nyaskivor.se

Phosphorescent ”Live At the Music Hall” 

Feed Her To The Sharks ”Fortitude” (Victory Records)

Det är ingen hemlighet att jag inte har varit något större fan av metalcore i dess olika former, men allt eftersom tiden går upptäcker jag band som jag gillar, och när det låter så bra som hos australiensiska Feed Her To The Sharks kan jag bara kapitulera.

Fortitude är en mycket lättillgänglig platta, samtidigt som man inte kompromissar med aggressionen, vilket den väldigt distinkta produktionen säkerligen bidrar till. Det hårda är stenhårt medan de lugna partierna klistrar sig fast, och även om inte alla låtar är lika klockrena som inledande The World is yours, så måste jag ändå säga att just låtarna är styrkan. Trots breakdowns, tempoväxlingar och både growl och rensång håller Feed Her To The Sharks ihop låtarna och det känns inte sådär splittrat och schizofrent som jag ofta upplever den här genren. Dessutom är det ruggigt medryckande och svårt att värja sig mot. Personliga favoriter förutom nämnda The World is yours är Heart of Stone med sitt skoningslösa driv och den heavy metal-doftande Badass.

Ska jag anmärka på något så är det användandet av diverse elektroniska ljud för att krydda anrättningen. Antagligen tilltalar det majoriteten av fans, men mig faller det inte alls i smaken. I mina öron skulle plattan ha vunnit på ett mindre frekvent användande av elektroniken.

I mina öron fungerar Fortitude utmärkt för nybörjare i genren som en inkörsport till metalcore. För redan etablerade fans av modern metalcore bjuder den inte på några större överraskningar, men vad gör det? Ibland vill man bara veta vad man får.

Jonas Andersson

Michael Schenker’s Temple of Rock ”Spirit on a mission” (Inakustik/Border)

  Release: 20 mars

Inte kan man tro att mannen med stenansiktet, Michael Schenker, är född 1955. Gitarrspelet på Spirit on a mission är nämligen i klass med vad han presterade som medlem i Scorpions och UFO – och det var inte igår.
Det låter som att Michael har roligt på jobbet och är på sitt bästa lekhumör. Kanske kan det förklaras med det högklassiga musikersällskap han omger sig med: Doogie White (sång, ex-Rainbow/ex-Yngwie Malmsteen), Wayne Findlay (gitarr/keyboards, Michael Schenker Group), Herman Rarebell (trummor, ex-Scorpions) och Francis Buchholz (bas, ex-Scorpions).
Utöver bandledaren själv är det Doogie som utmärker sig allra mest. Rösten är nästan lika stark som någonsin tidigare, det är bara enstaka gånger som han pressar i ett för högt tonläge, och han är pappa till samtliga låttexter.
Produktionen är snäll för öronen och – knappast överraskande – med fokus på gitarrljudet. Basen är dock lite väl hårt hållen (läs knappt hörbar) i mixen vilket ger ett lite väl snällt slutresultat.
Låtmässigt känns det i mångt och mycket som att lyssna på Yngwie Malmsteen kring Trilogy-perioden och det är ju aldrig fel.
Live and let live rivstartar kalaset med högt tempo och ett inspirerat gitarrsolo och Rock City är stöpt i samma form men är snäppet vassare tack vare en kanonrefräng.
Saviour machine är det tyngsta Michael fått till på hur länge som helst, kanske någonsin, och detta utropstecken ger skivan den balans som behövs.
Something of the night är utan tvekan bästa låten. En snabb rackare kryddad med neoklassiska influenser á la Yngwie Malmsteen och sköna passningar till Scorpions.
Communion och Vigilante man är egentligen bra låtar men handikappas av enformiga refränger (vilket tyvärr är ett återkommande problem).
Hela paketet landar i en splittrad lyssningsupplevelse, i och med att låtkvaliteten dyker efter drygt halva skivan. Eller för att jämföra med öl, så är lite drygt halva skivan som en alkoholstark och välsmakande porter och resten som ett ljust och blaskigt folköl.
Till sist vill jag dela ut stilpoäng för bilderna i texthäftet. De är inte bara proffsiga; Michael ler dessutom. Snyggt jobbat!
Den som gillar klassisk hårdrock med melodier i massor kan lugnt införskaffa Spirit on a mission, som lika gärna kunde ha döpts till ”ett säkert köp”.

