Alice i underlandet
- Alice In Chains ”Black gives way to blue” (Virgin/EMI)
Oss imellan det här är inte så kallad glad musik. Det är heller inte ledsen musik. Den är bara helt enkelt mörk och kall.
När man går in i kaninhålet till den dunkla världen i underjorden så förstår man varför. Där nere möts man inte av någon vit kanin, påskhare, självaste hjärter kung/dam eller ens en urbota hattmakare. Den svepande blicken fokuseras däremot gastkramande bort in bland dimmorna där den bortglömda glasburken klädd i lava och mossa, om än fri från spindelväv, uppenbarar sig i morgondimman. Att öppna på locket moturs enligt gängse term är helt förödande. Det första man ser är flugor som härstammar från 1994 (Jar of Flies). Vår historia börjar här.
Flugorna var sen länge spridda för vinden. Det var så man trodde i alla fall. Nu 15 år senare har flugorna bytt skepnad och ändrat färg från svarta till blå (Black gives way to blue). Det här var något man aldrig väntade sig. Ond bråd död har härjat i landet där droger och självförstörelse är vardagliga händelser. En frontman och tillika sångare ligger begravd bland svarta liljor och mörka täcken (Layne Staley tog sitt liv i april 2002 efter lång tids missbruk). Ett band reser sig ur askan med besvärjelser som manar till fortsatta stordåd.
I den motsatta spegelvärlden är inte alltid allting förutsägbart. Musik strömmar ut som om ingenting har hänt för övrigt. Hoppet lever kvar – tid att börja leva. ”A looking at view” – det första uppenbara beviset är så kraftfullt som detta Seattle band någonsin har varit. Den nye sångaren (William du Vall) viftar runt med oktaver sammanvävda av lyriska gitarriff (Jerry Cantrell). Den vackraste demagogiska återblicken ”Your decision” är uppenbart en begravningspsalm med öppna akustiska ackord som visar vördnad för vännen som inte stannade på denna sidan spegeln.
Att musik är den enda sanna och rätta drogen visas med all tydlig önskvärdhet i stycken som ”Acid bubble”, ”Lesson learned” , ”Private hell” och jag höll på att säga ”You name it” som förvisso inte är en låt utan sedermera ett uttryck.
Ett band som som detta kan inte återvända tillbaks utan bara fortsätta framåt. Spelar man schack mot döden får man inte offra dam mot bonde. Om man inte är absolut säker på vinstkombinationen vill säga. Jag tror att AIC har strategin helt klar för sig.
Jag vänder mig runt omkring, men ser bara mig själv som i en reflektion. Jag har lyssnat på skivan så många gånger att jag känner mig som mannen i glasburken. Jag förnimmer trolsk musik i oändlighet. Slutligen, ”When the sun rose again” framförs som ett delikat och triumfartat återtåg med stora vokala talanger i främsta linjen. Alice in Chains är tillbaka och solen går sakta upp i öster.
Thomas Claesson
