Reser sig på åtta

alonzo-fas3

Alonzo Fas 3 ”Alonzo Fas 3” CD/LP (Blue Fin/Sony)

    

Med inledande ”Det bästa som hänt”, kan man knappast tro att det var nästan 20 år sedan Michael Alonzo släppte en skiva, det känns som en punkrökare i bästa KSMB-stil även om den är doftar 10-tal i sin mixning. Som andra spår kommer ytterligare en punkpärla ”Ett meningslöst liv”, som redan nu är en allsångsklassiker på Alonzo Fas 3’s livespelningar och trots att studioinspelningen är bra når den inte upp till den energin som låten har live.

Med tredje låten, Matilda, drar man ner tempot något och levererar en låt där man märker att Michael Alonzo har några år på nacken – en kärleksballad för medelåldern. På ”Ismer”, skivans fjärde spår, åker alla typer av –ismer på sig en ordentlig halshuggning i en ordvricknings rocker. Efter den följer ”Touch the screen” som inte är skivans bästa låt men på många sätt den mest intressanta, en kärleksballad med ny touch med radioröst.

”Dansa som en fjäril” släpptes på singel redan förra året och skivans mest välgjutna låt, fylld med boxningstermer, om att få massa spö men ändå ha förmågan att resa sig och ta sig vidare i livet. Det är även på här Alonzos karakteristiska röst verkligen kommer visas upp i hela sin bredd, från vänlig lugn och kärleksfylld till hes och raspigt arg. Efter fjärilsdansen drar Fas 3 ner tempot in i en balladliknande ”Varför skulle jag bry mig”, där en medelålders Alonzo funderar på varför han ska orka bry sig om massa onödiga saker som till exempel verkligheten.

”Fattiga och vackra flickor” är en av skivans absoluta höjdpunkter, en trallvänlig liten punkvisa om det motsatta könets dragningskraft och lömskhet. B-sidan på förra årets sjutummare var den först lugna ”Inte ett ord till” som senare exploderar och blir en av de starkare låtarna på Alonzo Fas 3s debutalbum. Den fina folkmusikdoftande ”När du inte är med” skulle jag vilja ha som sista låt på skivan och därmed skippa den totalt meningslös och överdrivet långa ”Lyxbegravning” som är skivans enda dåliga låt.

Sammanfattningsvis är Alonzo Fas 3 en riktigt bra skiva, men som ända saknar det där lilla extra så 4:an som betyget kommer visa är av den svagare sorten – men likaväl en 4:a.

Lars Svantesson

För några månader sen såg jag Alonzo Fas 3 live. Jag hade inte särskilt höga förväntningar, jag var där för att se kvällens andra band. Visst, som gammal punkare gillar jag förstås KSMB och Stockholms Negrer, men jag utgick ifrån att Michael Alonzo som dom flesta andra gamla punksångare förlorat det som en gång gjort honom bra. Men Alonzo var verkligen helt fantastisk live, det fanns en rå energi och ett sinnessjukt ös, och han sjöng bättre än han någonsin gjort förut. Att han backades upp av musiker från bl.a. Hellacopters och Totalt Jävla Mörker gjorde knappast saken sämre: bandet var tight, röjigt och tungt.

Öppningsspåret på Alonzo Fas 3:s självbetitlade debutskiva för mig tillbaka till den där konserten: det är samma sorts ösiga punkrock, samma råa energi. Skivans bästa spår är alla likadana, röjig punkrock som bärs upp av Alonzos fantastiska röst. Han sjunger verkligen bättre nu än han gjorde på sjuttio- och åttiotalet. Rösten låter mörkare, rivigare och snyggare. Mer melodisk och känslosam när det behövs. Resten av bandet gör också ett riktigt bra jobb, det är skickligt framförd punkrock med rötterna i sjuttiotalets punkvåg. Man hör ekot av tidiga The Clash, små spår av punkrock’n'roll som Radio Birdman och Johnny Thunders. Men det är renare och proffsigare än banden som man inspirerats av. Ibland, när det är som mest poppigt, låter det lite som 90-talets trallpunk. Det här är också en av skivans svagaste sidor: ibland blir det lite för mycket melodi, lite för snällt. Det är inget fel på att vilja göra popmusik, men Alonzo Fas 3 gör så mycket bättre punkrock. Men när skivan är som bäst så är det utan tvekan bland det bästa som Alonzo har gjort, och bland den bästa svenska punk som producerats på många år.

Felix Lindén

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

27

05 2013

Your Comment