nyaskivor.se

U.D.O. ”Decadent” (AFM/Cosmos)

   Release: 23 januari

Första halvan är inte bara bra – den är mycket bra. Andra halvan är… Inte lika bra.
I sedvanlig U.D.O.-stil är inledningslåten Speeder en rökare av rang. Likaså är titellåten Decadent ett av de starkaste korten på metalveteranens nya giv.
Och det vore inte en ny skiva med Udo Dirkschneider bakom mikrofonen om det inte bjuds på en finfin ballad (Secrets In Paradise) och en udda liten sak (Mystery med ”gnällsångspartier ” i barnstil).
House of Pain och Pain tillhör också de låtar som utan problem skulle kunna ta plats i livesetet, på bekostnad av standardnummer från förr.
Resterande sex låtar förtjänar inte att nämnas vid namn. De är inte dåliga men de ger mig inte någon som helst det-här-vill-jag-höra-igen-känsla.
U.D.O. är minst lika starka som någonsin tidigare och att de nya (nåja) gitarristerna Andrey Smirnov och Kasperi Heikkinen kommer bara att bli bättre och bättre på att skriva riff som passar ”mannen med den osannolika sångrösten”.
Den uppenbara nytändningen i bandet gör att jag nu, från att ha tyckt att jag har sett U.D.O. live tillräckligt många gånger, längtar till nästa gång chansen ges.

Magnus Bergström

Incurvatus ”The Serpent Path” (Incurvatus)

   Release: 12 december

Långa låtar är något som Incurvatus gärna grottar ner sig i – Depths of Silence klockar in på mäktiga 14:52 – och är därmed inte det lättaste att beskriva för en recensent med en amatörbakgrund i blockflöjtsvärlden. Men okej, undertecknad tar tjuren vid hornen.
Blanda 50 procent Opeth, 25 procent Burst, tio procent Memfis, fem procent Dream Theater, fem procent Iron Maiden och fem procent allt möjligt. De fyra förstnämnda har liksom Incurvatus olika former av progressivitet som kännetecken och likheten med järnjungfrun återfinns de gånger basen tar rejäl plats i ljudbilden.
Ulricehamn är hemort för herrarna Marcus Jagdell (sång), William Norlund (trummor), Johan Nyreröd (gitarr), Viktor Holmgren (gitarr) och David Fransson (bas). En väl sammansvetsad enhet med förkärlek till musik som kräver koncentrerad lyssning för maximal utdelning.
Marcus är i mina öron det svagaste kortet. Varianten av sång/pratsång blir i längden lite väl enformig. Dock glimtar han till emellanåt, framför allt i sången med det passande namnet Songbird, i vilken det naturligt lågmälda anslaget kompletteras med en och annan tonartshöjning.
Det måste också sägas att Marcus har ett jätteplus att komma med; varje ord hörs klart och tydligt och det känns uppfriskande i dagens strupljudsvärld.
Produktionen är inte perfekt men absolut inte dålig och det lilla jag kan sakna av ”fethet” kompenseras av den sköna närvarokänslan när det typiska ljudet av flinka fingrar på gitarrgreppbrädan inte polerats bort.
Frågan är hur jag kunde missa att ta med den här juvelen på årsbästalistan 2014… Jag fattar det bara inte och skämskudden har aldrig varit större.
Till sist bjuder jag på ett citat från nyaskivor.se-recensionen av ep:n Furnace of Dreams som på ett målande sätt beskriver Incurvatus musiklandskap:
“Musiken befinner sig i gränslandet mellan rock och metal, och är sammansmält till en orgie av avancerade och proggiga arrangemang, kryddade med imponerande gitarrsolon och fängslande melodier.”

Magnus Bergström

AC/DC´”Rock Or Bust” (Columbia/Sony)

Dinosaurier. Överlevare. Kärt barn har mer än ett namn. De är i vilket fall som helst något av en institution inom genren kött-och-potatis-boogie-hårdrock.

