nyaskivor.se

Citizen K ”Meet Citizen K” (Paraply Records/Plugged)

Det var den varmaste sommaren i New York på över 60 år och jag satt på mitt hotellrum på Waldorf Astoria. Klockan närmade sig tio på kvällen och jag kände för att slappa lite innan jag gav mig ut i ”staden som aldrig sover”.  Jag kollade vad de erbjöd för filmer och hittade ”Matrix – new blockbuster with Keanu Reeves”. ”- Ja ja, det är väl någon actionrulle, typ Speed, som jag kan kika på med ena ögat”, tänkte jag slött.

Några minuter senare var mina ”ena ögat”-intentioner lika obefintliga som vattnet på månen. Carrie-Ann Moss började springa på väggarna, sparka ner poliser i slow-motion (i ett roterande perspektiv, dessutom!), den hemlighetsfulle Laurence Fishburne pratade om vita kaniner, piller svaldes och varken Nemos eller mitt liv har sedan varit sig likt.

Du som kan din Matrix-trilogi vet att filmerna handlar om att ”se koden”, vilket Keanu Reeves rollfigur Nemo lärde sig. Genom att se den kontrollerade, bemästrade och utnyttjade han den och dess värld till perfektion.

”- Vad har det med Citizen K. att göra”, undrar du då.

En sak; KODEN.

För vad är det för en dåre som kokar ihop en platta med akustiska gitarrkulisser av Neil Young-klass, stämsång som får självaste Brian Wilson att höja på ögonbrynen, melodier som inte hörts sedan Popsicles glansdagar, åskväder, trumpeter och en sångare som för tankarna till ett torrt, folkligt och lite brittiskt 70-tal?

Bara någon som kan koden.

Citizen K (aka Klas Qvist), denna galet begåvade människa, som dessutom spelar allt utom trumpeter och några trumspår, kan koden. Han vet precis hur man gör för att få en massiv ljudbild att upplevas som luftig, hur man bygger ihop stora körpaket utan att de tar över energi från resten av låten och givetvis; hur man skriver bra låtar.

För den här plattan är full av bra låtar. Jämna låtar, definitivt inga bottennapp men samtidigt ingen låt som skriver om världshistorien.

Första gången jag lyssnade på den började jag, av någon outgrundlig anledning, på spår två; ”That Same Old Sun”. Wow, störtskön pop. Den följdes sedan av den vackra och tänkvärda”Badfinger”, när sedan ”The World Turns Without Me” klingat ut var jag bara tacksam. Tacksam, för om det här hade varit boxning hade matchen varit över. Teknisk knock-out, golvad tre gånger i samma rond. Men vad hjälper det när nästa låt heter ”She Says”? Ett grymt spår med en underbar text och magiskt bra stämsång. Jag är golvad. På riktigt. Medan jag försöker ta mig upp ropar någon i ringside; ”- Follow the white rabbit, Hasse, det är ju elva bra låtar TILL på plattan, det klarar du aldrig!”

”- Uh, Tank, get me out of here, I need a signal; NOW!”, är det sista jag tänker innan plattan tar tag i mig igen. Oj, oj oj, vad bra musik kan vara brutal …

Hasse Carlsson

Paramore ”Brand new eyes” (Atlantic/Warner)

Det känns som att Paramore har vuxit upp till sin tredje platta. De har skaffat sig ytterligare en gitarrist, genomlidit rykten om splittring och ställt in Europaturneér. Har det gynnat deras musik?

Som vanligt hörs Hayley Williams röst och attityd ordentligt i alla låtar på nya Brand New Eyes, vare sig det är en soft, akustisk ballad eller någon av de betydligt ”tyngre” låtarna som Brick By Boring Brick och singeln Ignorance.

Många, däribland jag, har trott att soundet på deras senaste album skulle gå i samma stil som Decode, soundtracket till Twilight, men så är inte fallet. I stora drag håller sig Paramore inom ramarna av vad de gjort innan, men lyckas ändå inte uppnå riktigt samma monstergenomslag som de hade med föregående skiva, Riot! från 2007. Det finns ett par låtar, däribland Where The Lines Overlap, som är helt olika deras tidigare låtar och som inte lämnar särskilt stort intryck, och det förlorar de på i längden.

