nyaskivor.se

Attentat ”Attentat är bäst” (Rykkman/Border)

Här är samlingen som sammanfattar Göteborgsbandet Attentats karriär. Skivtiteln är så där lagomt kaxigt skön – sen att Attentat aldrig var eller kommer vara bäst är en annan sak. De var med och levererade några odödliga punkpärlor, men bortsett från dessa pärlor var Attentat ett ganska medelmåttigt punkband. Efter en singel och två EP:s började man dra sig mer mot pop och rock – vilket i och för sig inte enbart var till någon nackdel – några av de senare låtarna är riktigt trevliga.

Totalt sett en trevlig samling och sammanställning av ett betydande band i den svenska punkrörelsen. På plattan samsas klassiska punkdängor med andra mer eller mindre bortglömda pärlor och låtar som man helst inte vill höra igen. Bäst är självklart punkpärlorna från de tre första utgivningarna. De viktigaste lyssningstipsen från skivan är låtarna ”Ge fan i mig”, ”Unga och många”, ”Operahuset” och ”En meningslös dag”. Det som gör att betyget dras ner är att samlingen är på tok för lång med sina 26 låtar där minst en handfull låtar inte är bra nog för att vara med på en best of-skiva.

Lars Svantesson

Manic Street Preachers ”Postcards From a young man” (Columbia/Sony)

Inte många av de större brittiska rock- eller popband som kom fram vid slutet av 80-talet känns relevanta och vitala idag eller ens existerar. Oasis och Blur har tiden gått förbi, som typexempel. Dock finns det fortfarande ett brittiskt band med herrar kring fyrtio som man fortfarande kan lita på och som spöar de flesta yngre kollegor eller äldre på alla plan: Manic Street Preachers. Detta känns förbaskat härligt för en sådan som jag som är ungefär jämnårig och med stor behållning har följt bandet sedan början.

Manic Streets Preachers plattor brukar antingen dra lite åt punk eller glam, men alltid med en utsökt näsa för melodier och alltid med en politiskt syrlig edge och medvetenhet. I sina allra bästa stunder låter gruppen som en ovanligt lyckad kombination av The Clash, Guns’n’Roses, Beach Boys och Burt Bacharach. Och vem kan egentligen begära mer? Sämre referenser kan man ha.

Nya plattan Postcards from a young man är en melodiös fet rocksmocka av bästa märke, med mycket svulstiga stråkar och gospelkänsla emellanåt. Första singeln ”It’s not war (just the end of love)” är ett av trumfkorten, men det finns ett antal fler. Och plattan växer alltmer.

Henric Ahlgren

Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet ”Echoes” (Tri-Sound/Cosmos)

Weeping Willows debutskiva “Broken Promised Land” är en klassiker. Det här är något annat än de gråtande pilarna. Här är det jazzigt värre.

Det här är andra skivan från herrarna i månskenskvintetten med Magnus Carlson i spetsen. Den första självbetitlade skivan var lite spretig. Nu känns det mycket tightare och att de har hittat hem. Efter vad jag förstår har man spelat in live i studion, som man gjorde förr. Elvis Presley var en bakåtsträvare som ville spela in just live i studion. Jag kan förstå att man får mer känsla för låtarna. Det blir mer äkta då. Till skillnad från Elvis har man satt låtarna på första tagningen.

Magnus Carlsons röst är fantastisk som vanligt och det är total närvaro. Det är fina versioner av redan jättebra låtar – han tar dem bara till en ny dimension, och gör dem till sina egna skötebarn. Min personliga favorit är deras tolkning av ” I’m Alive” som finns med på Tommy James & Shondells LP ”Crimson and Clover” (1968).

Jag spår en ljus framtid för mångänget. Om Weeping Willows började som ett coverband så kan det ju funka den här gången också.

Echoes är tidlös och något utöver det vanliga precis som ”Broken Promised Land” (1997).

