nyaskivor.se

Jill Barber ”Fool’s gold” (Outside/Border)

De är många nu, konkurensen och kvalitén är hård och hög. Det är inte melodierna i svenska mellon jag menar utan det stora antalet kvinnliga singer/songwriters som fullkomligt översvämmar musikmarknaden.

Jill Barber, kanadensiskan är ny för min öron. Hon spelar i samma musikaliska liga som Norah Jones och Madeline Peroux, men har kanske inte den höga nivån i sin musik. Hennes röst är stundtals lite lätt sandpapprig på ett tilltalande sätt, mellan sjok av stråkar och lättviktiga blåsarrangemang.

Det finns ett visst soulstråk in hennes musik, lite late-night-jazz och radiovänlig vuxen-pop. Så även om det är skönt att lyssna till i soffhörnet, med en bra bok eller ett tjock musikmagasin plus ett glas rött, så blir det i längden en aning anonymt.

Jill Barber skulle denna gång ha tjänat på att spela in med en mindre grupp musiker som ligger närmare jazz, soul och funk. Detta plus några fler starkare låtar som matchar hennes smått beslöjade röst bättre och jag återvänder gärna till hennes musik.

Bengt Berglind

Amy Lavere/Will Sexton ”Hallelujah I’m a Dreamer” (Archer/Border)
Mandolin Orange ”Such Jubilee” (Yeproc/Border)

Två par sammanstrålar fast i olika studios, Amy och Will samt Emelie Andrew och Franz Marlin. Ljuv musik uppstår och inga skarpa kanter eller oväntade element stör den positiva och genomtrevliga stämningen.De båda albumen bjuder på musik som hör hemma i gränslandet mellan modern folkmusik och country. Such Jubilee är den mer countryinfluerade av de två. Mest på grund av att fioler och mandolin har en viktig del i instrumenteringen, men också genom Emelie Andrews eminenta röst.
Hallelujah.. albumet bygger mer på den moderna folkmusiken. Här står också Amy Lverens röst i större focus, eftersom hon sjunger leadstämmman mer. Will Sexton lägger understämmor och koncentrerar sig på sitt gitarrspel som är ypperligt, följsamt och läckert. I mina öron har detta album de något starkare låtarna.
Dessa två album visar på vilket enormt utbud det finns ’över där’ och visar också vilken musikalisk kvalite´ som finns. Så söker du vilsam, genomarbetad välspelad americana så spelar det ingen roll vilket av dessa album du väljer.
Måste jag välja blir det Hallelujah I’m a Dreamer.

Bengt Berglind

Mother’s Finest ”Goody 2 Shoes & The Filthy Beasts” (Steamhammer/Border)

Det har gått 12 år sedan det utpräglade livebandet Mother’s Finest kom ut med
nytt studiomaterial. Det är möjligt att underfundiga uttryck som ’Goody 2 Shoes
and the Filthy Beasts’ är vardagsmat i Atlanta och visst kan jag hålla med om
att det är en rolig ordlek. Det är också en fingervisning om den glädje som
musiken på albumet sprider omkring sig.

Innan pickupen släpps ner på första spåret ’Angels’ är det bra att känna till
begreppet ’Funk Metal’ och vara beredd på musik utan gränser. Det har man igen
när väl chockvågorna har lagt sig. Joyce ”Baby Jean” Kennedy kopplar nämligen
ett järngrepp med sin kraftfulla stämma fylld av soul och karisma.

’Tears Of Stone’ ringlar fram som ett fackeltåg, men kryddas av ett överraskande
inslag av rapp som bekräftar att humor har sin plats i musiken. Det inbjuder
till breakdance om man så vill. Glenn ”Doc” Murdock tar över sånginsatsen i ’I
Don’t Mind’ och dunkar in en härlig rytm fylld av salsa.

’My Badd’ inleds försiktigt i lönndom för att successivt utvecklas majestätiskt
med Gary ”Moses Mo” Moore’s blytunga gitarr som knappt går att marklyfta. En
värdig avslutning och min absoluta favorit på en skiva som fullständigt spritter
av spelglädje.

