Posts Tagged ‘v.50’

Ett stilbildande rockbands svanesång

Hanoi Rocks ”Buried Alive” DVD (Backstage/Sound Pollution)

Det finns band och artister som har väldig stor betydelse och påverkan inom de musikaliska områden de verkar, men aldrig riktigt når de kommersiella framgångar som de förtjänar och får ett ordentligt genomslag hos den breda massan. Finska Hanoi Rocks är ett typexempel på ett sådant band.

Hanoi Rocks bildades 1979 och har haft stort inflytande på glam- och hårdrocken på 1980-talet och framåt. Man kan säga att Hanoi Rocks är länken mellan 1970-talets glam- och punkrock och 1980-talets framväxt av s.k. ”sleazerock”, inte minst när det kommer till Los Angeles betydelsefulla rockscen på 80-talet. Flera av de absolut största banden från den här eran, med bas i Los Angeles – som t.ex. Guns’n’Roses och Mötley Crüe, har vittnat om Hanoi Rocks betydelse för deras egen stil och utveckling. Att ett band från våra skandinaviska breddgrader haft ett så stort och genomgripande internationellt inflytande på så genuint ”onordiska” genrer som glam- och sleazerock ändå är, är i grunden svindlande och verkligen häftigt.

1984 stod Hanoi Rocks på randen till ett slutligt världsgenombrott med stort internationellt skivkontrakt för CBS och splitter nya skivan Two Steps From the Move, producerad av legendariske Bob Ezrin. Samtidigt omkom Hanoi Rocks trummis Nicholas ”Razzle” Dingley, i en bilolycka där Vince Neil från Mötley Crüe körde bilen påverkad. Efter detta gick luften ur Hanoi Rocks. Sångaren Michael Monroe och gitarristen Andy McCoy gjorde dock efter denna tragiska period flera soloprojekt. McCoy spelade också under en period för Iggy Pop. 2002 drog Hanoi Rocks igång igen, med endast Monroe och McCoy från storhetstidens uppsättning. 2005 gick svenska Conny Bloom och Andy Christell från f.d. Electric Boys med och bidrog till en nytändning.

Men nu är alltså Hanoi Rocks saga all. Den 20:e april 2009 splittrades bandet för gott. Den sista turnén dokumenterades live för en dvd-utgåva med den galghumoristiska titeln Buried Alive. Hanoi Rocks avskeds-turné blev en av bandets mest framgångsrika. På Buried Alive får vi ta del av sista spelningen från Tavastia, Helsingfors, Finland den 12:e April 2009. Över 2 timmars musik (32 låtar) och ”behind the scenes”-material från turnén. Spelningen filmades med 12 kameror i full HD-kvalitet. Gamla medlemmar som bl.a. Nasty Suicide medverkar på spelningen. Det här är en energifylld avskedsföreställning där det inte sparas på det sista krutet. När Hanoi Rocks som grand finale kör igenom sin cover på Creedance Clearwater Revivals ”Up Around the Bend” sitter man där med en känslomässig klump i halsen. Come on the rising wind, we’re going up around the bend!

———–

Jag vill också slutligen passa på att nämna Michael Monroes andra soloplatta Not Fakin’ It (1989), som jag personligen håller som en stor favorit och anser vara ett av historiens mest underskattade rock’n’roll-album. Det är en fantastisk soloplatta av en klass som mycket få av Monroes mera kända sångarkollegor skulle ha kunnat/eller kan – prestera. Ett hett tips för den som blir nyfiken nu, är alltså att kolla upp denna platta – tillsammans med Hanoi Rocks hela skivkatalog, förstås!

Henric Ahlgren

Tags:

12

12 2009

From Netherlands with southern love

 

Shiner Twins "Southern Belles" (Hemifrån)
Shiner Twins ”Southern Belles” (Hemifrån)

betyg4517

Jag sätter mig i fåtöljen och trycker igång cd-spelaren. Musiken tar mig till en liten stad i den amerikanska södern där värmen och sanden är påtaglig. Enda kontakten med omvärlden är ett järnvägsspår där ingen riktigt vet när tåget kommer; om det överhuvudtaget kommer. Från stadens enda saloon strömmar det musik och på scenen står ett energiskt liveband: Shiner Twins.

