nyaskivor.se

Joey Ramone ”… Ya Know?” (BMG Rights/Border)

   Release: 25 maj

Joey har alltid varit min favoritramone (trots dee dee’s totala respektlöshet, arrogans och självklarhet), kanske för han alltid känts som den underkuvade och mobbade nörden med känslorna utanpå skinnjackan. Och med ett utseende som förstärker känslan av att han är den optimala outcasten och misfiten. Det kan låta hårt och syniskt att svartmåla Joey på detta sätt. Men det är ingen svartmålning, det är det som gör Joey Ramone till just Joey Ramone och ingen annan.
 
Han spottade och sjöng sig igenom en hel hög klassiska punkpopdängor i sitt egna The Ramones, en hel del egetskrivna. Den låt i hans produktion som sticker ut mest måste vara låten ”The KKK took my baby away”. Låten som Joey skrev som reaktion till att Johnny Ramone, som skulle kunna beskrivas som bandets sportfåne på klassiskt amerikansk highschoolmaner, snott hans flickvän.
 
Nu släpps en postum skiva med solomaterial, som därmed blir Joeys andra solofullängdare, med ganska varierat sound inte alls lika hårt kontrollerat som The Ramones. Soundet varierar från typisk New York City punk/rock a’la 70-tal och standard rockers till halvakustiska ballader och 60tals doftande soulrökare. Den stora variationen av låtar är skivans styrka men samtidigt skivans stora svaghet, variationen gör att skivan aldrig känns tråkig men den blir också spretig och ganska svår att greppa.
 
Personligen är jag något emot postuma skivor, för många som kommit håller inte måttet utan känns bara som ett sätt att dra ut ytterligare några hundringar ur fansens plånbok. Det känns tyvärr lite så även i detta fall. Men samtidigt kan jag inte annat än gilla många av låtarna på skivan, eftersom Joey på nytt visar att han är den ultimata outcasten, och att även den som är utanför och udda har chansen att lyckas.

Lars Svantesson

Marilyn Manson ”Born Villain” (Hell etc/Playground)

Marilyn Manson är tillbaka. Skakar världens censurförespråkare av skräck? Knappast. Det var då det, nu är nu och det finns betydligt ”farligare” artister där ute.

Enligt mr Manson själv är skivan en återgång till rötterna samtidigt som den inte liknar någon av hans tidigare skivor. Hmmm…

Det är tur att inledande dubbelmackan Hey, Cruel World… och No Reflection är bra respektive ganska bra. Annars vete tusan om jag inte hade gett upp hoppet för all framtid…

Okej, om jag programmerar om hjärnan att tycka om något som kan kallas elektronisk garagerock – i många fall – kryddad med något som kan liknas vid disco beats så måste jag säga att Pistol Whipped och Overneath The Path Of Misery rentav är mycket bra. Men observera att det gäller bara om den vanliga ”hårdrocksdetektorn” försatts ur spel.

Texterna är i sann Manson-stil kluriga och inte alltid helt lätta att ta till sig. För min del är det ändå texterna som är den stora behållningen på Born Villain och den läckra pratsången i verserna i The Gardener hamnar på pluskontot.

Förra studioskivan The High End Of Low, som fick betyget 3 här på sidan, innehöll en mycket bra låt (Arma-Godd**n-Motherf**kin-Geddon) och två-tre ganska bra låtar men resten kändes mest som utfyllnad/transportsträcka. 2012 års upplaga av den forne skräckrockskungen liknar i mångt och mycket nämnda föregångare och det känns helt logiskt att dela ut en etta för låtinnehållet och en etta för texterna.

Uppryckning nästa gång, tack, annars hoppar jag av…

Magnus Bergström

Phyllis Sinclair ”Dreams of the Washerwomen” (Phyllis Sinclair/Hemifrån)

Phyllis Sinclair började skriva sångtexter på 70-talet och sedan gjorde hon  ett långt uppehåll till in på 2000-talet.

Nu har amerikanskan släppt sitt tredje album och det låter någonstans mellan Joan Baez och Joni Mitchell.

