nyaskivor.se

Luke Powers ”HWY 100” (Phoebe Claire/Hemifrån)

Första gången jag kom i kontakt med Luke Powers var på skivan ”Running to Paradise”. Då liksom nu är det countryrock från mallen 1A. Det börjar bra med en gubbröra där han förtar med Kris Kristofferson och Waylon Jennings. Men den här gången är det mindre bra och han har inte förstått ”Less is more”. Han lyckas spränga in 16 spår på skivan. Det blir för mycket lull lull. För många spår som känns som utfyllnad.

Mattias Ransfeldt

Greg Koons and the Misbegotten ”Welcome to the Nowhere Hotel” (Red/Hemifrån)

Greg Koons har ett lätt anslag i sin musik som kan kallas folkpop eller light americana. Med Tom Pettysnuvig röst berättar han sina  historier som han samlat upp längs de dammiga turnévägarna. Det är välgjort med bandet Misbegotten i ryggen och med den välrenommerade producenten Matt Keating vid spakarna är soundet välavvägt och vi har egentligen hört allt tusen gånger förut. Men det är Ok i detta fallet för Greg Koons är en god melodismed och en berättare som ger oss sina vardagsnära reflektioner i låtform.

Sen är det klart att man blir nyfiken på vad som döljer sig bakom låttitlar som Los Angeles Looks Prettier On Tv, By The Light Of A Truck Stop Moon eller A Picture Of My Pa Before He Died In Vietnam.

Väljer man att lyssna på en aning mer uppslupen Greg Koons kan man välja That’s Not Me eller Janey’s got A New Boyfriend. Ibland ligger han också nära Lloyd Cole röstmässigt. Det är inte helt fel.

Bengt Berglind

Robert Plant ”Band of Joy” (Es Paranza/Universal)

      Den ultimata lejonhannen Robert Plant letar vidare i den snåriga
musikdjungeln. Borta med vinden är de vassa Zeppelin-riffen som härskade
enväldigt under 70-talet. Nu när röken har skingrats återstår bara en mix av
lågmäld blues, folk och country. Till största delen handlar det om ett
coveralbum där ingredienserna till rotrocken är hämtade från Los Lobos, Townes
van Zandt, Barbara Lynn och något otippat indiepopbandet Low.  Jakten på det
perfekta americana-landskapet går vidare…

      ”Band of Joy” tar vid där förra skivan ”Raising sand” slutade. Då – för
tre år sedan tillsammans med Allison Krauss korades världsmästarna i mixed
stämsång. Nu – med countrysångerskan Patty Griffin som årets ”runner up”.

      Titeln – ”Band of Joy” – har sitt ursprung från det band på 60-talet som
Plant och John Bonham bildade. Strax innan historia skrevs och Led Zeppelin
erövrade världen. Huruvida John Bonham vrider sig i graven är okänt, men från
sex fot ner i jorden lär det inte komma några glädjerop. Olikheterna med det
psykedeliska 60-talet är enorma.

      Det plockas friskt med både banjo och mandolin. Blandningen mellan
elektriskt och akustiskt är väl avstämt. Producenten Buddy Miller skapar den
rätta atmosfären på denna musikaliska resa som leder om än inte till Kashmir, så
med största sannolikhet till bönetornet i Samarkand – ledsagad av Jakobsstaven
för att finna den perfekta harmonin i tillvaron.

      Robert Plant är en fantastisk sångare, med en mjuk, känslig, mycket
speciell tenorröst. Detta är ett fenomen som har varit känt i över 40 år. Nu får
vi även veta att han kan viska. På ”Silver Rider” sjunger han så tyst att man
kan höra en knappnål falla till golvet. De dova, murrande gitarrerna hjälper
dock till, så att man återfår medvetandet och inte faller in i hypnosen och
försvinner ut i det okända.

      Om ”Harms Swift Way” hade gjorts för 30 år sen så hade den mycket väl
kunnat låta som ”All My Love” från In Through The Out Door (1979). Nu blir det
bara en väl avvägd poplåt med njutbar genklang. Några halvtoners förändring och
en djärvare inställning så hade resultatet blivit något helt annat. Ödesmättade
mörka ”Monkey” med ljuv stämsång och ödsligt ylande gitarrer är ett sagolikt
vackert spår. Så bra att det är bäst.

      Den 62-åriga Robert Plant kunde gott ha dragit sig tillbaka och levt på
royalty från de forna guldåren. Istället söker han sig vidare och utmanar sig
själv och framför allt sina än mer luttrade åhörare. Drömmen att få se Led
Zeppelin återuppstå lär aldrig gå i uppfyllelse. Plant som näst intill är dubbad
till riddare (av den heliga musikorden) får välja och vraka i musikarkivet
precis som han vill. Det är privilegier och en självklarhet för en mästare. Att
som Rolling Stones köra in med rullatorer på scen är inte ett mål som är värt
att uppnå. Vi som var med förr får leva på minnen och aldrig glömma – ”The Song
Remains The Same”.