Shiner Twins kommer från Holland och är ett band som får mig att inse att Holland inte bara kan leverera bra fotbollsspelare som skänker njutning i tevefåtöljen utan även americana av världsklass. Tidigare har jag varit övertygad om att svenske Christian Kjellvander har varit ledande på americana utanför de amerikanska gränserna; efter att jag hört Shiner Twins andra platta Southern Belles är det uppenbart att Kjellvander har mycket kvar att lära sig av dessa medelålders holländska farbröder.

Rent musikaliskt vandrar Shiner Twins runt bland många av de genrer som har något med americana att göra; man involverar bland annat soul, rhythm blues, country, gospel, texmex och singer/songwriter. Man gör detta med en sådan bravur att jag bara kan komma på ett band att jämföra med och det är Los Lobos (att bli jämförd med Los Lobos är i min bok en stor bedrift). Shiner Twins låter som om Los Lobos skulle haft sina rötter i Texas istället för i Latinamerika.

När man lyssnar på plattan är det svårt att tro att gubbarna skulle vara holländare; de låter mer som jänkare från södern som lirat hela sina vuxna liv på varenda sylta och krog i den amerikanska södern. Det är tight, skitigt, energiskt och livfullt utan att tappa känslan för det finstämda i skivans ballader. Gitarrspelet på några av låtarna låter som om Stevie Ray Vaughan skulle rest sig upp från de döda och hängt på sig gitarren igen. Verkligen kanon!

Som ni förstår tycker jag det här är grymt bra. Jag gillar allt från de snabba rockigare låtarna till de fina balladerna och imponeras av den fantastiska variationen därav. Jag vill inte ta ut några speciella låtar som höjer från mängden; för det är helheten som gör plattan. Southern Belles skulle säkert placera sig högt upp på flera bäst-av-listor för året om det inte vore för att skivan släpptes förra året (även om det är nu den når våra skivdiskar). Den här skivan skulle inte skämmas för sig som ett hårt paket under julgranen där det finns i en musikälskare i familjen.

Lars Svantesson

Tags:

12

12 2009

Musik för ett nytt decennium

Timbaland "Shock value II" (Interscope/Universal)
Timbaland ”Shock value II” (Interscope/Universal)

betyg530

Det här är ofta så bra att nackhåren reser sig och anfallen av hänryckning kommer tätt som decemberregn i nordvästra skåne.

Hiphopartisten, demonproducenten mm Timbaland släpper Shock Value II och lyckas faktiskt med konststycket att överträffa SV I som kom för två år sen och som bjöd på bland annat hitsen Give it to me med Justin Timberlake och Nelly Furtado, och The way I are med Keri Hilson och D.O.E.

Denna gång återkommer samarbeten med Timberlake, Hilson och Furtado, men även nya som Katy Perry, Daughtry, Miley Cyrus.

Shock Value II är precis så fett tung, skamlöst lekfull, kompromisslöst genreöverskridande och omedelbart hooky vi vill ha det. Framförallt det senare skiljer II från I. Här finns helt enkelt ett än vassare låtmaterial. Lyssna på släpigt pushiga, funkiga Put tomorrow in a bottle med Chad Kroeger och Sebastian, underbara discopopdängan We belong to the music med Miley Cyrus eller rockiga Long way down med Daughtry. Endast tre exempel av sjutton från ett fullmatat, fulländat mästerverk…

Timbaland åstadkommer musik för 10-talet. Det är sensationellt bra. En fröjd att få uppleva.