När jag första gången spelade skivans första spår Washerwomans Lament slogs jag av att den mycket väl kunde vara skriven av Woody Guthrie där det tidlösa innehållet berättas på ett enkelt, följsamt och medryckande sätt. Att alla låtarna inte håller samma fantastiska klass, eller ens måttet, är å andra sidan tråkigt. Det finns iochförsig ytterligare ett par ljusglimtar som The Temptess ( Follow Me Down) och Finding Ontario (60´s Scoop Song) men tyvärr är det nog de enda tre jag orkar med.

Börje Holmén

Halestorm ”The Strange Case Of…” (Atlantic/Warner)

Pennsylvaniabandets debutskiva hade det lilla extra och undertecknad deltog med stort engagemang i hyllningskören och finner ingen anledning att byta åsikt om Halestorm anno 2012.
Inledningen på The Strange Case Of… är adrenalinfylld med riviga Love Bites (So Do I) med ett för bandet ovanligt tungt riff kryddat med ett smaskigt gitarrsolo och en kaxig låttext med minnesvärda rader som exempelvis ”that bitch can eat her heart out”…

Mz. Hyde är också en – i sammanhanget – aggressiv rackare med en grymt bra refräng och framstår som en av skivans absoluta höjdpunkter.

Efter de två inledande glädjespridarna är det trist att konstatera att i I Miss the Misery (yep, ännu en bra text) har bandet tagit till en väl simpel singalong-refräng.

Freak Like Me är nära besläktad med Mz. Hyde men trots rejält med attityd lyfter den aldrig riktigt över godkänd nivå.

Vid det här laget kommer en tre låtar lång ”andningspaus” som inleds med Beautiful with You, en godkänd låt som garanterat är skriven för amerikansk radio. Det sistnämnda kan också sägas om halvballaden In Your Room. Jag är ledsen, men jag måste säga att de här båda låtarna känns som slöseri med Lzzy Hale och hennes härliga röst. Nej, bättre att låta exempelvis Pink ägna sig åt låtar som dessa, tack.

Kan tyckas att jag säger emot mig själv med följande rader, men so what: pianoballaden Break In är något av det vackraste mina öron någonsin tagit del av och jag kan bara konstatera att Lzzy har mig nere för räkning och jag vill inte resa mig…

Rock Show är ännu en radioanpassad rockdänga, som även om den är helt okej inte lever upp till vad ett Halestorm på toppen av sin förmåga kan prestera och dessutom är texten förvånansvärt simpel.

Daughters of Darkness fortsätter tyvärr textmässigt på den inslagna vägen med en text som inte är i närheten av vad den borde vara. Det ska dock sägas att om man siktar på att höras världen över finns här förutsättningarna för att lyckas: småriviga gitarrslingor blandas med en nanananana-refräng som klibbar sig fast likt tuggummi.

Yes! En välbehövlig uppryckning kommer i form av You Call Me a Bitch Like It’s a Bad Thing, vilken inleds med det rivigaste i gitarrväg som bandet fått till hittills och som titeln antyder är texten härligt uppkäftig.
American Boys får det inte direkt att kittla i brallan och än en gång är det texten som räddar en i övrigt ganska standardmässig rocklåt.

Stämningsfulla halvballaden Here’s to Us är en fin avslutning på en skiva som pendlar mellan toppklass och ”medelsvennigt” och därmed är svår att betygsätta på annat sätt än vad jag gjort.

Det är heller inte konstigt att Halestorms musik spretar åt alla möjliga olika håll, för lyssna bara på cover-ep:n ReAniMate med låtar av The Beatles, Skid Row, Lady Gaga, Temple Of The Dog, Heart och Guns ’n’ Roses.

För övrigt anser jag att duettballaden Private Parts med Lzzy och James Michael (Sixx A.M.) i huvudrollerna borde ha fått plats på den ordinarie utgåvan och inte bara på deluxevarianten.

Om du inte gett Halestorm chansen tidigare eller kanske inte ens hört talas om bandet så har jag bara en sak att säga: your ears are in for a treat!