Thomas Claesson

Shelby Lynne ”Tears Lies and Alibis” (Everso/Playground)

Detta är en positiv recension. Shelby Lynne tillhör nämligen en av  favoriterna bland kvinnliga artister i skivhyllan. Mest för hennes röst som både smeker som len som honung och samtidigt kan vara själfull med massor av hjärta och svart smärta. Kanske var det på grund av detta som skivbolaget på denna platta ville plocka in den stora stjärnproducenten med den stora hitmaskinen. Shelby satte klackarna i studiogolvet tackade för sig och startade eget. Detta lilla mästerverk är resultatet. Jag bugar och tackar !

Tears, Lies And Alibies  är avskalad och naken med Shelbys röst långt fram i ljudbilden, ofta med en akustisk gitarr som enda sällskap. Speltiden är kort men vad gör det när det låter så här bra. Inte blir det sämre när hon delar studion med delar av Muscle Shoalseliten av musiker, vilka smyger in med  soulsomriga blåsfigurer eller ett stilla wurlitzerpiano här och där. Kanske tycker jag lite extra om detta album när jag vet att Shelby kickade ut det stora bolaget med syntharna först. Denna platta har tio bra anledningar att börja lyssna på Shelby Lynn. Starta nu du också !

Bengt Berglind

Court Yard Hounds ”Court Yard Hounds” (Sony Music)

Natalie Maines i Dixie Chicks har tagit timeout från musiken. Den kvarvarande duon Emily Robinson och Martie Magurie fortsätter som duo under namnet Court Yard Hounds. De fortsätter också att utveckla och förfina det moderna Nashvillesound som fanns på Dixie Chicks tidigare plattor. Om det är så mycket country kvar vet jag inte. En och annan banjo och fiolslinga som inleder Ain’t no son finns, men annars är det mycket välproducerad amerikansk radiopop som gäller. Som vanligt är sången högklassisk med stämsång som glimmar. Duetten See You In The Spring med Jacob Dylan är stillsamt vacker och The Coast är en låt som borde och kanske toppar amerikanska countryradiolistor. Men en allt för stor andel av låtmaterialet är profillöst. Det som däremot imponerar är hur den stora skaran studiomusiker sköter sitt jobb. Små effekter som en snygg orgelslinga eller gitarrfigur smyger ofta in och kan lyfta en textrad eller färga och understryka det vokala.

Sen får vi se om Dixie Chicks kommer igen och Court Yard Hounds  bara är ett välljudande hobbyprojekt i den högre skolan av polerad amerikansk popcountry. Båda är välkomna!

Bengt Berglind

Jess Klein ”Bound To Love” (ADA/Warner)

På skivan ”Bound for love” bjuder Jess Klein på välspelad, trevlig och smart pop/rock country. Det blir varken mer eller mindre än just detta. Det är en jämn skiva som är trevlig för stunden, men som saknar det lilla extra. Jess Klein låter som en blandning av Dixie Chicks, Belinda Carlise och Lucinda Williams även om hon hamnar närmast den sistnämnda.

Lars Svantesson

Little Band of Lillwi ”The Sound of Grandma’s EP” (Tjoff Tjoff Records)

                                   Spotify

Little Band of Lillwi är en konstellation, bestående av Klas Finngåård och Hasse Carlsson,  som spelat in en EP-skiva som hyllning till inredningsbutiken Grandma’s i Göteborg. Därav namnet på bandet och titeln på EP:n: The Sound of Grandma’s EP.

Det här är ett knippe med fyra fina låtar i mjuk organisk lättsam americana-stil som nästan drar åt cocktail-hållet: ”Silent Conversation”, ”Let Me Be There”, ”All There Is” och ”Thank You”.

Låtarna känns jämbördes lika starka, vid några lyssningar. Allt är mycket snyggt producerat med lågmält eleganta stråkarrangemang och körer på flera av låtarna, en varm akustisk känsla dominerar i stort. Det är intimt och samtidigt luftigt. Stark sånginsats.

Perfekt musik för en skönt laidback söndag förmiddag. En hel platta med liknande kvalitativt material vore ju välkommet.