Min teori är att de flesta band tänker att de inte behöver anstränga sig efter en succé. Att man kan spela in en platta med några riktigt bra och några halvdana låtar och glida igenom resten på en räkmacka, bara för att de kan leva vidare på genombrottet från förra skivan. Däremot har ju Paramore mognat, så om de får in det i sin musik och fortsätter i samma takt kan de gå längre än vad de redan gjort. Dock kommer bandet fortfarande med texter som är annorlunda och personliga jämfört med andra liknade band, och det höjer betyget avsevärt.
Tyvärr kan jag inte bestämma mig för om Brand New Eyes är bra eller något sämre. Givetvis blir låtarna bättre och bättre för varje lyssning, men för alla band är andra plattan nästan (inte alltid, NÄSTAN) alltid bäst.

Linnéa Egerlind

Bob Cheevers ”Tall Texas Tales” (Inbred Records/Hemifrån)

Bob Cheevers har sprungit på samma bakgator i Memphis som Elvis Presley, Johnny Cash, Jerry Lee Lewis. Han har sysslat med musik hela sitt liv, varit i musikbranschen i fyra decennier. Han låter mer som Willy Nelson än de nyss nämnda ikonerna. Hans röst påminner om Willy Nelsons röst när den är som bäst.  Han sjunger om händelser som han själv upplevt eller historier man har berättat för honom.

På skivan blandar han mellan lugna mogna ballader som ”Grown up people”, ”Give this heart” och ”Falling” till mer vuxet rockiga låtar som ”One Good Rib” och ”Budget Motel”. Om man läser lite om Bob Cheevers på nätet så har han vunnit en skoltävling, där hans band spelade ”Big River” (Johnny Cash) och hur låten ”I Saw The King” kom till. Den sistnämnda handla rom Elvis såklart. Hur han träffade Elvis, vinkade till honom som grabb och att han även har besökt Graceland och lånat toaletten, där Elvis senare skulle hittas död. Det blir lite ”Jag mötte Lassie” över det hela men på något sätt är det charmigt.  Bob skrev även en låt (”Big City Gambler”) som fanns till Elvis förfogande i slutet av 70-talet men som aldrig blev inspelad av Elvis av naturliga anledningar.

”Tall Texas Tales” är en otroligt jämn och bra skiva. När jag lyssnar på skivan i bilen, åker igenom Värmlandslandskap och passerar Lennartfors, Åmotfors, Jössefors och Arvika; då känns texterna som mina egna historier, löven är gula, rådjuren står och äter vid vägkanten och det är lite rått ute. Då känns det som skivan handlar om Värmland och människorna som bor och verkar här. Det är en skiva som gör sig bra i bilen och på nattradion. Eftersom det närmar sig Fars dag kan jag rekommendera denna till alla som funderar på att ge bort något till er far.

Mattias Ransfeldt

JET ”Shaka Rock” (Virgin/EMI)

För undertecknad är rock och pop från Australien ungefär synonymt med dessa: AC/DC, The Church, Nick Cave, INXS, Crowded House, Kylie Minogue, John Farnham,  Midnight Oil och The Triffids. Alla utom de tre förstnämnda har åtminstone jag förpassat till glömskans dunkla vrå. Som tur är finns JET, bandet från Melbourne som tidigare har glatt oss med kanonlåtar som Are You Gonna Be My Girl?, Shine On, Put Your Money Where Your Mouth Is och nu på höstkanten den stekheta singeln She´s A Genius.

Det tredje studioalbumet Shaka Rock är nu släppt och titeln säger mer än väl vad det handlar om. Mestadels rör det sig om just rivig, medryckande party-/garagerock i stil med Fagerstas finest The Hives, The Cults av kollegan Ahlgren rättmätigt hyllade Electricplatta och rötterna i Rolling Stones tidiga sjuttiotal. Det är väldigt mycket yeah, yeah och oh, oh och riffen är klockrena. Förnyelse jämfört med de tidigare albumsläppen kan vi i stort sett glömma. JET ångar på och det förslår långt för min del.

Förutom nämnda She´s A Genius finner vi spår som sanslöst rytmiska Beat On Repeat och den, i sammanhanget åtminstone, stillsamma betraktelsen Goodbye Hollywood som höjer sig något över en annars jämnbra mängd. Avslutande She Holds A Grudge är en bitterljuv historia med fin slide och fender rhodes. Oantastligt bra produktion av Chris ”Frenchie” Smith tillsammans med bandet. Minus för förskräcklig omslagsframsida.

Mats Johansson

Twinspirits ”The Forbidden City” (Lion Music/Border)

Andra skivan med progressiva metalbandet Twinspirits är något för dom som uppskattar låtar med mycket innehåll.

