Himlen är den enda begränsningen

Black Country Communion Black Country
Black Country Communion ”Black Country” (Mascot/Border)

betyg 5

När en supernova uppenbarar sig i rymden betyder det inte alltid att hela himlen
lyses upp. Den kan skymmas av stoft och gaser som gör att man aldrig ser den. En
exploderande stjärna är ett sällsynt fenomen som inträffar när man minst anar
det.

Alla musiker i den stora rockfamiljen lär för eller senare komma i kontakt med
varandra på det ena eller andra sättet. Det har historian visat och det har
framtiden i sitt sköte. Paul Rodgers (Free, Bad Company) och Jimmy Page (Led
Zeppelin) gjorde i mitten på åttitalet ett försök att skapa en stabil megagrupp.
Det mynnade ut i The Firm. Den första självbetitlade skivan andades viss
entusiasm, men redan på uppföljaren fanns det vare sig material eller
inspiration kvar. Knappast någon lär komma ihåg det bandet idag.
   
Laguppställningen för Black Country Communion är Glenn Hughes, sång/bas,
(Trapeze, Deep Purple), Derek Sherinian, klaviatur, (Dream Theater), Jason
Bonham, trummor, ( Paul Rodgers/Slash/David Gilmour/Jeff Beck ) samt Joe
Bonamassa sång/gitarr. Det är minsann en brokig skara musiker med en mångfald av
kunnighet. Alla utom Bonamassa har egentligen något att vinna med denna
förening. Både Sherinian och Hughes lever en trevande tillvaro utan egentliga
uppenbara framgångar. Bonham är fortfarande ung och har till uppgift att föra
arvet vidare. Bonamassa däremot står mycket nära kulmen av sin karriär.
 
Så sent som förra året skred Bonamassa in på scenen i akustikens tempel – The
Royal Albert Hall – inför fullsatta läktare. Iklädd Armanikostym och Ray-Ban
solglasögon tog han emot folkets jubel. Självaste Eric Clapton gav honom support
på ”Further on up the road” (den första låten som Bonamassa lärde sig spela).
Finalen med ”Just Got Paid” spelades på en tidstypisk 1982 års Gibson Flying V.
Billy F Gibbons borde vara tillfreds med den covern på sitt eget paradnummer.
Ett leende med hela det skäggiga ansikte, ögonen inberäknade vore en naturlig
reaktion. Han hade säkert också uppskattat de mörka glasögonen som sedermera
singlade ut i publikhavet. Endast de grå irrande, oberäkneliga ekorrarna strax
utanför i Hyde Park verkade vara till synes helt oberörda under konserten, trots
att tryckvågorna sköljde över buskarna som följsamt svajade i takt.

Black Country Communion är symtomatiskt med det industriområde i British
Midlands där både Hughes och Bonham växte upp. Gruppen varvar tung melodiös
hårdrock med raffinerad känslosam bluesrock. Om man uttrycker det på ett annat
sätt kort och gott det bästa från två världar. Vi berikas med hela 12 låtar där
merparten är komponerade av Bonamassa/Hughes.

Allt som oftast hamnar man i ett sinnestillstånd där endast klassisk melodisk
rock stillar behoven. Det är då man skall ta tillfället i akt och lyssna till
”One Last Soul”. Det mest lättillgängliga spåret på skivan, som har benägenheten
att fastna i huvudet vare sig man vill eller ej. Ett musikstycke som känns
familjärt men ändå är helt nytt. Refrängen sjunger man lika väl i bilen som i
duschen eller rent av på offentlig plats. En melodi framförd av hårda, ärrade
män i långa svarta rockar som inte viker ner blicken vad som än händer.

