Ännu en skåra i kolven
Joe Bonamassa ”Different shades of blue” (Mascot/Provogue/Warner)
Öronen spetsas när Bonamassa rivstartar sitt nya album med Jimi Hendrix’
stenkross ’Hey Baby (New Rising Sun)’ som på bara en minut och 20 sekunder
avslöjar vad som komma skall. Bonamassa hinner få upp ett avsevärt tempo med sin
Triumph när han med luften fylld av årgångsmusik flyger fram över saltöknen i
Utah.
Det finns ingen anledning att be om ursäkt för att det har dröjt två år sedan
förra soloskivan (Driving Towards The Daylight). Häremellan har ju samarbetet
med Beth Hart förgyllt livet högst anmärkningsvärt. Influenser härifrån strålar
också ut över denna skiva i form av blåsarrangemang som värmer upp inte minst
’Love Ain’t A Love Song’.
Den talangfulla sångsmeden Bonamassa utforskar med sina nycklar de yttre
gränserna för bluesen samt klangfärgerna som har format gengren. Han har med
lite hjälp från ett par trogna medarbetare skrivit allt material – förutom
introt – själv.
Bonamassas vidsträckta attraktion framträder distinkt i ’Oh Beautiful’ där
skjutjärnsriff blandas med skönsång toppat med en kosmisk brygga där man via
vintergatan ledsagas till ett brutalt gitarrsolo. Väg det mot den pianoledda
balladen ’Never Give All Your Heart’ och plötsligt framträder alla nyanser av
blått.
Att leva efter mottot ’I Gave Up Everthing for you, ’Cept The Blues’ är något
som så många som möjligt borde anmoda, för det gör jag. Roten till all blues
finns här serverad som en öppen källkod med glimten i ögat. Bonamassa öppnar
hjärtat i sina texter och ’Get Back My Tomorrow’ är inget undantag. I
kombination med favoritgitarren Gibson Les Paul Standard från 1959 ger det ett
förhållande som knappast någon annan kan uppbringa.
I kraft av min ställning som Djävulens advokat är min bedömning att det är
aningen för många trumpetstötar här och där, men då tillhör jag också den mycket
gamla skolan som förordar 3-mannaband. Det är likväl ingen tvekan om att
Bonamassa är och förblir en levande legend ända tills den dagen han faller ifrån
och då kommer gravstenen att ha följande inskription.
Here lies Joe Bonamassa. The bullshit has ended.
Thomas Claesson
Kultfakta: Bonamassa använde nitton olika gitarrer av märkena Gibson, Fender,
Martin och Grammer i årgångar från 1932 till 1970 under inspelningen. Det visar
dels att en gitarr är minst arton för lite och dels att det egentligen inte
behövde tillverkas några gitarrer efter 1970.
