Teatraliskt med stor känsla
Oliva ”Raise The Curtain” (AFM/Cosmos)
Inte nog med att Jon Oliva med nye låtskrivarpartnern Dan Fasciano återfått den aningens tappade glöden efter Jon Oliva’s Pain-gitarristen Matt LaPorte allt för tidiga bortgång. Jons första soloskiva (efter mer än 30 år i branschen) är dessutom sista chansen att höra riff som hans gitarrspelande broder Criss efterlämnade vid sin död.
Men det är inte bara vassa gitarriff på Raise The Curtain. Till exempel hörs även blåsinstrument/flöjt och Hammondorgel och då inte bara i bakgrunden utan som viktiga beståndsdelar som får ta den plats de behöver. Skivan är omsorgsfullt producerad in i minsta detalj vilket ger de olika instrumenten och Jons personliga röst chansen att glänsa.
Att beskriva det som hörs låter sig inte göras i första taget men efter några genomlyssningar framträder något som kan liknas vid ett mellanting av det hårda och mjuka Savatage kombinerat med den ”nyfikna upptäckarstilen” i Jon Oliva’s Pain. Ja, låt oss säga 50% Savatage, 25% JOP och 25% Jon. Det är helt enkelt teatraliskt med stor känsla.
De musikstycken som sticker ut allra mest är:
Soul Chaser. Fartfylld och mycket bra med en refräng som fastnar direkt och låtmässigt den bästa representanten för Jons tuffare sida.
Ten Years. Måhända en hörd nöt att knäcka för genomsnittshårdrockaren men har man ett öppet sinne väntar en skön ”resa” med framträdande jazziga blåsinstrument.
Father Time. Den ”poppiga” versen med den återkommande gitarrslingan kan vara det vackraste (utöver ballader) som Jon någonsin fått till. Wow! Synd bara att inte refrängen håller vad nämnda vers lovar.
Soldier. Ett typexempel på en Jon-ballad i den högre skolan. Hans röst är klockren för ändamålet och Lennon-känslan är påtaglig. Som extra krydda bjuds vi på fint flöjtspel.
Stalker. Ett av få tillfällen på skivan i vilken Jon släpper loss sin patenterat ”arga” röst och här får garanterat fansen av den sidan av honom det de vill ha.
The Witch. Ungefär halva låten är instrumental i stil med tidiga Rush och när sången träder in i handlingen bär det av åt det tyngre hållet i en musikmix som ger mersmak.
Can’t Get Away. Skivans längsta låt (6:51) i vilken teman från flera av skivans övriga låtar återkommer vilket ger en skön musikteaterkänsla. Och än en gång får blåsintrumenten chansen att glänsa.
Jag kan faktiskt inte peka på någon låt som förtjänar ett minus, men det som gör att toppbetyget uteblir är att skivan innehåller en eller två ballader för mycket för att hålla energin/intresset uppe hela vägen Dessutom är avsaknaden av en röd tråd ibland lite väl påtaglig, i och med att den gode Jon uppenbarligen har spelat in vad tusan han har haft lust med och blandat stilar hej vilt.
Sammantaget är Raise The Curtain ett fint ”showcase” för en av hårdrocksvärldens mest inflytelserika röster och det slutgiltiga beviset för att Jon är en låtskrivare och musiker utöver det vanliga.
Magnus Bergström