Jag är rädd att ”Baby Jean” kommer att linda mig runt lillfingret på Sweden Rock
i sommar, men det har jag å andra sidan inget emot.

Thomas Claesson

Tom Russell ”Rose of Roscrae” (Proper/Border)

Tom Russell ger sig här in i ett av de mer ambitiösa musikprojekt man skådat på länge. I 52 kortare och längre musikstycken och recitationer omfamnas den amerikanska rootsmusikens historia, här kallat en folkopera. Här finner vi en rad folkmusikklassiker, Streets Of Laredo, Home on the Range, Just a Closer walk with me, The water is wide och Carrickfergus. Men det är bara en bråkdel av all musik som hela tiden vävs in i en helhet som är klart imponerande.

Till sin hjälp har Tom Russell ett trettiotal röster från både nu och då, från Leadbelly, Johnny Cash, Joe Ely och Maureen O´Conner, plus en norsk stråkensamble. Det är vilsamt att bara luta sig tillbaka och få denna historielektion ett par gånger men i längden blir det något småtråkigt. Då hade jag mer utbyte av hans tidigare plattor Blood on the smoke och Mesabi, där han samarbetade med gruppen Calexico och musiken var mer varierad.

Men det är klart detta är en folkopera, en pedagogisk resa i Amerikas musikhistoria vilket kanske är behövligt för många amerikaner som tror att musiken uppfanns av Justin Timberlake. I mitt tycke har Tom Russell denna gång gått vilse i alla historiska nothäften. Men ambitiöst är det.

Bengt Berglind

Toto ”XIV” (Frontiers)

De gamla listiga rockrävarna TOTO har på senare tid fått luft under vingarna
efter att i många år ha levt en alltmer tynande tillvaro. Undantryckta som så
många andra av grungen på 90-talet är det nu upp till bevis och ge prov på att
de har åldrats med värdighet.

Det finns några ögonblick på XIV som man helst vill glömma (’The Little Things’
och ’All The Tears That Shines’). Det ska villigt erkännas. Den stora helheten
sett ur ett objektivt fasettögas exceptionella vidvinkelperspektiv gör ändå
albumet till bland det bästa som går att frambringa sin genre. Man behöver inte
vara ute med pannlampa och orientera speciellt länge för att inse det.

Det är inget fel på entusiasmen i inledande ’Running Out Of Time’. De sätter av
i full galopp med rullande bas och Steve Lukhaters glimrande gitarr i högform.
’Holy War’ är också en drivande kraft. En i mångt och mycket representativ TOTO-
låt med förfinad stämsång och efterhängsen refräng, där de inte utgör sig för
att vara några andra än de verkligen är.

Det är förmodligen vibrationerna från mina husgudar Steely Dan som gör att ’21st
Century Blues’ ligger så oerhört fint på tallriken. Någon annan förklaring går
inte att få. De progressiva takterna som visas i ’Great Expectations’ är fint
komponerade med hög teknisk kvalitet. Melodin inkarnerar Doobie Brothers i en
slags ohelig allians med Styx. När den tanken har landat är det bara att njuta.

Det är möjligt att TOTO inte faller alla på läppen, i synnerhet om man har en
dragning åt det metallurgiska hållet, men hög klass måste belönas och det är
precis det jag gör här och nu. Deras spelning på Sweden Rock Festival i juni har
plötsligt blivit mer intressant än jag hade föreställt mig.

Thomas Claesson

Thunder ”Wonder Days” (Ear/Playground)

Efter att gitarristen Luke Morley 2009 fullbordade sin utbrytning och bildade
’The Union’ (som endast tillfredsställde de patriotiska brittiska kritikerna) är
det en sann ära att bevittna Thunders återförening i gammal fin tappning.
Tillbaka är de klatschiga rockdräparna och de silkeslena balladerna upplyfta
högt i skyn av Danny Bowes’ flamberande sångröst.