Mats Johansson

Tags:

11

12 2009

Albumet Harvest Moon i spröd akustisk tolkning

Neil Young - Dreamin' Man Live '92 (Warner)
Neil Young ”Dreamin’ Man Live ’92″ (Reprise/Warner)

betyg4108

Som en del i pågående serien Archive Performance Series med legendariske Neil Young släpper hans skivbolag Reprise Records skivan Dreamin’ Man Live -92, som är Youngs album Harvest Moon (1992) i akustisk version inspelat under olika intima solokonserter som Young gjorde 1992, innan själva studioalbumet släpptes. Vilket alltså gör den här plattan lite unik.

Studioalbumet Harvest Moon är överhuvudtaget en av Neil Youngs bättre plattor i hans senare del av karriären och även av de största kommersiella framgångarna. Originalskivan är från början lågmäld till sin karaktär, och en tillbakahållen akustisk tolkning av plattan fungerar förstås utmärkt. Det här är mera nära, sprött och tillbakalutat än t.ex. den liveplatta Young gjorde för MTV Unplugged året efter.

Henric Ahlgren

Tags:

11

12 2009

Texterna är så bra att de kan läsas separat

Angie Palmer "Meanwhile, as night falls..." (Hemifrån)
Angie Palmer ”Meanwhile, as night falls…” (Hemifrån)

betyg3527

Brittiska singer/songwritern Angie Palmer hör vi här på hennes femte album sedan debuten 2000. Denna europeiska globetrotter har haft sina bopålar nedsatta lite varstans i Europa, bl a Frankrike och Schweiz. Hon jämförs ofta med Lucinda Williams, Joni Mitchell och Bob Dylan. När texterna till detta album skrevs bodde Angie Palmer i utkanten av en skog belägen i Frankrike. Den stora mörka skogens inverkan märks på texterna, som kryllar av mystiska, täta och spöklika stämningar. Detta beskrivs bra i bookleten som medföljer skivan: ”Meanwhile, as night falls, as the moon rises in the sky covering everything in it’s blue light, the invisible becomes visible. It is the end of one world and the beginning of another.”

Texterna är så pass bra på detta album att de kan läsas separat. Musiken beskrivs bäst som en blandning av folk och country, ibland till och med en liten popdos (”Deep Blue Sea). Americana helt enkelt. Fast med brittisk accent. För det mesta håller både text och musik ihop hela vägen och om det skulle svaja i någon låt kan jag bara koncentrera mig på hennes röst, för den är fantastisk. Charmigaste låten är countrypärlan ”I Hear That Locomotive”. Albumet avslutas med 8 minuter och 32 sekunders magiskt suggestiv musik, ”The Weeping Wood”. Texten är fantastisk och målar upp ett skogslandskap med olika gestalter och öden. Musiken byggs upp gradvis och Billy Buckleys fantastiska gitarr har stor del i låtens atmosfär. Missa inte den! Jag hoppas få höra mycket mer av Angie Palmer i framtiden.

Torsten Ferm

Tags:

10

12 2009

Flygande holländare svävar i det blå

Bert Heerink "Better yet..." (Metal Heaven/Sound Pollution)
Bert Heerink ”Better yet…” (Metal Heaven/Sound Pollution)

betyg214

Den flygande holländaren är ett legendariskt spökskkepp.Kaptenen Vanderdecken
skall flera gånger ha misslyckats med att runda Godahoppsudden och till sist
svurit att han skulle lyckas oavsett om Gud eller Djävulen stod emot
honom.Naturligtvis kan Gud inte tåla sådan hädelse utan dömer omedelbart
kaptenen och hans skepp att intill domens dag segla på världshaven.

Över Bert Heerink med sitt flamländska ursprung vilar också en förbannelse.Han
kommer att tillbringa resten av sin karriär i facket melodisk rock som det så
vackert heter.Hans eviga sökandet efter en perfekt ”power ballad” kommer aldrig
att lyckas.

Många är kallade men få är utvalda.Kalenderbitare och vänner av ordning kanske
drar sig till minnes Bert Heerinks tidigare grupp Vandenberg som rumsterade på
80-talet.Det var något tuffare takter på den tiden.