Sistnämnda är måhända ett slitet uttryck, men är det någon gång det ska användas så är det när AC/DC är i farten. Uttrycket syftar på att soundet helt och hållet bygger på gitarrgrundackorden och vandrar på sedan länge upptrampade vägar.

Senast bandet släppte en – i stort sett – rakt igenom bra skiva var så länge sedan som 1990 (The Razors Edge) så att säga att förväntningarna på den nya given var höga vore att tänja på sanningen mer än en smula.

För ovanlighetens skull är slutdelen starkast (undantaget inledande Rock or Bust – deras bästa skivöppning sedan Hells Bells 1980) med skönt gungande höjdarlåtar som Rock the House och Sweet Candy. Men det finns också sega sömnpiller som Dogs of War och Hard Times.

För den som tycker om låttexter med glimten i ögat och en och annan sexuell anspelning finns det i vanlig ordning en hel del att grotta ner sig i. Något som genom åren blivit något av bandets signum.

Men behöver världen egentligen en ny AC/DC-skiva? Tveksamt. Vad som däremot är kul är att Angus Young (sologitarr, 59 år), Brian Johnson (sång, 67 år) och de andra visar att hårdrock är för alla åldrar – både vad gäller bandmedlemmmar och publik. Musiken är som gjord för att stampa takten till; från de första stapplande stegen till rollatoråren.

Till syvende och sist vill jag flika in att till skillnad från de senaste alstren av andra hårdrocksveteraner (till exempel Aerosmith och Kiss) så är Rock Or Bust en skiva som inte försvagas vid upprepad lyssning – snarare tvärtom.

Magnus Bergström

The Touré-Raichel Collective ”The Paris Session” (Cumbancha)

Varje gång jag hittar bra instrumentalmusik, som detta album med en cool mix mellan worldmusic och jazz, påminner det mig om att lyssna oftare på denna genre. Visserligen finns det vokala inslag här också det ska understrykas.

Dessa sessions som är inspelade i Paris av den israeliska kompositören, arrangören och pianisten Idan Raichel tillsammans med gitarristen Vieux Farka Touré från Mali, har sitt ursprung i ett tidigare samarbete, The Tel Aviv Sessions.

Musiken som skapats är luftig och lätt att ta till sig. Lätt att tycka om och ha runt sig. Här finner du ett lätt men funktionellt jazzanslag, som passar så väl ihop med Vieuxs flytande gitarrspel. Samtidigt vilar det en svag österländsk känsla över musiken som helhet.

Blåsarrangemangen som finns lyfter och poängterar jazzinflytandet på albumet utan att dominera. Inte heller far det iväg i våghalsiga improvisationer som skrämmer de som alltid tror jazz är svårt att ta till sig.

Albumet är inte helt instrumentalt, men de vokala inslag som finns bidrar till att The Paris Session är en musikalisk mix som bildar en helhet. En välljudande sådan.

Bengt Berglind

Mark Kozelek ”Singing Christmas Carols” (Caldo Verde)

Dags att ge sig in i julsmetensmusiken igen, den som smeker våra öron när vi närmar oss någon typ av affär eller stormarknad. Då är det lätt att julmusiken står en upp i halsen när det väl lackar in mot julafton. Men det finns räddning att få, denna gång i form av lugn och stillsam framförd av Mark Kozelek. Denne amerikan som har sina musikaliska rötter i grupperna Red House Painters och Sun Kil Moon plus en lång radda soloalbum är ett fullgott alternativ som gjuter olja på julstressen.

Mark väljer att göra avskalade och relativt akustiska versioner av kända och mindre kända julsångsalster. Han framför sina låtar med en allvarsam återhållsamhet som är avslappnande och skön att ta till sig. Bland mer kända julåtar såsom Silent Night och en körfylld O come all ye faithful, finns också Pretenders popdänga 2000 miles. Här passar den in på ett bra sätt. Även om Mark Kozelek gör en fullt godkänd version av The Christmas Song så får man nog konstatera att den fullödiga versionen tillhör Nat King Cole.