Det är troligt eller snarare sannolikt att separering gjorde Thunder gott.
Bandet känns vitalt och i viss mån nyskapande. Fastän de gamla ränderna ligger
stadigt utsträckta så fastnar de nyknutna tofsarna intensivt i blickfånget.

Och mycket riktigt så inleds förevisningen av den symtomatiska ’Wonder Days’ med
de på förhand namngivna förtecknen. Kännemärken som så väl särskiljer Thunder
från övriga rockband fostrade i Imperiets vagga. Obevekligt framåtsträvande
melodiös hårdrock med upphängda bluesbjällror som aktiveras när behovet så
framkallas.

Alltmedan albumet utvecklas förnims rockinfluenser från alla världens hörn. Om
man så vill och kan eller känner för. Den äkta varan är dock obestridlig i
förhållande till alla intryck som man tror sig ha hittat.

Vad man än väljer: att steppa ut med de fartfyllda ’Prophet’ eller ’I Love The
Weekend’ så att svetten lackar i pannan eller att njuta av vågornas skvalp kring
strandkanten i följe med sin käresta medan ’The Rain’ eller ’Broken’ sätter
känslorna i svall, så ligger Thunders testamente för evigt i orubbat bo.

Till er som redan för länge sedan har hittat UFO och Bad Company: Varför inte ta
ett steg till? Prova Thunder med allt vad det innebär och glöm inte att det hela
började på en till synes moraliskt hög nivå ’Higher Ground’ med en symfoni på en
bakgata där det likväl smögs med lite ’Dirty Love’ i bakgrunden. Finns
osäkerheten ändå kvar? Lyssna på ’When The Music Played’ och bli varse om hur
man bygger upp och framför en rocklåt år 2015.

Thomas Claesson

The Bros. Landreth ”Let It Lie” (State Creek/Border)

Kan musik vara sympatisk och räcker det i dagens mediastormar när utbudet är så gott som maximalt hela tiden? Det kanadensiska tillbakalutade americanagänget Bros. Landreth gör så gott de kan för att övertyga oss .

De gör det bra. Deras rootsmusik smyger sig på och plötsligt är man infångad och omfamnad. Efter åtskilliga mil på den kanadensiska prärien, hundratals gig på barer och klubbar sitter det mesta som ett smäck. Stämsång i lagoma doser, några fräcka gitarrinpass och gott melodihantverk finns med i bagaget. Eftersom jag är otroligt svag för en hammondorgelslinga då och då, känns albumet avslappnande och skönt att koppla av till en söndagsfika som den här, eller som avslutning på en påfrestande vardag.

När jag fick skivan i min hand trodde jag att slidefantomen Sonny Landreth var inblandad, men så verkar inte vara fallet. Nu vet jag att bröderna Landreth från Kanada klarar sig bra på egen hand. Mycket bra dessutom och jag ansluter till fanklubben, där Bonnie Raitt redan finns. Skönt med bra sällskap och samma goda smak.

Bengt Berglind

Night ”Soldiers Of Time” (Gaphals)

Nights debutplatta föll mig verkligen i smaken med sitt opolerade sound och nästan naiva uttryck. Soldiers of Time är något helt annat, vilket hörs från de första Queendoftande à cappella-tonerna i inledande Waiting for the Time, via countrydoftande Towards the Sky ända till de avslutande akustiska gitarrerna och pianot i Stars in the Sky. Det är helt klart ett mycket bredare Night vi får stifta bekantskap med på Soldiers of Time, och dessutom betydligt mer välproducerat, dock inte på något sätt överproducerat. Med andra ord skulle det kunna bli en besvikelse för oss som älskar första plattan, men frukta intet, för Soldiers of Time är en värdig uppföljare som knappast kommer att göra någon besviken. Snarare tror jag att Soldiers of Time är en platta som kommer att fortsätta att växa med varje genomlyssning och på så sätt stå emot tidens tand bättre än debuten. Kan någon bara förklara för mig varför sången hela tiden leder mina tankar till det legendariska göteborgska punkbandet Attentat?