Magnus Bergström

Fotnot: Halestorm är Sverigeaktuella i höst med en Stockholmskonsert.

Phenomena ”Awakening” (Escape/Sound Pollution)

Första Phenomena-albumet under ledning av Tom Galley från 1984 är en kultklassiker av rang inom aor-genren. Den då neddekade f.d. Deep Purple-sångaren och basisten Glenn Hughes gjorde här några av sina bästa insatser någonsin och ren och skär magi uppstod. Uppföljaren Phenomena II: Dream Runner från 1987 är också en klassiker att räkna med. Själva idén med Phenomena var konceptalbum med inplockade konstellationer med supergruppstatus där t.ex. nämnda Hughes men även bl.a. Brian May (Queen) och John Wetton (Asia)var involverade. Det har därefter kommit ytterligare en handfull album under namnet Phenomena med fötterna löst rotade inom konceptramen och med varierande (läs ojämn) kvalitet.

På nya albumet Awakening sjunger bl.a. Terry Brock (Strangeways) och James Christian (House of Lords) – men det är Lee Small (Shy)på låtarna ”Smash It Up” och ”How Long” som är det starkaste kortet här och som också har en röst som är kusligt lik Glenn Hughes pipa. Albumet drar lite mer åt metal än föregående plattor och koncepttanken är i princip borta. Detta är helt ok bruksmusik, men förstås inte i nivå med de första stilbildande verken i katalogen.

Henric Ahlgren

Marty Stuart ”Nashville vol. 1 – Tear The Woodpile Down”  (Sugar Hill/EMI)

Marty berättar att han kom till Nashville som tonåring och har sedan dess acklimatiserat sig väl i det som kallas countrymusikens Mecca. Han andas och utstrålar ren och oförstörd countrykänsla i sin musik.

Marty kanske mest är känd som riktig gunslinger och fena på gitarr som kan lira solon med raktfart. Eller plocka snyggt i countryballaderna. Han visar upp ett varierat spektra i gitarrspelet och kryddar sin musik med ett lyhört och samspelt band i ryggen, som antagit det anspråkslösa namnet ’Fabulos Superlatives’. Sjunger gör han också helt okey och bandet lägger snygga countrystämmor precis som det ska vara.

Kort sagt en bra countryplatta som fungerar bra som humörhöjare eller som du bara kan ha i bakgrunden när du gör ingenting.

Bengt Berglind

Sinead O´Connor ”How about I be me (And you be you)?” (One Little Indian/Border)

Hennes privatliv har under åren som gått sedan megahiten Nothing Compares 2 U överskuggat hennes artistiska och musikaliska gärningar. Ett undantag är reaggae-albumet Throw Down Your Arms som producerades av Sly and Robbie och var klart godkänt, samt innehöll ett helt album med dubversioner.

Nu har Sinéad tagit upp samarbetet med producenten John Reynolds  som också var hennes första man. Resultatet av detta samarbete är väl inte den stora comeback som vi väntat på. Men Sinéad går som vanligt sin egen väg som tur är och sjunger med stor övertygelse och skärpa  i rösten som få kvinnliga artister förunnat idag. Ett bra exempel på detta är inledande 4th & Vine, som lär handla om ett förhållande med regissören Neil Jordan.

Direkt lysande är John Grant-covern Queen Of Denmark med de inledande raderna “I wanted to change the world, but I couldn’t even change my underwear”.

Vatikanen får sig en släng i Take Of Your Shoes och V.I.P behandlar kändisskapets baksidor. Så visst behöver vi kvinnliga musiker som Sinéad som ibland står med bägge fötterna på jorden, men lika ofta svingar vilt åt alla håll samtidigt, utan att ha markkontakt.

Allt är inte bra, med när det är det , då sprakar det om Sinéad O´Connor.