Mattias Ransfeldt

Lite lyssningslänkar: Lyssning  Mer lyssning  Ännu mer lyssning

  Kampanj

Brian Wilson ”Reimagines Gershwin (Capitol/EMI)

Georg Gershwin var ett melodigeni. Brian Wilson  är ett. Här möts dom då Brian Wilson har plockat fram sina russin ur Gershwins enorma låtskatt som skrevs på tjugo och trettiotalet. Tillsammans med bandmedlemmar ur sitt vanliga kompband har man arrangerat Gershwins musik så den i vissa stunder har blivit Beach Boysifierad med de karaktäristiska stämmorna som är ett av mr Wilsons starkaste varumärken.

Sen sjunger han också förbluffande bra albumet igenom. Här finns fyra utmärkta spår från Porgy and Bess där Summertime och  It Ain’t Necessarily So utmärker sig lite extra. Someone Who Watch Over Me, Our Love Is Here To Stay och They can Take That Away From Me tillhör de stora och klassiska kärlekssångerna.

Georges bror Ira Gerswhin skrev texterna, det måste nämnas. Brian Wilson tolkar dom på sitt oefterhärmliga sätt så kärleksfullt och mästerligt att man baxnar. Bröderna Gerswhin måste le i sin melodihimmel där de sitter på molnkanten och knäpper takten med fingrarna och småmyser. Glöm sedan inte bort att lyssna på Pet Sounds, Smile och That Lucky Old Sun så får du ytterligare en välbehövlig dos klassisk Brian Wilsonmusik.

Bengt Berglind

Reckless Love ”Reckless Love (Universal)

Finska sångaren Olliver Twisted sjöng på svenska Crashidïets förra album The Unattractive Revolution (2007) men slets mellan dubbla lojaliteter och valde slutligen att satsa fullt ut på sitt egna inhemska projekt Reckless Love. Och det gjorde han rätt i. Det kan vara lite hårt att säga, men Reckless Love:s självbetitlade debutalbum är sammantaget faktiskt vassare än Crashdïets hittills hela albumkatalog, som jag ser det.

Det vi får oss till livs är melodiös AOR-hårdrock, glammetal och tuggummipop i en läcker blandning. Det finns amerikanska influenser, men den europeiska känsla är ändå stark. Faktum är att Reckless Love på vissa sätt låter lite som om gamla svenska popundret Secret Service (någon som minns dem?) skulle gått och blivit ett glammetal-band. Det är med andra ord en enormt snygg produktion med mycket melodier och nordisk feeling mitt i det amerikanska och anglosaxiska.

Jag är väldigt svag för det här och faller även pladask för Oliver Twisteds sång som utvecklats i positiv riktning sedan tiden med Crashdïet. Det finns också en ny kaxighet, säkerhet och en underhållningslusta hos Twisted som skvallrar om att David Lee Roth säkerligen kan räknas som en av sångarens större förebilder.

Albumet rekommenderas stark för alla fans av melodiös metal med glam- och AOR-känsla och det finns några rejäla pophits att locka med: ”Beautiful Bomb”, ”Romance” och ”One More Time”.

Henric Ahlgren

Amanda Jenssen ”Happyland” (Epic/Sony)

Äntligen kommer uppföljaren till debuten. Här hörs hennes referenser tydligare än tidigare. Hon känns mycket tryggare nu och vågar ta ut svängarna mer. Bitvis flörtar hon med Nina Simone, Tom Waits och Elvis.

Den här skivan har fått växa fram och ta mer tid, den känns äkta, det känns som det är mer Amanda Jensen. Inte som någon produkt skapad av skivbolaget. Nu kan hon på riktigt mäta sig med Duffy eller Amy Winehouse. Låtar som ”Borderline” och ”Save me for a day” påminner om Tom Waits zigenarliknande musik som blandas med ett härligt New Orleans blås. ”Happyland” känns som den mest popiga och självklara singeln från albumet.