”The Great Divide” inleds med en mullrande bas som är upptakten till nästa nivå
på rockstegen. Hughes bygger upp rösten så kraftfullt och med en så emotionell
intensitet att han närmast skriker ut de sista tonerna. Bonham är överallt med
sina trummor. Sherinian lägger ut den allra ljuvligaste orgelmattan. Bonamassa
med sin spetsfundiga charm och känsliga fingrar distribuerar ypperligt och helt
obesvärat allt som det sexsträngade instrumentet har att ge.
 
Introt på ”Beggarman” är inget annat än en hyllning till Jimi Hendrix. Bonamassa
bearbetar det lilla kära attributet, wah-wah pedalen, med ömsint lidelse. När
väl alla bitarna är på plats och Bonham signalerar att klockan är slagen tar de
tunga rockriffen helt överhanden. Gitarrsolot är fyllt av akrobatiska vindlingar
längs en stegrande skala. Den heta känslan av klassisk rock med ett modernt
sting är bekräftad.
 
”A Song Of Yesterday” är en riktig fröjd att lyssna till. En jämförelse med
”Stairway To Heaven” ligger nära till hands, hur ofattbart det än tycks. Under
den inledande uppbyggnaden bör man samla sina sinnen för sedan finns det ingen
tid till reflektion. Den stillsamt brinnande glöden får känslorna att svämma
över. Bonamassa leder sången med passion och Hughes ger stöd vid de tillfällen
då energin flödar starkast. Det överraskande slutet gör att man blir bragd ur
fattningen. Ingen betygskala är tillräckligt hög för att ge ett rättvist omdöme.
Melodins strävan mot den yttersta gränsen och det slutgiltiga målet -
oändligheten – går inte att hindra.  

De fyras gäng bjuder på en omvälvande rockresa som först leder tillbaks till 70-
talet och sedan in i framtiden. Bonamassa lyfter sina medmusikanter till oanade
höjder. Jason Bonham behöver inte luta sig mot äppelträdet där en gång för länge
sedan hans far John Bonham (Led Zeppelin) hade sitt territorium. Han står
stadigt på sina egna ben samtidigt som han har utvecklat en personlig bländande
teknik i sitt musikaliska utövande. Sherinian med sin smakfullt melodiska
kompetens får Hammond B3:n att blomma ut i full prakt. Hans hårdföra dynamiska
spelstil är mycket viktig för den totala helhetsbilden där även några stänk av
progressiva anslag lägger sig som grädde på moset.

Glenn ”The Voice Of Rock” Hughes har en alldeles förbluffande röst och nu känns
den maskulinare än någonsin. Det är i grunden ett naturens mysterium att den
späda anatomin besitter sådana ofattbara sångresurser. Som om inte det räckte så
borrar sig hans basgångar långt ner i hörselorganen likt ljudet från en Dodge
Charger med öppna spjäll. 
 
Första gången jag kom i kontakt med Joe Bonamassa var för tio år sen. ”A New Day
Yesterday” slog ner som en blixt från klar himmel. Tolkningen av Ian Andersons
(Jethro Tull) 70-tals klassiker var magnifik. Ingen tvekan om att det här var
början till något stort. Bonamassa äger kunskapen och förmågan att få en gitarr
att låta precis hur som helst. Även om han har en naturlig begåvning, så räcker
det inte till för att fylla de högt ställda kraven. Ambitiös och trägen exercis
på gitarren tillhör den dagliga agendan. Det är mycket långt ifrån upplägget som
en kollega från Texas vid namn Johnny Winter föredrar. Den mannen har för länge
sedan slutat att repetera, då han anser att han ändå har allt i kroppen.

Min inledande oro att denna skiva skulle försvinna ut i det svarta hålet var
helt obefogad. Hela himlen är upplyst av den starkaste supernovan på år och dag.
Jag står helt handfallen och stirrar mot stjärnhimlen. Det måste ha gått till så
här när universum skapades.

Thomas Claesson

Tags:

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

08

11 2010

1Trackbacks/Pingbacks

  1. nyaskivor.se » Blog Archive » Det är inte över ännu 08 10 11

Your Comment