Magnus Bergström

The Decemberists ”What a terrible world, what a beautiful world” (Rough Trade/Border)

Efter gruppens storverk The king is dead och det påföljande ljuvliga livealbumet We all raise our voices är naturligtvis förväntningarna skyhöga på detta nya album med Decemberists. Det råder ingen tvekan om att de har lyckats, igen. Sen kan man inte sticka under stolen med att detta beror på att gruppens centralgestalt Colin Meloy har ett sånt osvikligt sinne för melodibyggen, vilket är få förunnat idag. Tv-mellon är det tydligaste färska exemplet. Men det handlar väl inte om musik längre där, utan tittarsiffror och underhållning för massorna.

Alltså åter till What a terrible world…albumet där arrangemangen är mer varierade än tidigare med blås och stråkar som trycker på i Calvary Captain. En gjuten radiohit i mina öron. Sextiotalsdoftande Philimon kommer inte långt efter och melodin framkallar vibbar av Peter and Gordons tidiga hits.

Det som gjorde The king is dead till ett kanonalbum i mina öron var naturligtvis släktskapet med den engelska folkrocken och dess instrumentering och melodikänsla. Den finns som tur är här också inramande av mandoliner och fioler, plus Colins röst som är en stor del av gruppens sound. På flera av albumets låtar sänks tempot och vemodet och eftertänksamheten breder ut sig med stänk av melankoli. Kolla in Lake song och Carolina low. Detta bidrar starkt till att helheten känns variationsrik och lockande att återvända till, gång på gång under året som kommer. Decemberists är det enda vinterlika som får följa med mot vår och sommar.

Bengt Berglind

Europe ”War of Kings” (UDR/Warner)

    Release: 11 mars

Tempest, Norum, Levén, Michaeli och Haugland har lämnat 80-talshårdrocken i baksätet och i förarsätet återfinns numera en mer organiskt 70-talsdoftande repertoar. Ja man kan kanske säga att med War of Kings har veteranerna gjort den skiva de själva allra helst skulle vilja lyssna på. Sådant ska givetvis applåderas.
En del äldre låtar i Europe-katalogen, och i mina öron främst ”kultlåten” Yesterday’s News, har ogenerat skvallrat om att det är band som Deep Purple, Rainbow och Led Zeppelin som är husgudarna.
Hela bandet presterar på topp men det är Tempest, Michaeli och i synnerhet Norum som känns allra hetast. I synnerhet den sistnämnda bänder på gitarrsträngarna som om hans liv hängde på det – lyssna bara på det instrumentala mästerverket Vasastan.
Till sin hjälp har de haft den välrenommerade producenten Dave Cobb (Rival Sons) och han har i vanlig ordning haft järnkoll på hur mixerbordets alla reglage och rattar ska hanteras.
Det är inte något som är originellt eller nytt med War of Kings, men det går inte att säga annat än att det är välgjort och att det svänger. Lägg till att det är bandets bästa skiva sedan comebacken och sedan avgör du själv om nytillskottet i deras omfattande diskografi ska få bo i din skivhylla eller inte.

Magnus Bergström

Angaleena Presley ”American Middle Class” (Slate Creek/Border)

Inte släkt med kingen vad jag vet, men en av tre välkända countrykvinnor i gruppen Pistol Annie. De andra är Miranda Lambert och Ashley Moore. Om gruppen fortfarande existerar är osäkert men Neil Young var ett fan och skrev om dem i sin bok.
Här står Angaleena på egna countryben och det funkar suveränt. Hon använder sin röst på så sätt att den anpassas till låten i fråga. Ibland lugn, mjuk och eftertänksam som i Life of the party och Grocery store , eller bitande sträv som i Pain Kills. Texterna är små pärlor om vardagsbekymmer i americanaland, ofta med lite skit under naglarna.
Det som lyfter detta album ett par snäpp är Angaleena med musikanter och sättet albumet i fråga är producerat på. Det både spretar, svänger, smeker och omfamnar hennes röst på ett förunderligt sätt. En röst som ibland påminner om Jennie C Riley, hon med Harper Vally PTA ni vet.
Det fullkomligt dräller av bra kvinnliga countryvokalister just nu. Angaeelena Presley och American Middle Class är ett utmärkt exempel på detta.

Bengt Berglind

Jorn Lande & Trond Holter ”Dracula: Swing of Death” (Frontiers)

En stark sångröst men överdrivet mycket sång. En bra gitarrist men alldeles för mycket gitarr. I mångas öron en utmärkt skiva, men under min lupp inget annat än en präktig ‘overkill’. Kort sagt ett album som är avsett för de som har nerver av stål och dessutom har tålamod att hantera en blodtörstig vampyr som hugger efter allt i dess väg, men som samtidigt trånar efter den beslöjade jungfrun som tindrar med ögonen.

Rockoperor i all ära men vem med sina sinnen i fullt bruk kan ta detta på allvar. Det är svårt att slå in paketet med sina surt förvärvade guldplatinerade silkessnören och därtill få iväg det till rätt mottagare som bor någonstans där man trodde ingen kunde bo.