Detta är en skiva som har smäktande ballader som skulle passa en rökig jazzklubb på 1930-talet; svulstiga låtar som Weeping Willows eller för den delen Elvis skulle ha spelat in. Det är hejdundrandes bra på alla sätt och vis. Låt Amanda komma ut i världen och dela med sig av den här musiken. Hon är på god väg att bli en av Sveriges bästa nutida artister. Ett vinnande koncept är att blanda ett gammalt sound likt Duffy, och paketera det snyggt och elegant. Med sin producent Pär Wiksten från The Wannadies har hon lyckats med just det.

Mattias Ransfeldt

BOP Ensemble ”Between Trains” (Cordova Bay/Hemifrån)

B.O.P. Ensemble är en kanadensisk trio som består av Bill Bourne, Jasmine Ohlhauser och Wyckham Porteous. Deras musik är en finstämd americana, som småflörtar med country, blues och nordamerikansk folkmusik samt lånar det som passar in utan att lämna sin singer/songwriter americana.

Låten ”Peace like a river” låter som en ballad hämtad från filmen ”O Brother, Where Art Thou?”, med fin stämsång av alla bandets tre medlemmar. I ”Flash around the globe” rör sig B.O.P Ensemble in på helig Tom Waits-mark med en akustisk blueslåt. I och med ”Snow on the hill” rör man sig in på för mig ännu heligare mark, när man gör en låt som får mig att närmast tänka på Townes Van Zandt.

Skivan ”Between Trains” är vad jag förstår bandets första platta och det är en genombra skiva som håller en bra och jämn nivå rakt igenom; det finns inga låtar som är bättre än de andra. Jag gillar alla. Men om jag måste välja några låtar är det ”Peace like a river”, ”Husband & Wives”, ”When I think of angels”, ”Snow on the hill” och den helt magiska tolkningen av den gamla klassikern ”California dreamin’”. Den fungerar som en helt makalös avslutare och när den klingar ut är chansen stor att du trycker på play igen om du inte redan satt skivan på repeat.

Lars Svantesson

Seasick Steve ”Man from another time” (Atlantic/Warner)

Särlingen Seasick Steve, eller Steven Gene Wolds – som hans föräldrar döpte honom till, ter sig som lite av en slags luffarbrorsa till ZZtop, både utseendemässigt och till det musikaliska. Seasick Steve ser ut att ha gått direkt in i studion efter att ha tjyvåkt ett godståg rakt genom The American Heartland, skäggig och lufsig, musiken är en slags hemkokt minimalistisk rå elförstärkt blues med stänk av country. Gärna spelar Seasick Steve på egenhändigt ihopknåpade gitarrer. Skojigt nog sitter en svensk bakom trumsetet när Seasick Steve spelar – vapendragaren Dan Magnusson från Åmål.

På senare år har Seasick Steve gjort en nästan explosionsartad karriär och blivit omhuldad särskilt i England. Den som sett Seasick Steve i något tv-program kan förstå varför. Mannen har stor opolerad charm och frågan är om hans gemytliga utstrålning kanske är starkare än musiken?

Seasick Steve är nu aktuell med nya plattan Man from another time, och titeln är förstås något av en programförklaring av Seasick Steve som person och musiker. Själv tycker jag att musiken på nya plattan är ok att lyssna på i lagom doser. Förra plattan I started out with nothin and I still got most of it left (2008), sägs dock vara starkare.

Henric Ahlgren

Arch Enemy ”The Root Of All Evil” (Century Media/EMI)

Det finns dom som tycker att ”klassiska” låtar ska lämnas som dom är och inte spelas in på nytt. Och det finns dom som tycker att det är något av en självklarhet att spela in ”klassiker” på nytt, och därmed få en fräschare/modernare ljudbild. Undertecknad är av den senare åsikten och speciellt när det görs så bra som på ”The Root Of All Evil”.