På den här skivan uppvisar gitarrerna stundtals lyssningsbara slingor.Tyvärr
dock alltför sällan och oftast mynnar det ut i tempoförstörande obegripliga
eurovisionschlager liknade haranger.Dessutom är skivan en s.k. ”overkill” d.v.s.
kraftigt överproducerad. 

När man då som Bert Heerink balanserar på eggen till ett Hattori Hanzo svärd
endast iklädd trikåer och ett par sockie plast, om än med förstärkta imaginära
stålhättor, men ändå otillräckliga – ja, då är man hopplöst illa ute.

På ena sidan svärdet finns melodier som ger gåshud.Forna mästerverk med
ingredienser av tro, hopp och kärlek huserar här.På den andra sidan däremot blir
det bara patetiskt, sliskigt och smörigt gränsande till outhärdligt. 
 
Det hjälper inte att man har lite lockar i nacken och därmed ett misstänkt
försök till hockeyfrilla.Domen är obeveklig.Fallet på fel sida svärdseggen rätt
ner i smörbyttan kommer plötsligt och magplasket lämnas utan pardon.

Bert Heerink får betyget två.Dels för att jag är på gott humör idag och dels för
hans finstämda röst som hjälpligt bär upp föreställningen.Den rösten kan ingen
ta ifrån honom i alla fall.

”Verdomme” Bert.Bättre kan du.

Kultfakta : Det beryktade Hattori Hanzo svärdet smiddes i Yokohama och användes
med ackuratess i filmerna Kill Bill Vol 1 och Vol 2.

Fotnot : ”Verdomme” = Förbannat.

Thomas Claesson

Tags:

10

12 2009

Diger katalog av Strömstedt-klassiker

Niklas Strömstedt "30 år i kärlekens tjänst" (Warner)
Niklas Strömstedt ”30 år i kärlekens tjänst” (Warner)

betyg530

Niklas Strömstedt inledde sin musikaliska karriär i rampljuset på allvar som klaviaturspelare för Ulf Lundell under dennes kanske mest framgångsrika period med bl.a. plattan Kär och galen (1982). Själv har dock Strömstedt aldrig hänfallit åt den lite mer bredbenta rock med amerikanska rötter som Lundell ändå har som en viktig grundplatta. Efter tiden med Lundell har Strömstedt utvecklats till en soloartist och låtskrivare (till sig själv och andra) av rang, med svensk visa och melankoli som fond, men även med ekon av fransk chanson. Som låtskrivare är Strömstedt i sina bästa stunder ett slags popmusikens svar på den fantastiske Olle Adolphsson.

Strömstedt släpper nu en retrospektiv samling – 30 år i kärlekens tjänst (2 cd) med låtar ur sin vid det här laget digra katalog. Med hjälp av denna samling kan man vid närmare betraktelse tydligt se (och höra) att Strömstedt skapat en rad med låtar av yppersta kvalitet och som inte kan beskrivas på annat sätt än som klassiker eller blivande klassiker: ”Sista morgonen”, ”Imorgon är en annan dag”, ”En kvinna och en man”, ”Byns enda blondin” och flera till. Och vid denna tid på året som just nu råder, kan man heller inte glömma att Strömstedt varit delaktig låtskrivare till en av de mest framgångsrika svenska jullåtsklassikerna i den moderna eran: ”Tänd ett ljus”. Det är bara att lyfta på hatten och buga inför mannen inför ifråga!

Henric Ahlgren

Tags:

09

12 2009

Inget speciellt

Hey Negrita "Burn The Whole Place Down" (Hemifrån)
Hey Negrita ”Burn The Whole Place Down” (Hemifrån)

betyg215

Hey Negrita är ett countryrockband som inför detta album lagt sina elgitarrer på hyllan och spelat in ett akustiskt livealbum i studio. Skivan tog dem bara fem timmar att spela in. Ett sådant faktum skulle ju starkt kunna bidra till att musiken känns levande, luftig och inte överarbetad. Men tyvärr faller det platt. Musiken är varken bra eller dålig, utan känns mest sömnig medelmåttig.

