Flera förbättringar men fortfarande alldeles för få
- Underoath ”O (Disambiguation)” (Roadrunner/Warner)
Underoath, post-hardcore/metalcorekillarna ifrån Florida som enligt egna ord ska ha starka band till kristendomen; något som även ska vara en inspiration för dem alla. Nu går de i en helt ny riktning och medan de välkommnar en flod av nya fans så vänder de samtidigt många av de gamla ryggen.
Man har i Underoath ett förflutet som inte direkt hör hemma på några fina middagar och man har kantats av problem och avhopp. Men det är nu de tänker resa sig igen, starkare än förut, och framförallt med en markant förändring i bandet. Förändringen heter Daniel Davison (tidigare i Norma Jean) och han ersatte Aaron Gillespie som bandets nye batterist. Det var kanske det bästa som hänt bandet rent musikaliskt då Gillespies trummande allt som oftast var rent bedrövligt och absolut inte hörde hemma i Underoaths medlemmars övriga spelstil.
Kanske detta byte av batterist var vad som behövdes för att tända bandet på nytt? Borta är iallafall de gamla poppigare refrängerna och man kör istället en mörkare och kanske mer ”mogen” stil.
Jag själv har dock aldrig varit ett fan av just Underoath och jag kan ärligt talat inte säga om Ø [Disambiguation] har förändrat min inställning till bandet. Klart är iaf att om du tillhör fanskaran och är rädd för förändringar så förvänta dig inte för mycket. Har du å andra sidan aldrig varit ett Underoath-fan men gillar metalcore i allmänhet så ge skivan ett försök, för förändringen i musiken är inte extrem men tillräckligt stor för att göra en markant skillnad.
Låtmässigt så är skivan inget underverk, det är inte Underoath’s bästa verk men samtidigt inte heller det sämsta jag hört med dem. ”A Divine Eradication” är enligt mig skivans starkaste låt med bra sång och ett härligt growlande samtidigt som man hela tiden håller ett lagom hårt tempo rent instrumentalt. Även ”My deteriorating Incline” är riktigt stark och det är även här man lyckas bäst rent sångmässigt.
Tobias Blixt
