Rösten kommer man inte undan
Dylan LeBlanc ”Cast The Same Old Shadow” (Rough Trade/Border)
Release: 17 augusti
Paupers Field var ett debutalbum som många musikkritiker tog till sina hjärtan. Dylan LeBlanc hyllades som det stora vita hoppet. Men även om denne knappt tjugoårige amerikan från sydstaterna har en röst som fick tiden att stanna så fattades de stora låtarna och melodierna.
Nya Cast The Same Old Shadow har lite av samma problem. Röstmässigt är detta album oantastligt. Hans röst är stark och bräcklig på samma gång. Den bär på ett svårmod som i sina bästa stunder är svidande vackert och blottar en skör konstnärssjäl. Kvinnohjärtan kommer att stå i kö för att få smälta som snöbollar på Honululus stränder
Men sen kommer vi till albumets stora svaghet, den som också fanns på ovan nämnda debutalbum. Allt är för lika. Låtarna rullar på i mediumtempo och allt är solnedgångsvackert och lägereldsanpassat. Gitarrerna är för försiktiga och steelgitarren gråter anpassat lite överallt. Tycker du om den typen av musik på ett helt album, är detta ett mästerverk för dig. Enda undantaget är Brother, där musiken lyfter från den vanliga lunken och Dylan drar på med sina suveräna röstresurser.
Den typen av låtar hade det här albumet behövt fler av. Vi hade också behövt få se mer än en kort glimt av Dylan som en lite tuffare countrysoulsångare. Nu blir det lite för högtravande och svårmodigt i kubik, men den rösten kommer man inte undan.
Bengt Berglind