”The Forbidden City” är en ganska jämn skiva och att nämna enstaka låtar utöver andra är svårt. Men okej, inledande The Forbidden City (med många snygga tempoväxlingar) och avslutande I Am Free (som i mångt och mycket låter som Dream Theater) ramar in skivan på ett utmärkt sätt, inte minst tack vare låtlängden (båda klockar in på drygt tio minuter).
Daniele Liverani (keyboards) är mannen bakom bandet och det är han som tillsammans med Tommy Ermolli (gitarr) och Göran Nyström (sång) är dom som lyser starkast.

Den som tyckte om bandets första skiva ”The Music That Will Heal The World” (2007) kommer inte att bli besviken på det nya alstret, tvärtom. Låtarna är aningens mer genomtänkta, soundet alldeles utmärkt och alla instrument får ”sitt” utrymme i ljudbilden.
Textmässigt handlar det om en temaskiva med fokus på hur olika personligheter kan påverka varandra både positivt och negativt (obs! undertecknads tolkning).

Det är nog ingen djärv gissning att Twinspirits någon gång i framtiden kommer att turnera tillsammans med Dream Theater (som har för vana att ta med sig bra ”nykomlingar” på turné). Varför inte på nästa års ”Progressive Nation”?

Magnus Bergström

Ian Brown ”My Way” (Polydor/Universal)

 
Ian Brown har, efter sin tid som sångare i det legendariska men kortlivade brittbandet Stone Roses i slutet av 1980-talet, släppt soloskivor med jämna mellanrum och byggt upp en stabil fanbas framförallt i hemlandet England. Nu är Brown tillbaka med ytterligare en soloplatta – My Way, detta i samma veva som Stone Roses debutalbum firar tjugoårsjubileum och hyllas genom en remastrad återutgivning med extramaterial. Brown deklarerar dock tydligt inte minst genom albumtiteln på sin nya soloplatta, att han nuförtiden går sin egen väg, har sin oavhängighet gentemot det förflutna och är trött på det ständiga tjatet om återföreningar.

Själv har jag tidigare inte tagit någon större notis om Browns solokarriär, vilket delvis beror på att jag förut aldrig heller varit någon fantast när det kommer till Stone Roses (jag lyssnad mest på hårdrock när bandet ifråga var som störst). Dock har det skett förändringar. Stone Roses har jag börjat närma mig det senaste året, med behållning. Och Ian Browns nya soloskiva började jag lyssna på när den släpptes på Spotify för några veckor sedan. Helt otippat har My Way faktiskt blivit höstens favoritskiva för mig.

My Way är en förbaskat bra platta, rakt igenom gedigen, med eget suggestivt sound och egen nisch. Det kan vara lite svårt att beskriva musiken med några enkla ord. Det gamla Manchester-soundet ur vilket Stone Roses och Ian Brown är sprungna, finns med i ljudbilden. Musiken är till stora delar dans- och beatorienterad samtidigt som det finns en sorts svävande rockkänsla över nästa alla spår – detta trots en så gott som obefintlighet när det kommer till gitarrer, det mesta är klaviaturbaserat med elektroniska förtecken. Läser man intervjuer med Ian Brown så  namedroppar han rapartister när han talar om musik han lyssnar på mest, och detta är något som också finns med och påverkar Browns eget sound, det drar åt det pratsjungande hållet. Brown har egentligen inte någon särskilt stark röst, men den har istället en närmast hypnotisk kvalitet med mycket attityd som gör att man sugs in. Själv tänker jag en hel del på Primal Screams dansorienterade och moderna klassiker Screamadelica (1991), när jag lyssnar på My Way. Brown rör sig alltså lite i samma territorium som Primal Scream, korsar elektronisk klubbmusik med rockkänsla och gör det på ett bra och gränsöverskridande eget sätt.

Det är väldigt glädjande och inspirerande med artister som med åren inte vilar på gamla meriter utan fortfarande är nyfikna och strävar efter att utvecklas och vill fortsätta skapa saker med kvalitet. Jag höjer därför en pint för Ian Brown. Kanonlåtar: ”Vanity kills”, ”For the Glory”, “Marathon Man”, “So High”.

Henric Ahlgren

Blood Red Throne ”Souls of Damnation” (Earache/Sound Pollution)

När jag lyssnar på norrmännen Blood Red Thrones nya skiva så blir jag jäkligt sugen på att se dem live och headbanga tills jag ramlar omkull. Souls of Damnation är bra på flera vis. Den är mycket välspelad från alla bandmedlemmars sidor och basisten Erlan Caspersen är nog grymmast med sina härliga basgångar och rivande traktorriff. Jag kan inte ställa den här skivan brevid någon annan dö-metal skiva och säga att de låter lika. Jag blir sugen på lite tidig svensk dö-metal när jag hör detta, och faktum är att Valle Azic från svenska death metal bandet Impious har agerat ljudtekniker på detta alster.

