nyaskivor.se

Black Country Communion ”Black Country” (Mascot/Border)

När en supernova uppenbarar sig i rymden betyder det inte alltid att hela himlen
lyses upp. Den kan skymmas av stoft och gaser som gör att man aldrig ser den. En
exploderande stjärna är ett sällsynt fenomen som inträffar när man minst anar
det.

Alla musiker i den stora rockfamiljen lär för eller senare komma i kontakt med
varandra på det ena eller andra sättet. Det har historian visat och det har
framtiden i sitt sköte. Paul Rodgers (Free, Bad Company) och Jimmy Page (Led
Zeppelin) gjorde i mitten på åttitalet ett försök att skapa en stabil megagrupp.
Det mynnade ut i The Firm. Den första självbetitlade skivan andades viss
entusiasm, men redan på uppföljaren fanns det vare sig material eller
inspiration kvar. Knappast någon lär komma ihåg det bandet idag.
   
Laguppställningen för Black Country Communion är Glenn Hughes, sång/bas,
(Trapeze, Deep Purple), Derek Sherinian, klaviatur, (Dream Theater), Jason
Bonham, trummor, ( Paul Rodgers/Slash/David Gilmour/Jeff Beck ) samt Joe
Bonamassa sång/gitarr. Det är minsann en brokig skara musiker med en mångfald av
kunnighet. Alla utom Bonamassa har egentligen något att vinna med denna
förening. Både Sherinian och Hughes lever en trevande tillvaro utan egentliga
uppenbara framgångar. Bonham är fortfarande ung och har till uppgift att föra
arvet vidare. Bonamassa däremot står mycket nära kulmen av sin karriär.
 
Så sent som förra året skred Bonamassa in på scenen i akustikens tempel – The
Royal Albert Hall – inför fullsatta läktare. Iklädd Armanikostym och Ray-Ban
solglasögon tog han emot folkets jubel. Självaste Eric Clapton gav honom support
på ”Further on up the road” (den första låten som Bonamassa lärde sig spela).
Finalen med ”Just Got Paid” spelades på en tidstypisk 1982 års Gibson Flying V.
Billy F Gibbons borde vara tillfreds med den covern på sitt eget paradnummer.
Ett leende med hela det skäggiga ansikte, ögonen inberäknade vore en naturlig
reaktion. Han hade säkert också uppskattat de mörka glasögonen som sedermera
singlade ut i publikhavet. Endast de grå irrande, oberäkneliga ekorrarna strax
utanför i Hyde Park verkade vara till synes helt oberörda under konserten, trots
att tryckvågorna sköljde över buskarna som följsamt svajade i takt.

Black Country Communion är symtomatiskt med det industriområde i British
Midlands där både Hughes och Bonham växte upp. Gruppen varvar tung melodiös
hårdrock med raffinerad känslosam bluesrock. Om man uttrycker det på ett annat
sätt kort och gott det bästa från två världar. Vi berikas med hela 12 låtar där
merparten är komponerade av Bonamassa/Hughes.

Allt som oftast hamnar man i ett sinnestillstånd där endast klassisk melodisk
rock stillar behoven. Det är då man skall ta tillfället i akt och lyssna till
”One Last Soul”. Det mest lättillgängliga spåret på skivan, som har benägenheten
att fastna i huvudet vare sig man vill eller ej. Ett musikstycke som känns
familjärt men ändå är helt nytt. Refrängen sjunger man lika väl i bilen som i
duschen eller rent av på offentlig plats. En melodi framförd av hårda, ärrade
män i långa svarta rockar som inte viker ner blicken vad som än händer.

”The Great Divide” inleds med en mullrande bas som är upptakten till nästa nivå
på rockstegen. Hughes bygger upp rösten så kraftfullt och med en så emotionell
intensitet att han närmast skriker ut de sista tonerna. Bonham är överallt med
sina trummor. Sherinian lägger ut den allra ljuvligaste orgelmattan. Bonamassa
med sin spetsfundiga charm och känsliga fingrar distribuerar ypperligt och helt
obesvärat allt som det sexsträngade instrumentet har att ge.
 
Introt på ”Beggarman” är inget annat än en hyllning till Jimi Hendrix. Bonamassa
bearbetar det lilla kära attributet, wah-wah pedalen, med ömsint lidelse. När
väl alla bitarna är på plats och Bonham signalerar att klockan är slagen tar de
tunga rockriffen helt överhanden. Gitarrsolot är fyllt av akrobatiska vindlingar
längs en stegrande skala. Den heta känslan av klassisk rock med ett modernt
sting är bekräftad.
 