Är Hey Negrita ett band som du känner till sedan tidigare och ger dig positiva musikupplevelser är det här albumet antagligen bättre lämpat för dig. Jag har ingen tidigare relation till dem överhuvudtaget och därför blir inte betyget högre än en tvåa.

Lars Svantesson

Tags:

09

12 2009

Ingen fullträff men ett lovande retroförsök

Bon Jovi "The Circle" (Universal)
Bon Jovi ”The Circle” (Universal)

betyg254

Först måste jag ifrågasätta två saker:

Hur kan ”We Weren’t Born To Follow” ha blivit bandets största hit under bandets 25-åriga karriär? Varför är så många recensenter – enligt undertecknad – överdrivet positiva till ”The Circle”?

Svaret på fråga ett är med största sannolikhet att den moderna människan tycker om att hjärntvättas med samma låtar om och om igen i de kommersiella kanalerna. Svaret på fråga två är med största sannolikhet att många recensenter har goda minnen från bandets glansdagar och när de nu bjuds på några låtar som visar att det fortfarande finns hopp så innebär det med automatik en positiv inställning av nostalgiska skäl.

På ”The Circle” finns tre mycket bra låtar och då syftar jag på den inledande ”W-trippeln” med ”We Weren’t Born To Follow”, ”When We Were Beautiful” och ”Work For The Working Man” (skivans bästa låt).

I övrigt handlar det i huvudsak om försök att samtidigt tilltala radiolyssnaren och den gamla fanskaran, och oftast hamnar bandet mitt emellan vilket i mina öron inte är ett bra resultat.
När bandet låter som Def Leppard och/eller Bruce Springsteen (det blir allt mer uppenbart att Jon Bon Jovi är Bruce Spingsteens största fan) pekar mina mungipor neråt. Men de gånger när bandet till viss del låter som de gjorde i mitten och slutet av 80-talet så pekar mungiporna uppåt. Och det ska sägas att det är bra gjort att göra ett så här bra försök att vara retro efter över 20 år i branschen och mer än 100 miljoner sålda album.

Betyget 2,5 får skivan för de ”W-trippeln” (se ovan) och för att de visar att det finns hopp. Så jag säger; ge skivan chansen men skruva inte upp förväntningarna utan ta den för vad det är – ett försök att återskapa en magisk period som aldrig kommer tillbaka. Personligen tror jag att nästa skiva kan bli riktigt bra, förutsatt att bandet stänger av radions mainstreamkanaler och gräver djupare i 80-talets skattkista.

Förresten; törs man hoppas på Bon Jovi live på Sweden Rock 2010? I så fall skulle jag vilja stå längst fram vid kravallstaketet, ingen tvekan om det.

Magnus Bergström

Tags:

08

12 2009

Har verkligen sett bättre dagar

Cinderella "Live at the Mohegan Sun" (Frontiers/Bonnier Amigo)
Cinderella ”Live at the Mohegan Sun” (Frontiers/Bonnier Amigo)

betyg13

Jag har verkligen haft ett gott öga till glam- och sleazegubbarna i Cinderella tills nu. Istället för att bjuda sina fans på något nytt material väljer de här då att släppa ännu en liveplatta. De har tidigare släppt otaliga greatest hits och liveplattor, och det här känns enbart som ett skamligt försök att klämma lite mer pengar ur sina die hard fans. Skämmes!

Det enda positiva jag kan hitta med det här släppet är låtskatten de faktiskt sitter på. Tyvärr framförs låtarna här på ett närmast ”pub-bands”-aktigt sätt. Tom Keifers röst har verkligen sett bättre dagar och på flera ställen gör han om sångmelodierna för att han ska orka sjunga dem. Ljudmässigt imponerar det inte heller, det känns tunt och mjäkigt och överlag på tok för ”brötigt”.

Anders Larsson

Vad gället betyget 1/5 så ges ettan endast på grund av gamla meriter.

Tags:

08

12 2009