Det bästa brittiska rockbandet idag
- Manic Street Preachers ”Postcards From a young man” (Columbia/Sony)
Inte många av de större brittiska rock- eller popband som kom fram vid slutet av 80-talet känns relevanta och vitala idag eller ens existerar. Oasis och Blur har tiden gått förbi, som typexempel. Dock finns det fortfarande ett brittiskt band med herrar kring fyrtio som man fortfarande kan lita på och som spöar de flesta yngre kollegor eller äldre på alla plan: Manic Street Preachers. Detta känns förbaskat härligt för en sådan som jag som är ungefär jämnårig och med stor behållning har följt bandet sedan början.
Manic Streets Preachers plattor brukar antingen dra lite åt punk eller glam, men alltid med en utsökt näsa för melodier och alltid med en politiskt syrlig edge och medvetenhet. I sina allra bästa stunder låter gruppen som en ovanligt lyckad kombination av The Clash, Guns’n’Roses, Beach Boys och Burt Bacharach. Och vem kan egentligen begära mer? Sämre referenser kan man ha.
Nya plattan Postcards from a young man är en melodiös fet rocksmocka av bästa märke, med mycket svulstiga stråkar och gospelkänsla emellanåt. Första singeln ”It’s not war (just the end of love)” är ett av trumfkorten, men det finns ett antal fler. Och plattan växer alltmer.
Henric Ahlgren