”A Song Of Yesterday” är en riktig fröjd att lyssna till. En jämförelse med
”Stairway To Heaven” ligger nära till hands, hur ofattbart det än tycks. Under
den inledande uppbyggnaden bör man samla sina sinnen för sedan finns det ingen
tid till reflektion. Den stillsamt brinnande glöden får känslorna att svämma
över. Bonamassa leder sången med passion och Hughes ger stöd vid de tillfällen
då energin flödar starkast. Det överraskande slutet gör att man blir bragd ur
fattningen. Ingen betygskala är tillräckligt hög för att ge ett rättvist omdöme.
Melodins strävan mot den yttersta gränsen och det slutgiltiga målet –
oändligheten – går inte att hindra.  

De fyras gäng bjuder på en omvälvande rockresa som först leder tillbaks till 70-
talet och sedan in i framtiden. Bonamassa lyfter sina medmusikanter till oanade
höjder. Jason Bonham behöver inte luta sig mot äppelträdet där en gång för länge
sedan hans far John Bonham (Led Zeppelin) hade sitt territorium. Han står
stadigt på sina egna ben samtidigt som han har utvecklat en personlig bländande
teknik i sitt musikaliska utövande. Sherinian med sin smakfullt melodiska
kompetens får Hammond B3:n att blomma ut i full prakt. Hans hårdföra dynamiska
spelstil är mycket viktig för den totala helhetsbilden där även några stänk av
progressiva anslag lägger sig som grädde på moset.

Glenn ”The Voice Of Rock” Hughes har en alldeles förbluffande röst och nu känns
den maskulinare än någonsin. Det är i grunden ett naturens mysterium att den
späda anatomin besitter sådana ofattbara sångresurser. Som om inte det räckte så
borrar sig hans basgångar långt ner i hörselorganen likt ljudet från en Dodge
Charger med öppna spjäll. 
 
Första gången jag kom i kontakt med Joe Bonamassa var för tio år sen. ”A New Day
Yesterday” slog ner som en blixt från klar himmel. Tolkningen av Ian Andersons
(Jethro Tull) 70-tals klassiker var magnifik. Ingen tvekan om att det här var
början till något stort. Bonamassa äger kunskapen och förmågan att få en gitarr
att låta precis hur som helst. Även om han har en naturlig begåvning, så räcker
det inte till för att fylla de högt ställda kraven. Ambitiös och trägen exercis
på gitarren tillhör den dagliga agendan. Det är mycket långt ifrån upplägget som
en kollega från Texas vid namn Johnny Winter föredrar. Den mannen har för länge
sedan slutat att repetera, då han anser att han ändå har allt i kroppen.

Min inledande oro att denna skiva skulle försvinna ut i det svarta hålet var
helt obefogad. Hela himlen är upplyst av den starkaste supernovan på år och dag.
Jag står helt handfallen och stirrar mot stjärnhimlen. Det måste ha gått till så
här när universum skapades.

Thomas Claesson

Brad Colerick ”When I’m gone” (Back 9/Hemifrån/Border)

Han får till det riktigt ordentligt med inledningsspåret ”Nashville” som är en given radiohit; det handlar om countryrock när den har sina bästa dagar. ”Crazy for Hollywood” är ren och skär country som den gjordes på Hank Williams tid. Det känns som den är inspelad 1940 eller tidigt 50-tal. Det enda som saknas är knastret från en repig vinyl. Och i ”Leave it all behind” flörtar han med Chris Rea eller Marc Cohn. Annars är det lätt att höra hans country-influenser som Rodney Crowell och Guy Clark. Hans röst låter skolad – men man vill det ska va skavanker, ett hårt leverne. Men Brad är helylle rakt igenom. Det finns inget outlaw här inte – det blir lite för snällt över det hela. Från renodlat country till västkustpop. Fin och amerikansk polerad och radiovänlig musik. Ja, det blir nästan för mycket av det goda här.

Betyget höjs upp av den pigga och alerta mandolinen som finns med på flertalet av låtarna. Jag vill ha mer attityd och en mer ärrad person som gör dessa låtar. Det blir så där Lasse Tenander-slätt bara. Men det är väl bara att inse att det är få som gör riktig country numera. Det är som när jag ser den årliga countrygalan som nästintill liknar dansbandkampen. Man har i USA gjort dansband av nästan all country idag. Allt blir så där Jill Jonsson-påklistrat. Jag hävdar att inget utav det där har med Country att göra, för tyvärr blir det sällan bra då. Brad Colerick är tenderar att hamna i detta träsk men bara nästan. En svag trea.