Andra lite mer alternativa julalbum finner du här på nyaskivor om du kollar in recensioner från förr. Då hittar du album med Shelby Lynn, Kimmie Rhodes,Uno/Irma och Tracy Horn. Alla dessa plus Mark Kozeleks Singing Christmas Carols borgar för en musikfylld skön julhelg.

Bengt Berglind

The Stoner ”Kinder call” (Hoob)

Tio år som grupp. Fem album tidigare. Jazzkvartetten Stoner är visserligen en ny trevlig bekantskap för mig, men har funnit sin plats på den stabila svenska jazzscenen.

Nu ska det sägas att när jag har haft mina jazzperioder, de kommer då och då, så har jag ofta riktat hörselgångarna mot den amerikanska och engelska jazzscenen. Kanske mest av ren skär bekvämlighet, men också av tradition.

Den senaste veckan har jag dagligen bekantat mig mer med den svenska gruppen Stoner och upptäckt vilken utmärkt jazzplatta detta är. Kanske mest för att den har en del av det vemod som många svenska jazzmusiker som till exempel Jan Johansson och EST vävt in i sin musik på ett framgångsrikt sätt. Men också för att gruppen med saxofonisten och basklarinettisten Nils Berg som centralgestalt låter musiken andas vilket bidrar till att ljudbilden känns skönt gles och därigenom får en mediterande funktion. Det finns ingen hets, musiken känns sval och eftertänksam. På samma gång spelar gruppen tillsammans med en brännande närvaro på de åtta spåren.

Kinder Call är ett svenskt jazzalbum som rensar och renar både hörselgångar och själ för ett bra tag framåt.

Bengt Berglind

Manfred Mann ­”Lone Arranger” (Creature/Border)

Det borde inte gå. Det borde vara ett totalt kört projekt redan från början. Att ge sig på och göra coverversioner på bland annat Free ­ Alright Now, Queen ­We Will Rock You, Prince­ Nothing Comper.. eller Doors – Crystal Ship. Och vem hade trott att man skulle sitta 2014 och lyssna på Manfred Mann, och dessutom gilla vad man lyssnar på.

Manfred Mann en popikon från sextio och sjuttiotalet, som ofta hade utmärkta sångare i bandet, som Paul Jones, Michael D ábo och senare Chris Thompson. Dessutom hade han en hel hög med utmärkta hits på listorna och gjorde bra versioner av både Dylan och Springsteen.

Nu många år senare kommer, helt överraskande, albumet Lone Arranger, där Manfred Mann i första hand är arrangör och har stuvat om ordentligt i en lång rad covers.

En lång rad gäster finns till hands och gör albumet variationsrikt och kul att lyssna till. Victoria Tolstoy, Ruby Turner, Jay­Z, Carleen Anderson och Kayne West är några.

Blås- och stråkarrangemangen bygger upp stämningar, och gör det hela till en nutida mix av pop, jazz och modern dansmusik.

När sedan Håkan Nesser dyker upp och reciterar en text över en dov musikinramning kan man inte annat än kapitulera över lekfullheten och den genuina musikaliteten som Lone Arranger innehåller.

Ryktet säger att mannen Manfred numer bor i södra Sverige, men spelar inte någon roll i det här sammanhanget. Vad som spelar roll är att Lone Arranger är ett mindre mästerverk, nära en femma.

Bengt Berglind

Slipknot ”.5: The Gray Chapter” (Roadrunner/Warner)

Krasch, bom, bang… Aj… Oj… Ursäkta mig, men jag tappade visst hakan… Hmmm… Ja, där är den!

Haktappandet orsakades av Custer. Den bästa låt det maskerade niomannabandet från Des Moines, Iowa, någonsin plitat ihop. Enligt mig alltså. Men att lägga en sådan überkanonlåt som låt nummer elva; det fattar jag inte riktigt. Inledningsvis får lyssnaren veta att ”lyssnaraggression rekommenderas” och snacka om att låten lever upp till det. Allsångsrefrängen är föredömligt enkel att sjunga med i (”Cut cut cut me up and fuck fuck fuck me up”) och får mig att le varje gång. Vrickat? Inte det minsta! Nu vet jag vart jag ska vända mig de gånger jag behöver avreagera mig på något med hjälp av musik.