Henric Ahlgren

Holmes ”Have I Told You Lately That I Loathe You” (Black Star Foundation/Sound Pollution)

Holmes är ett band som jag helt och hållet har missat, fram tills nu. Jag var på Get a Gig festivalen i Karlstad och av en händelse gick jag in i den smått legendariska lokalen ”Holken” och under festivalen heter scenen Nemis. New music in Sweden står det tydligen för. För att komma in i värmen och slippa myggen flydde jag in i den varma lokalen. På scenen stod Holmes från Vänersborg. De tog mig med storm. Lite som när jag första gången som tolvåring lyssnade på mammas Elvisskivor, då jag bokstavligt föll baklänges i hörnsoffan av hans musik och blev sittande. Nu är jag snart trettiofem år och förundras av att jag fortfarande kan bli så upprymd av att hitta ny musik. Fast det låter inte nytt för det finns en ådra av Neil Youngs spröda röst och malande gitarrer. Anthony Crawford (från Neil Youngs band) släppte tidigare i år ”Five is red”, The Band of Horses kom med ”Infinite Arms”  för att inte tala om My Morning Jackets ”It still moves” som kom för några år sedan, som är stilbildande på alla sätt och vis. Om man har tröttnat på Wilco och tycker att Neil Young var bättre förr, då har ni vaskat fram guld i Vänersborgsbandet Holmes. Likt Claes Cleeve & Sasquatch och Celilo förvaltar Holmes retrorockens mästare Neil Young arv mycket väl.

Jag började lyssna på Holmes skiva ”Wolves” som man kunde köpa på spelningen, ”Have I Told You Lately That I Loathe You”, som var slut men skulle komma från presseriet till veckan. Men sedvanligt kunde man ladda ner den via gruppens hemsida, och  den fanns även på vinyl. Jag gjorde enligt instruktionerna och lyckades till och med få in låtarna i min ”padda”. Så nu har jag laddat ner min första skiva, lagligt också för den delen, betalt och gjort rätt för mig. Sedan beställde jag ju skivan på riktigt också och väntar på ett platt paket i brevlådan. Jag väntar på en av årets bästa skivor.

De är inte bara bra musikaliskt, de har ett bra namn också. Holmes.

Mattias Ransfeldt

Edgehill Avenue ”Rambler” (Departure/Hemifrån)

Med ett sound fyllt av mollstämningar drar femmannabandet från Louisville  igång öppningsspåret Rainbow. Mörka gitarrslingor matchas mot en B3:a hammodorgel, bägge ligger långt fram i mixningen. Sångaren Draw Perkins glider in med en röst som får tankarna att gå till Chris Robinson i Black Crowes och Ronnie van Zandt i Lynyrd Skynyrd; och fast man har hört allt förut så låter det så bra och trovärdigt rakt igenom. Det fortsätter med With These Hands och småfunkiga Don’t Come Round Here Anymore, där den välsignade producenten William Bartley lagt basen högt i mixen så den nästan ligger och kommenterar Perkins sång. Orgeln far ut och in i mixen tillsammans med en liten gospelfärgad kör. Snabba uppspelta Just Don’t Care Anymore har ett rullande barpiano som sköter svänget. Detta måste vara en livefavorit på den lokala syltan och överallt annars också förresten. Men det bästa spar vi till sist. Lugna Out of Time med en akustisk gura och ett lugnt pärlande piano i bottenkompet, bäddar för Draw Perkins och duettvännen Leigh Ann Yost som låter så sams man bara kan. Sen avslutas plattan med Justfied på ett föredömligt sätt.

Den här plattan har ett samspel och en ljudbild som bara stämmer och sitter som ett smäck. Draw Perkins tar aldrig i från tårna. Han sjunger med en enkelhet och pondus som är ovanligt i dag. Sen var det det där med ett riktigt smaskigt orgelsound med en B3 och ett slirigt sound från ett Leslie kabinett. Nörd? Jag? Jo det är nog så – och stor musikvän.  

Bengt Berglind

Deer Tick ”Born on flag day” (Fargo/Playground)

Visserligen är det inte gruppens debutalbum War Elephant som kom för något år sedan. Och om inte detta vore nog så är album nummer tre The Dirt Sessions på gång att ges ut i England i höst.

Deer Tick är ett alldeles förtjusande litet slyngelartat rockband som rullar fram i hjulspåren av den stora amerikanska  rocktraditionen. Vad som gör att detta band verkar ha en lysande framtid framför sig är i första hand en knippe bra låtar skrivna av bandets ledare, sångare och gitarrist John Mc Cauley. Han sjunger dessa med en slängighet och en attityd som är bedårande. Sen är det det här med hans röst. Han verkar ha sina stämband inlindade med rostig taggtråd som ger rösten ett mycket särpräglad uttryck. Och det ska medges att de första gångerna jag lyssnade igenom Born On A Flag Day, så ville jag stoppa in en förpackning snabbverkande Strepsils i CDn, för att hjälpa John Mc Cauley att fixa rösten. Nu har jag vant mig och hör vilken framtida suverän frontman detta band har som omfamnar alla klicheér som finns i rockmusiken, men gör det på ett kärleksfullt sätt. Om detta sen är rock eller alt.country eller pop eller något annat, det spelar ingen roll. För det är kul och förbaskat bra nutida musik som får det att dra i mungiporna och värmer i det kommande höstdiset.

Bengt Berglind