Mattias Ransfeldt

”The Village: A celebration of the music of Greenwich Village” (429 Records/Fontana)

En scen med Bob Dylan, Peter Seeger och Odetta som tog bladet från munnen och sa vad det tyckte. Det var under 1960-talet då det var musikalisk revolution som gällde. På den här skivan tolkas bland annat Bob Dylans bästa låtar som ”Positively 4th Street” av Lucinda Williams och ”Don´t think twice it´s alright” av Shelby Lynne eller Rocco DeLucas version av Dylans ”The ballad of Hollis Brown”. För att få lite perspektiv på det hela behöver man känna till att Greenwich Village är en stadsdel i sydvästra Manhattan, New York och är känd för sin bohemiska kultur.

Det är som en musikdokumentär som skildrar låtar som har betytt och gjort skillnad. Ta bara Tim Buckleys ”Once I was” som framförs av Cowboy Junkies. Fred Neils underbara ”Little bit of rain” tolkas av Amos Lee på ett värdigt sätt. Den här samlingen är ett riktigt tidsdokument. The Village är vad Motown är för soulen.

Mattias Ransfeldt

Katatonia ”Night is the new day” (Peaceville/Playground)

Framförallt soundmässigt tar grabbarna i Katatonia sin melankoliska metall ännu ett kliv framåt i och med nya skivan Night is the New day, deras åttonde i ordningen. En djup, sfärisk ljudbild tillför ytterligare en spännande dimension till deras redan så särpräglade variant av doom.

Att de kan skriva förbaskat bra låtar vet vi sen förut. Night is the New day är inget undantag. Men visst, det här är musik med otaliga ingångar och nyanser som kräver en lyssnare i full koncentration. Och rätt sinnesstämning, vill jag påstå. Svärtan och melankolin är påtaglig i Anders Nyströms intrikata, genialiska gitarrspel och hudlös i Jonas Renkses motsägelsefullt klara stämma.

Med detta släpp förtjänar bandet än mer uppmärksamhet och erkännande. Plattan växer. Och växer…. I sanning en potentiell klassiker i sin genre.

Mats Johansson

Devendra Banhart ”What will we be” (Warner)

Devendra Banhart slog igenom 2002 med albumet ”Oh Me Oh My The Way The Day Goes By The Sun Is Setting Dogs Are Dreaming Lovesongs Of The Christmas Spirit”. Stilen är ganska mångfacetterad. Man hör influenser från sydamerika (han är uppväxt i Venezuela), klassisk rock á la Led Zeppelin/The Doors/Marc Bolan samt jazz.

Inledningen är något svajig men i tredje låten ”Baby” svänger det till och sedan puttrar det på i ett soft småmysigt tempo. Det är väl egentligen bara i ”Rats” det bränner till ordentligt och låten utvecklas till en episk rocklåt. Även i ”16th & Valencia Roxy Music” händer någonting som gör att det sticker ut mer än det övriga. Allt för många låtar är konturlösa, som tex ”First song for B” och ”Last song for B”, där han sjunger så tyst och försiktigt att låten bara fladdrar helt planlöst ackompanjerat av försiktig akustisk gitarr. Men det är å andra sidan just så som denna genre av musik låter, den som kallas Freak Folk och som just Devendra Banhart associeras starkt till.

Torsten Ferm

Julian Casablancas ”Phrazes For the Young” (RCA/Sony)

The Strokes sångare Julian Casablancas kommer nu ut med sin första soloplatta Phrazes For the Young. Oftast brukar sångarna var först med att prova vingarna solo, men Casblancas är nästan sist ut i bandet att ge sig ut på soloutflykt och har föregåtts av olika tidigare soloprojekt från bl.a. gitarristen Albert Hammond Jr. och basisten Nikolai Fraiture.

När New York-bandet Strokes första platta Is This it kom 2001 mottogs den särskilt i England som en omedelbar modern klassiker och Strokes hyllades som värdiga tronarvingar i rakt nedstigande led från tidigare typiska New York-band som Velvet Underground och Television. Strokes hajpades stort. Sedan dess har de i det allmänna kritikerperspektivet förlorat avsevärd mark för varje ny platta som kommit, med First Impressions of Earth (2006) som det senaste alstret. Och sedan ett bra tag har de i fråga om popularitet och genomslag även blivit omkörda av andra hippa rockband från hemlandet som t.ex. Kings of Leon och The Killers.