Sedan senaste given (All hope is gone, 2008) har två av de mest framträdande låtsnickrarna försvunnit, vilket gjort att ”nättrollen” på förhand knorrat över hur det skulle gå. I sann Slipknot-anda knöt bandmedlemmarna sina nävar och sträckte ut ett gemensamt erigerat långfinger åt tvivlarna.

Men allt är inte guld som glimmar. 14 eller 16 låtar (ordinarie respektive specialutgåva) är några för mycket. Det blir helt enkelt för mycket att smälta – även för bandets trogna maggots (som fansen så älskvärt kallas).

Hur låter det då? Oftast som det brukar. Tvära kast mellan det aggressiva och det mjuka.

Men det går inte att blunda för att likheterna med Stone Sour är mer påtagliga än tidigare. Lika lite som det går att blunda för att det ljudmässigt är en syskonskiva till storsäljande klassikern Vol. 3: (The Subliminal Verses).

Låt-för-låt-genomgång:

XIX Lågmält intro med,prat/sång och något som kan liknas vid begravningsmusik á la Irland i bakgrunden. Mer intressant än bra.

Sarcastrophe Perfekt öppningslåt och tillika en programförklaring; ”det här är Slipknot och älska eller hata oss”. De lyckas blanda alla sina olika ingredienser och här passar faktiskt Yngwie Malmsteen-uttrycket ”more is more” alldeles utmärkt..Bandmedlemmarna är i symbios och jag lockas utan tvekan in i deras annorlunda ljudvärld…

AOV En klistrig refräng höjer låten rejält, för annars hade den ”bara” varit bra. Visar bandets höga lägstanivå, som övriga i nu metal-genren bara kan drömma om.

The Devil In I Andrasingeln har också en klistrig refräng, men är ändå aningens blekare i och med att den inte är lika varierad.

Killpop Den lätt vrickade texten är det bästa i en låtgodbit med flera bottnar.

Skeptic Ilska… En typisk Slipknot-låt som funkar men saknar det lilla extra för att sticka ut.

Lech Yes! Här utnyttjas hela slagverksarsenalen och öronen får sig en rejäl och njutbar omgång.

Goodbye En stark vers med uttrycksfull sång och man får känslan av att lyssna på dagboksanteckningar. Gitarrsolot är klädsamt piggt men en smörig ”radiorefräng” förstör helhetsintrycket en aning.

Nomadic Standardlåt enligt mallen för modern amerikansk hårdrock, utan något eget, och inget för favoritspellistan. Tur då att lite ”tröst” erbjuds i form av skivans klart vassaste gitarrsolo.

The One That Kills The Least En låt som drabbats av identitetskris; den vill vara både hård och mjuk på samma sång. Normalt något som det här lagbygget kan styra upp, men här blev det grus i maskineriet.

Custer Texten är sannerligen inte något för känsliga lyssnare och maken till medryckande trumrytm/refräng har sällan skapats tidigare. Wow! Ett perfekt soundtrack till dagar då man känner att allt går emot och bara vill skrika sig ut ur skiten.

Be Prepared For Hell Lika konstigt som kort ”mellanspel” och därmed totalt onödigt. Eller också är det undertecknad som inte fattar (den konstnärliga) galoppen…

The Negative One Till stora delar en typisk Slipknot-låt, men så kommer refrängen som är konstig på ett svårförklarligt sätt, på grund av en mysko ljudeffekt. Sammantaget fler plus än minus, så även om det var ett lite konstigt val som förstasingel gillar jag den, utan att riktigt kunna sätta fingret på varför.

If Rain Is What You Want (se Nomadic, förutom gitarrsolot)

Override (bonuslåt) Det finns en anledning till att låtar som denna hamnar som bonusspår; något fattas för en plats i startuppställningen. Har inget som fastnar i skallen (se Nomadic, förutom gitarrsolot).