Jonas Andersson

Frantic Amber ”Burning Insight” (Raventone/Border)

    Release 17 april

Sverige. Danmark. Japan. Colombia. Fyra nationaliteter som har fått till en minst sagt intressant modern metalplatta, i form av debutskivan Burning Insight.
Välproducerade och i huvudsak aggressiva låtar, både musik- och sångmässigt, men hela tiden med fokus på melodier. Låter det bekant? Jo nog är det en beskrivning som passar in på åtskilliga hårdrocksskivor de senaste åren.
De svenska storheterna In Flames, Dark Tranquillity och Arch Enemy är band som jag osökt kommer att tänka på. Samtidigt finns det spår av amerikanska band som till exempel Killswitch Engage, Five Finger Death Punch och Fear Factory.
Trots att influenserna är tydliga skiljer sig Frantic Amber ofta från mängden och lägger ribban högre än många av genrekollegorna, det vill säga i skiktet under eliten. Vägen för att hamna på samma nivå som ovan nämnda storheter är ändå ganska krokig och lång att vandra.
Bakom mikrofonen återfinns en urkraft vid namn Elizabeth Andrews. Danskan låter som en mix av Angela Gossow (ex-Arch Enemy), Jeff Walker (Carcass), Johan Hegg (Amon Amarth) och… Sig själv! Hennes growl är ljusare än genrestandarden, har mycket ilska i stavelserna och hela tiden med en punkig attityd. Rensång avlöser på väl valda ställen growlet och simsalabim får lyssningsupplevelsen en helt annan dimension.
Gitarrduon Mary Säfstrand och Mio Jäger har fått en rejäl plats i ljudbilden och det med all rätt; de har ett enkelt och samtidigt effektivt samspel som det slår gnistor om. Madeleine Gullberg Husberg (bas) och Mac Dalmanner (trummor) utgör en stabil grund för de andra att stå på, men är inte lika framträdande (deras instrument får inte lika mycket utrymme).
Av låtarna är det titelspåret, Soar, Awakening, Self Destruction (i vilken Madeleine och Mac får chansen att briljera) och Ghost som är bäst i klassen.
I mina öron är det ändå så att nästan hälften av låtarna är något av tvillingbröder, det vill säga visar upp ett mycket tydligt släktskap, och jag hoppas på ett spretigare låtsnickrande på uppföljaren. För att en fortsättning följer är jag helt övertygad om. Efter många års slit, inte minst via sociala medier, för att komma dit de är idag har bandmedlemmarna skaffat sig en erfarenhet och tuffhet som kommer att löna sig i längden.

Magnus Bergström

Skenet ”Allting rullar” (Subliminal/Border)

För många månar sedan besöktes årligen spelmansstämman i Ransäter. Så här i backspegeln kan jag nog erkänna att det var den unga kvinnliga fägring som drog mer än buskspel och misslyckade turer i hambo och schottis. På väg hem i sommarnatten ner mot Karlstad var det alltid skönt om någon hade ett kassettband med en rejäl rockgitarr att rensa öronen med från alla 5/6 och 11/9-delar.

Men hade det då funnits ett band som Skenet från Bollnäs hade det varit guld för pop- och rockskadade hörselgångar. Det har gjorts många goda försök att blanda den svenska folkmusiken med rock, pop och jazz. ”Allting rullar” är det bästa och fräschaste på mycket länge. Skenet med riksspelemännen Lena och Staffan, plus goda musikaliska vänner med elguror och synthar och mellotroner i bagaget, skapar nya visioner och stämningar där alltid det så svenska vemodet är närvarande. På samma gång finns det drag av electronica, progg, psykedelica och rockfragment. Men det som fogar allt detta samman till något unikt är i grunden det svenskaste vi har, den stora folkmusikskatten.

Bengt Berglind