Jag tillhör dock dem som tycker att alla plattor Strokes gjort är magnifika. Och när det gäller denna Julian Casblancas första soloplatta räknar jag den som så gott som en nya platta av Strokes – för det här låter i princip som Strokes rakt igenom. Med förbehållet att gitarrerna får se sig trängda åt sidan av synthar.

Ja, den rådande trenden bland många artister just nu är att 1980-talets elektroniska synthsound är den nya coola retro-rock’n’rollen (typexempel formulär 1A: Lars Winnerbäcks senaste singel ”Jag får liksom ingen ordning”) och detta är något som också Casblancas omfamnar på detta sitt första soloalbum, och inte minst på första singelsläppet ”11th Dimension”, med mer lyckat slutresultat än de flesta andra i den här retrovågen.

Phrazes For the Young låter som ett nyuppväckt Strokes, piggare än kanske någonsin tidigare. Strålande party-rock’n’roll med solglasögonen på, och varför inte en perfekt kyld Dry Martin i handen?

Henric Ahlgren

Muse ”The resistance” (Warner)

Muse är ett band som har mycket att leva upp till. Förra skivan ”Supermassive Black Hole” blev en stor succé och två utsålda kvällar på Wembley Stadium visar tydligt på ett allt större genomslag för det brittiska ”nyalternativproggarna”. De blandar glammiga gitarrer med hård sampling, falsettsång och orkesterstycken, något som gör dem relativt unika i dagens musikklimat.

Det låter generellt väldigt bra men skivan spretar alldeles för mycket åt alla olika håll. Samtidigt som det gör lyssningen svår så är överraskningen när klassiska pianostycken blandas med industridoftande trummor oerhört välkommen. Det är charmigt och fungerar förvånande ofta men den enhet som ett album bör vara går förlorad. Som enskilda låtar finns det inte mycket att klaga på. ”United States of Eurasia” hade kunnat vara b-sida till Queens ”Bohemian Rhapsody” och ”Uprising” är ett av de bättre inledande spår jag hört på senare år. Men det känns, som sagt, aldrig riktigt som ett album. Snarare som en samling låtar utan någon vidare koppling till varandra. Muse borde kanske göra något av sångaren och gitarristen Matt Bellamys tankar om att bara släppa längre stycken som singlar och överge albumformatet i framtiden.

Det som är bäst på ”The Resistance” är nämligen de tre avslutande spåren, ”Exogenesis: Symphony”. Där blandas Bellamys karakteristiska röst med piano och orkestermusik. De dundrande trummorna och ylande gitarrerna får oftast stå tillbaka under denna sista del, men när de väl kommer in så känns de passande, även om det hade fungerat alldeles ypperligt utan det elektroniska manglet.

På det stora hela så är ”The Resistance” en trevlig bekantskap och den gör en verkligen inte besviken. Men Muse måste lära sig att ibland låta det stora och bombastiska stå tillbaka för det lite mer lågmälda, för det är i de partierna Muse är som allra bäst.

Sebastian Ferm

Rammstein ”Liebe ist für alle da” (Universal)

”Ich hab’ mein hertz in Heidelberg verloren”. Ja, så heter den poetiska ramsan som har suttit som fastnaglad ända sedan grundskolan. Föga anade man då att Heidelberg skulle bytas ut mot en närliggande ort vid namn Ramstein. I staden Ramstein inträffade 1988 en svår flygolycka och här hämtade gruppen Rammstein sitt namn, som i princip kan översättas till murbräcka. Det är här mitt hjärta klappar nu.

”Kärlek är till för alla”. Jovisst det är sant, speciellt om man tycker om kärlek som förmedlas via industrimetall. Rammstein’s sjätte album är deras bästa någonsin. Mångfasetterat och genuint auktoritärt sprider de sina gracer i alla genrer.

Musiken är ledsen och gotisk och deras språkval anmärkningsvärt. Det tyska språket blommar ut i full frihet.Viktigare än så är att vi pratar om en östtysk dialekt som intill murens fall (1989) var separerad och okänd för det övriga Tyskland. Detta ger ytterliggare en förhöjd styrka i de lyriska omvälvningarna. En repetition av den tyska grammatiken är kanske nödvändig men å andra sidan har väl ingen glömt de objekt som styr ackusativ och dativ?

Rammstein triumferar och arbetar upp ett scenario med het ånga och eldsprutande bazookas i den inledande ”Rammlied”. Ljudvågen som sänds ut förespråkar domedagens omedelbara närhet. Vi hänförs via påfallande starka riff in i Rammstein’s värld. Ingen armerad brandvägg kan stå emot denna attack.