The Burden (bonuslåt) Corey Taylors stora stund kommer allra sist. Här blandar han olika sångstilar utan att det känns spretigt. Även musikaliskt är variationen stor och delar av låten går – tro det eller inte – i rena rama doomtempot. Ett utmärkt exempel på att när Slipknot fokuserar och låter kreativiteten flöda är de det mäktigaste som den alternativa metalvärlden kan stoltsera med. Helt enkelt ett lysande undantag när det gäller bonuslåtar (se Override).

När betygsdomen till slut faller kan domaren (undertecknad) inte dela ut ett toppbetyg. Det hjälper liksom inte att ungefär hälften av låtarna och i synnerhet Custer håller högsta klass. Nio kockar är några för mycket och även om låtvariation är bra blir resultatet ibland splittrat när det löps amok åt väl många olika håll.

När sinnesstämningen är den rätta är det en härlig skiva att dissekera, men den fungerar (nästan) inte alls som bakgrundsmusik. Det här är musik som konst och inte minst poesi, för Corey Taylor är en av de skarpaste knivarna i textförfattarlådan.

.5: The Gray Chapter förtjänar en ärlig chans; det är både du och fenomenet Slipknot värda.

Magnus Bergström

Los Straitjackets and Deke Dickerson ”Sings Great Instrumental hits” 

Finns det instrumentala hits längre i Spotifiseringens värld? Eller har jag bara missat dom. Det skulle i så fall vara en lansering från någon storfilm eller tv-serie med ett megastort genomslag. För oss som har musikrötterna i sextiotalet var situationen med instrumental hits något helt annat, då härjade instrumentalband som Shadows, Ventures och svenska Spotnicks i våra hörselgångar.

I dag finns det lokalt fortfarande instrumentalgrupper som bär denna musikgenre vidare. Några av dem är hyfsat stora utomlands. Los Straitjackets  är av allt att döma USAs nutida hjältar på detta område. På detta album har de lierat sig med sångaren Deke Dickerson och framför många av de stora hitsen igen, – men nu med texter.

Ventures -Walk Dont Run och Perfidia, Bill Doggetts -Honky Tonk, Santo&Johnnys – Sleep Walk och min favorit  Apache- The Shadows/Jörgen Ingman.

Det är helt omöjligt att inte dra på smilbanden och dras med i detta galenskapens musiklekstuga. Sångaren Deke Dickerson är väl inte den bästa i branchen och det kan inte vara helt lätt att framföra en text till tempot i synthplågan Popcorn.

Detta är inget album som man sitter och lyssnar på upprepade gånger, men det duger alldeles utmärkt till att sätta fart på en fest och skapa lite musikalisk galenskap för stunden. Apache är en höjdare här också, med ett litet snitsigt rapinslag. Lugna Theme from a summerplace, Sleep Walk  och Perfidia har melodier som forfarande håller måttet.

Let’s Party !

Bengt Berglind

Scott Matthews ”Home part 1” (San Remo/Border)

I vanliga fall är detta musik som jag borde gå igång på och gilla. Här finns melankolin och de lugna fina stämningarna i musiken. Den är felfritt framförd med välspelande akustiska gitarrer, plinkande pianon och en cello som väver drömmande toner.
Engelsmannen Scott Matthews som är en nykomling i mina musiköron sjunger med en försiktighet och skörhet i rösten som borde beröra mer än vad det gör. Han har ett stänk i sin röst av det som man brukar kalla blue-eyed-soul. Men här utan soulmusikens rakt i hjärtats bakgrundsfond. Man kan inte heller påstå att albumet Home part 1 är ett hastverk.
Både arrangemang och melodier håller en hög standard även om stor del av albumets innehåll som helhet saknar tempoväxlingar, som i sin tur kanske skulle bidra till en större variation. Så fortfarande förstår jag inte att Scott Matthews musik här inte fäster mer än vad den gör. Det enda som brukar hjälpa i liknande musikstunder är att lägga ner och återkomma längre fram med Home part 1.
Sagt och gjort.

Bengt Berglind