Glädjetårsframkallande perfektionism
Dream Theater ”Live at Luna Park” (Eagle Vision/Playground)
Det här skulle kunna vara mitt livs kortaste recension, för egentligen är det bara att konstatera att Live at Luna Park är hur bra som helst. Och ärligt talat; du som läser detta är väl ett DT-fan och vet alltså redan att den är ett måste i samlingen?
Det finns liksom inget mellanting när det gäller dessa löjligt skickliga musiker. Hela deras uppenbarelse skriker ”extra allt” och antingen älskar man det eller… Inte. Vilken kategori jag tillhör är hur uppenbart som helst, så det där med objektivitet är bara att glömma. När nu denna lilla bekännelse är ur världen går jag över till det viktiga…
Redigeringen är så fint gjord att den står i en klass för sig av allt jag hittills har skådat. Nej, jag skojar inte! Ibland känns det som att man är med på scenen för att i nästa stund sitta/stå på den bästa platsen i arenan. Wow!
Konsertinnehållet är värt en betygsfemma, inte minsta lilla tvekan om den saken. Att välja ut favoritlåt(ar) är som att välja mellan sina barn och det är efter mycket funderande som jag väljer att ”puffa” för:
The Dark Eternal Night är full av energi och har aldrig låtit vassare.
This is the Life framförs med skön känsla och det ”gråtande” gitarrsolot är som erotik för mina öron.
Lost Not Forgotten visar sig blomma ut ordentligt i livemiljö.
Beneath the Surface (här kryddad med äkta stråkar) och The Spirit Carries On är DT:s innerligaste stunder och näsduk rekommenderas.
On the Backs of Angels och Pull Me Under är inte tvillingar men absolut syskon tillika progressiv hårdrock av bästa märke.
Metropolis Pt. 1: The Miracle and the Sleeper är en programförklaring/innehållsdeklaration och så mycket DT som en låt kan bli.
James LaBrie har genom åren fått en del kritik i livesammanhang. Ibland befogat, ibland inte. Vad som står klart är att i dagsläget låter han bättre live än på länge, kanske rentav bättre än någonsin. Rösten har med åren fått lite mer djup och när han avstår från de allra högsta tonerna blir det en win-win situation för både honom och publiken. Själv hoppade jag till i lyssningsfåtöljen när han en bit in underbart vackra This is the Life drar till med ett känslofyllt ”whoooooooooo”… Man kan lugnt säga att mitt hår stod precis rakt ut då, ja till och med när jag tänker på det och skriver detta.
En annan som imponerar är Mike Mangini bakom trummorna. Det finns fans som fortfarande är besvikna, ja rentav bedrövade, över att Mike Portnoy valde att kliva av DT-skutan 2010. Jag accepterar det, i synnerhet som jag själv var mycket besviken till en början. Men idag är ingen gladare än jag över att skygglapparna åkte av och jag insåg vilket leende geni den mannen är.
Övriga bandmedlemmar då? Det är inget snack om att John Petrucci, John Myung och Jordan Rudess är lika fingerfärdiga som vanligt på gitarr, bas respektive keyboards. Det är sannerligen mäktigt att så skickliga instrumentalister fixar att sätta ihop musikstycken som fastnar och dessutom kombinera det med tekniska uppvisningar ”out of this world”, alltid med perfektion som ledstjärna.
Till syvende och sist drar jag av en betygshalva, beroende på att extramaterialet är i aningens snålaste laget. Visst är det som de facto finns att beskåda både bra och intressant, som till exempel bonuslivelåtar och korta dokumentärer. Faktum är ändå att det går att klämma in bra mycket mer på en dvd-skiva än vad som är fallet här. Enligt bandmedlemmarna var A Dramatic Tour of Events en underbar upplevelse och en bekräftelse på att de klarade av medlemsbytet galant. Ja, då kan man tycka att en så viktig period förtjänar en fullängdsdokumentär…
Det känns på något sätt som en förmån att älska ett band som Dream Theater, som år efter år ger anledning till såååååååååå många glädjetårar. Musik blir inte bättre/finare än så här.
Magnus Bergström
Fotnot: För den som eventuellt undrar kan jag berätta att istället för min kortaste recension någonsin blev det… Tvärtom!