”Wiener Blut” är förmodligen det mest skrämmande melodin som någonsin har skrivits (och då menar jag alla kategorier). Här väcks associationer med den grymma verkligheten. Idag är ingen oberörd av de hemskheter som föregår ute i stora världen och här hamnar man direkt in i de dunkla katakomberna där ingen vill vara. De kalla kårarna som rinner längs ryggraden vill aldrig sluta. Frågan är om inte grymheterna i den värld vi lever i ändå har kommit ikapp Rammstein’s  kontroversiella attityd som förespråkats sedan 90-talet. Verkligheten överträffar dikten.

Den mest kända titeln på skivan är ”Pussy”. Den kan anses som tramsig , klumpig och rent av provokativ men vad gör väl det. Ett så taktfast och medryckande epos är svårt att lämna oberört. Detta är enda spåret där tyskan uppblandas med engelska, men det sätter bara en humoristisk prägel på helheten. För övrigt får man gratulera de anhängare som har haft möjlighet att införskaffa den specialutgivna CD:n med metallboxen och alla dess tillbehör (hmmm….). Mycket nöje.

Det finns även ballader om än efter Rammstein’s koncept. ”Ich tu dir weh” som skapar eftertänksamhet och min favorit ”Fruhling in Paris”. En anekdot där Till Lindemann fraserar sin stämma så att även små franska ord får plats.

Att avnjuta en konsert med Rammstein hade förmodligen varit den ultimata upplevelsen. Ljudmattan, de pyrotekniska effekterna och det kraftfulla språket hade definitivt framkallat en masshypnos där det hade varit angenämt att närvara men desto svårare att kontrollera. Jag hade dock aldrig släpp iväg mina egna barn på konserten. Däremot hade jag inte tvekat en sekund att gå själv.

Angela Merkel, Michael Schumacher, Franz Beckenbauer – Lyd mitt råd. Lås in era barn. Rammstein är tillbaka och dom kan vara i en stad nära er. ”Alles verloren -Rammstein bliebt unvermeidliches da”.

Thomas Claesson

”Twilight: New Moon” Soundtrack (Atlantic/Warner)

Om man bortser från Stieg Larssons trilogi så är Twilight-trilogin snäppet mer hypad, i alla fall i Hollywood. Jag blev inte så tagen att jag trillade ur soffan när jag såg första filmen. Det räcker att säga att det var snyggt foto. Hur det blir med uppföljaren New Moon återstår att se. Just nu har jag bara soundtracket att förhålla mig till. Första soundtracket sålde 3 miljoner ex välden över. Bara en sådan sak. Det kallar jag hype. Soundtracket innehåller ett stort knippe starka låtar med en mörk ljudbild.  Death Cab for Cutie står för första singeln “Meet me at the Equinox”.

Annars är det kul att Lykke Li finns med och framför ”Possibility”. Sedan finns artister som The Killers, Black Rebel Motorcycle Club och Band of Skulls med i laguppställningen.

Soundtracket har redan hamnat på Billbord-listan och flera av banden är ute på en ”New Moon”-turné. De åker runt i USA och marknadsför filmen och nu återstår väl bara att se om hypen funkar!

Mattias Ransfeldt

Fu Manchu ”Signs of infinite power” (Century Media/EMI)

Fu Manchu från Kalifornien tycks ha peakat 1997 med plattan The Action is go. Sen dess har de inte presterat något värt att minnas. Detta gäller tyvärr även nya Signs of Infinite Power som inkluderar ett knippe ganska korta och mycket snabba spår så gott som totalt befriade från bra melodier och utan finess och nyans i nästan alla beståndsdelar. Några undantag hittar jag: andralåten Steel Beast defeated får mig att gå igång med ett skönt riff som till skillnad mot sina motsvarigheter i övriga spår inte bara tröttsamt maler på utan har lite oväntade vändningar. Nu har ju då ett enda riff, hur fantastiskt det än är, aldrig kunna bygga ett helt studioalbum. Det andra undantaget från regeln finns i form av trummisen Scott Reeder som gör en fin insats plattan igenom med ett gediget, blytungt anslag.

Fu Manchu, som startade som ett hardcore punkband alldeles i skiftet 80-90-tal och åren därefter inhämtade en hel del från grungen, hade nog sin storhetstid under det knappa decenniet som följde. Därefter har det gått på rutin. Scott Hill på gitarr och sång är den enda kvarvarande originalmedlemmen och bör väl måhända beundras för att han envetet hänger i ännu.

Mats Johansson