De låtar som Arch Enemy valt ut att spela in med sin – som bandet själva tycker – ultimata sättning är förstås ett uppdrag som inte kan misslyckas, med så många bra låtar i bagaget.
Undertecknads personliga favoriter bland nyinspelningarna är ”The Immortal”, ”Demonic Science” och framför allt ”Bury Me An Angel” som tar priset som skivans starkaste låt, ojojoj vad den svänger (det är rentav en av bandet bästa låtar någonsin). Andra låtar som bör nämnas är instrumentala ”Demoniality” och starka avslutningslåten ”Bridge Of Destiny”.

Bandet har satsat på att släppa skivan i några olika versioner, bland annat i en limiterad cd-version i ”mediabook”-format med 24 sidig booklet, tre extra livelåtar och en exklusiv patch. Med andra ord rena rama godiset för ett Arch Enemy-fan.

Hoppas nu att bandet ger sig ut på en Sverigeturné och spelar många av ”The Root Of All Evil”-låtarna. Hörde du min önskan, jultomten…?

Magnus Bergström

Alice In Chains ”Black gives way to blue” (Virgin/EMI)

Oss imellan det här är inte så kallad glad musik. Det är heller inte ledsen musik. Den är bara helt enkelt mörk och kall.

När man går in i kaninhålet till den dunkla världen i underjorden så  förstår man varför. Där nere möts man inte av någon vit kanin, påskhare, självaste hjärter kung/dam eller ens en urbota hattmakare. Den svepande blicken fokuseras däremot gastkramande bort in bland dimmorna där den bortglömda glasburken klädd i lava och mossa, om än fri från spindelväv, uppenbarar sig i morgondimman. Att öppna på locket moturs enligt gängse term är helt förödande. Det första man ser är flugor som härstammar från 1994 (Jar of Flies). Vår historia börjar här.

Flugorna var sen länge spridda för vinden. Det var så man trodde i alla fall. Nu 15 år senare har flugorna bytt skepnad och ändrat färg från svarta till blå (Black gives way to blue). Det här var något man aldrig väntade sig. Ond bråd död har härjat i landet där droger och självförstörelse är vardagliga händelser. En frontman och tillika sångare ligger begravd bland svarta liljor och mörka täcken (Layne Staley tog sitt liv i april 2002 efter lång tids missbruk). Ett band reser sig ur askan med besvärjelser som manar till fortsatta stordåd.

I den motsatta spegelvärlden är inte alltid allting förutsägbart. Musik strömmar ut som om ingenting har hänt för övrigt. Hoppet lever kvar – tid att börja leva. ”A looking at view” – det första uppenbara beviset är så kraftfullt som detta Seattle band någonsin har varit. Den nye sångaren (William du Vall) viftar runt med oktaver sammanvävda av lyriska gitarriff  (Jerry Cantrell). Den vackraste demagogiska återblicken ”Your decision” är uppenbart en begravningspsalm med öppna akustiska ackord som visar vördnad för vännen som inte stannade på denna sidan spegeln.

Att musik är den enda sanna och rätta drogen visas med all tydlig önskvärdhet i stycken som ”Acid bubble”, ”Lesson learned” , ”Private hell” och jag höll på att säga ”You name it” som förvisso inte är en låt utan sedermera ett uttryck.

Ett band som som detta kan inte återvända tillbaks utan bara fortsätta framåt. Spelar man schack mot döden får man inte offra dam mot bonde. Om man inte är absolut säker på vinstkombinationen vill säga. Jag tror att AIC har strategin helt klar för sig.
 
Jag vänder mig runt omkring, men ser bara mig själv som i en reflektion. Jag har lyssnat på skivan så många gånger att jag känner mig som mannen i glasburken. Jag  förnimmer trolsk musik i oändlighet. Slutligen, ”When the sun rose again” framförs som ett delikat och triumfartat återtåg med stora vokala talanger i främsta linjen. Alice in Chains är tillbaka och solen går sakta upp i öster.

Thomas Claesson