Bengt Berglind

Monica Zetterlund ”Don’t dream of anybody but me” (Él/Border)´

Detta är en tidig Monica Zetterlund som sjunger omväxlande på svenska och engelska. De flesta låtarna kommer från  fem EP-skivor som kom mellan 1958–60. EP-skivan (extend playing) innehöll fyra låtar och var ett mellanting mellan singelskivan och LP–skivan. Det senare ska ses som ren dåtidsinformation.

Vi hör en ung Monica där rösten fortfarande är spröd men full av den mellankoli som senare skulle bli något av hennes adelsmärke. Man hör också hur rösten mognar efterhand och utvecklas till den stora kvinnliga jazzvokalist som senare  kommer att slå igenom med Bill Evans i och med albumet Waltz For Debby och ännu längre fram i och med samarbetet med Hasse å Tage.

Här finns det musikalpärlor från My Fair Lady och Porgy And Bess. I den senare sjunger hon duett med Carli Tornehave.

Den stora amerikanska sångboken är flitigt representerad, bland annat med Hallelujah I Love Her So och Fly Me To The Moon. Här – med svensk text, Med Andra Ord.

Det som är häpnadsväckande med denna tidsresa i svensk jazzmusik är att det låter så bra. Ljudet är kristallklart och
man förstår att svenska jazzmusiker under denna tid hade ett gott rykte.

Som bonus på detta välfyllda samlingsalbum finns utöver Monica Zetterlund, barytonsaxofonisten Lars Gullin och pianisten Jan Johansson två andra svenska jazzgiganter. Tack skivbolaget för denna kulturgärning. Ge mig mer!

Bengt Berglind

George Harrison ”Early Takes Volume 1”  (Universal)

Detta album med demoinspelningar ger oss naturligtvis en viss inblick i George Harrisons skaparprocess, innan det var dags att gå in i studion för att spela in det som senare skulle ges ut på bland annat All The Things Must Past. Konceptet provades förra året på ett utmärkt sätt med John Lennon/Yoko Ono och deras gemensamma album Double Fantasy/Stripped Down, ett dubbelalbum till enkelpris med lite rårare repversioner, plus slutprodukten.

Här  på Early Takes finns förutom titelspåret bland annat nakna versioner av Run Of The Mill, My Sweet Lord, Behind  Closed Doors, Awaiting For You All och I’d  Have You Anytime.

Det som lyfter denna tunna samling med bara tio låtar är en känslig  tolkning av Dylans  Mama You Been On My Mind, Everly Brothers Let It Be Me samt en mer uppsluppen Harrison i bluesiga Women Don’t Cry For Me, med munjiga i kompet. Så även om detta fortfarande är musik som berör ända in i hjärteroten så är det sniket i  kubik att inte ge alla Harrison-fans en ordentlig dos med Early Takes, därav fyran i betyg. Skärpning!

Bengt Berglind

The Decemberists ”We all raise our voices to the air” (Rough Trade/Border)

Decemberists album ”The King Is Dead” drabbade cd-spelaren på vårvintern 2011 och har hängt med sedan dess. Nu är det dags för en livedubbel med detta Portland-baserade band som ofta låter mer engelskt i mina öron – än amerikanskt.

Den ständiga frågan som dyker upp när det gäller liveplattor är hur nödvändigt det är, för oss som inte var där och inte kan känna stämningen och musikens magiska vibrationer fortplanta sig genom kroppen. Musiken är genomgående alldeles utmärkt, men när det blir mellansnack, skämt och annat glam så tappar ofta musikupplevelsen fart och man sitter bara och väntar på nästa låt. Detta kan man stå ut med på grund av att Colin Meloy har en sån låtskatt att gräva ur och det låter så bra om bandet.

Större delen av alla kanonlåtar från The King… finns med i  utmärkta liveversioner. Rise To Me, Down By The water, All Arise, This Is Why We Fight och många, många fler av Colin Maloys låtar har så starka melodihakar, så de sitter lika säkert fast som en säkerhetsnål i en övervintrad punkares kind. Livedubbeln kan också fungera som en bra inkörsport för den som vill stifta närmare bekantskap med ett band som förenar pop och modern folkmusik med osviklig känsla och sväng.

Bengt Berglind