det är väl kanske så att David Rawlings har flutit förbi och förblivit okänd för den stora massan  (utom dem som är väl bevandrade inom musiken som han just spelar). Jag hoppas att han får en större framgång nu när han inlett sin solokarriär så bra. Vi får se vad som väntar bakom hörnet – Mr. Rawlings är värd en stor framgång.

Robin Blixt