Jag känner en trygghet i Souls of Damnnation och jag tycker den har en bra genomgånde ljudbild och många intressanta inlägg här och där. Gitarrerna och trummorna skjuter som maskingevär och sången liknar mest nå’t avgrundsliknande mörker som vill sluka lyssnaren i sitt stora svarta hål. Om jag ska välja ut nån favoritlåt här så blir det Throne of Damnation och Prove Yourself Dead. Jag försöker hitta svagheter på skivan men kan inte hitta några. Det enda jag skulle vilja ha mer av är gittarsolon. Gillar du death så lyssna på den här plattan för den är jävligt death metal!!!

Tony Sundberg

David Urwitz ”Så långt det är möjligt” (Alvy Singer/Border)

Det är nu fyra år sedan debuten ”Det var väl inget med det ” hack i häl kom uppföljaren på det egna bolaget Alvy Singer Records ”I väntan på vad”, sedan kom ”Undrar om det syns”, som var min personliga favorit med låten ”Din skull”.  Med tendens att låta Winnerbäck, Lundell och LeMarc och det är inte illa. Inte alls, det är jättebra tycker jag. Fast det var då, nu känns det som han har hittat sitt egna Urwitz-sound på ”Så långt det är möjligt”.

Som jag har väntat på en uppföljare. Nu är den här! Ett starkt album som borde bli hans kommersiella genombrott! Skivan har ett bra driv rätt igenom och går rakt in i hjärtat på mig och det känns att det är nu det kommer hända för David! Anna Maria Espinosa finns med på duetten ”Det kanske var så”.  Han har en trygg och lugn röst. En röst som man vill ha godnattsagor läst av. Duetten är den mest spretiga och nerviga låten på skivan, nästan otyglad om man ser till resten av skivan. Mina favoriter är öppningsspåret ”10 år”, ”Ta mig över dom ängar”, ”Där vinden far”, fantastisk och annorlunda kör, ”Tiger” och såklart ”Allting går igen”. Med andra ord är nästa alla låtarna kalasbra!

Killen från Trollhättan måste få den uppmärksamhet han är värd nu. Hans grubblerier till texter sätter sig som en smäck direkt. De går direkt in. I helgen diskuterade vi David Urwitz på en musiknördig förfest, hälften fattade inte grejen och andra tyckte att debuten var bäst. Jag hävdade att ”Undrar om det syns” var bäst. Jag hade då inte lyssnat på den här, jag får ändra mitt då kanske övertygande försvarstal, så långt det är möjligt. David Urwitz kan leverera.

Mattias Ransfeldt

Spandau Ballet ”Once More” (Mercury/Universal)

Brittiska Spandau Ballet tillhörde tronpretendenterna inom new romantic-genren i början av 80-talet med hits som ”Gold”, ”True” och ”Only When You Leave”. Efter uppbrottet är det främst bröderna Gary och Martin Kemp som hållit sig kvar i rampljuset och bl.a. gjort en del filmroller. Låtskrivaren Gary Kemp är nu även aktuell med en memoarbok, I KnowThis Much, om sin uppväxt och tiden med bandet, boken har fått hyfsat positivt mottagande i hemlandet och framhållits som välskriven.

Och nu hakar alltså även Spandau Ballet på trenden med återföreningar och comeback-turnéer och släpper ett nytt studioalbum – Once More, som dock, som titeln även syftar på, inte är så nytt, eftersom elva av de tretton spåren på skivan är nyinspelningar av de största slagdängorna i katalogen.

De två helt nyskrivna låtarna på plattan heter ”Once More” och ”Love Is All” och är tämligen intetsägande, särskilt i sällskap med de största hitsen från de gyllene åren. Sångaren Tony Hadley har dock fortfarande kvar sin karismatiska röst.

Nyinspelningarna av de gamla låtarna är gjorda i halvakustisk unplugged-stil. Målet var att skapa ett sound för ”2000-talet”. Själv är jag i regel allergisk mot den här typen av upprepningar av gammalt material, ska det funka måste det tillföra någon helt ny dimension. Men det tycker jag inte att det gör här, eftersom man när man går ”halvakustiskt” aldrig riktigt löper linan ut, utan istället ”halvfuskar”. Slutresultatet blir varken hackat eller malet.

Jag gillade Spandau Ballet under deras storhetstid och har alltid tyckt att de gjort briljant pop, men Once More är en ganska trött platta som jag kan leva utan.

I dessa tider av comebacks så kommer väl Leonardo da Vinci snart resa sig ur graven och göra en nytolkning av Mona Lisa, för dataåldern…

Henric Ahlgren