Det överbryggande ledande temat ger både i titelspåret och i ’Masquerade Ball’ ett löjeväckande skimmer. Ett regnbågsfärgat nystan format till en pekoral rullas ut i ett virrvarr av passager. Var är forne Draculahjälten Christopher Lee med sin järnkäke och blodsprängda ögon när man som mest behöver honom? Möjligen kan den kraftfulla avslutande insatsen i ‘Queen Of The Dead’ leda till ett mindre trallvänligt manuskript i framtiden, så att någon annan än Christer Björkman nynnar med i refrängen.

Högmässan är ett faktum med ’Save Me’ där Sissel Kyrkjebö ’wannabe’ alternativt ‘look a like’ Lena Floitmoen Borresens driver sången till ett väckelsemöte på högfjället så långt bort från Falun som det går att komma. En språngmarsch på vattnet i ’Walking On Water’ ger åtminstone Landes röst en gnutta respekt när han forcerar med sitt renspann ledsagad av Gary Moores heliga ande. ‘Heia Norge’ hörs svagt i fjärran.

Är det inte tragikomiskt så säg att den mest minnesvärda melodin på hela konceptalbumet är den instrumentala ’True Love Through Blood’. Den röjer undan all sly i dess väg och har dessutom förstånd nog att inte hoppa på tuvorna i det besudlade schlagerträsket.

Thomas Claesson

Fairport Convention ”Myths & Heroes” (Matty Groove/Border)

I skivhyllans avdelning för gamla men fortfarande spelbara skivbekanta på bokstaven F återfinns Fairport Convention. Nu och då plockas ofta klassikerna Leige & Lief och Unhalfbricking fram.
Senare album har inte spelats så ofta måste jag medge. Men varje nytt album är välkommet av detta veteranfolkrockband som bildades 1967 i England.
Dave Pegg har varit med sen starten,Simon Nichol strax efter.
På deras nya album Myths and Heros har i stort sett allt material skrivits av bandets andra medlemmar, Ric Sanders och Chris Laslie. På trumpallen sitter numera en av mina engelska trumfavoriter Gary Conway.

Att återigen ta del av ett nytt album med Fairport är som att hälsa på en god vän från förr och som man gärna tillbringar en trevlig stund med. Därifrån går man med gott humör och ett leende på läpparna.

Soundet är nu som då omisskännligt och bandet förvaltar sitt anglosaxiska folkmusikarv med den äran. Men det finns också nyheter speciellt i de instrumentella låtarna där det smyger sig in Balkanmusikinfluenser.
The Galliant är en härlig musikalisk berg- och dalbana där både tempo och taktbyten fungerar väl.

Stämmorna sitter skönt i The way in the water och Ric Sanders har ett vemod i fiolspelet som hämtat från dimmiga engelska hedar.
Det enda som faller något ur ramen är titelspåret som har en något för poppig struktur.

Så även om Myth and Heroes är bandets femtioelfte album, så är det alltid kul och trevligt att återse Fairport Convention i full musikalisk blomning. Å snart är det vår !

Bengt Berglind

Days of Ashes ”In the Mirror of Reconciliation” (egen release)

Musik är viktigt för undertecknad. Såpass viktigt att jag först tänkt skriva att den som inte tycker om In the Mirror of Reconciliation inte är min vän. Men så drastisk ska jag inte vara, utan bara konstatera att det är oklokt att inte tycka om Days of Ashes.
Dream Theater, Pain of Salvation, Rush, Genesis, Yes, Asia, Queen och Mastodon är bara några av influenserna i Days of Ashes ljudlandskap, som är made in Värmland (Karlstad).
Låtarna är tätt sammansvetsade, som sig bör på en konceptskiva, i stil med en enda lång låt. Det är både bra och dåligt. Bra för att lyssnaren tas med på en omtumlande resa. Dåligt för att det är svårt att fastna för enstaka refränger.
Men i fallet med det sistnämnda finns ett alldeles lysande undantag: Touching Spirituality som med sockersöta melodislingor och en klar och tydlig refräng kletar sig fast i huvudet som tuggummi.
Inledande och (nästan helt) instrumentala Prologue trollbinder lyssnaren i ett må-bra-läge. Ett av flera smarta drag på en väl genomtänkt skiva. Därefter tar nämligen allvarstyngda texter vid, som tar avstamp i en uppväxt präglad av en alkoholiserad pappa. Ljuset tar dock över allt eftersom och skivan ger verkligen lyssnarglädje.
Det är svårt att förstå att något så jobbigt (läs texterna) kan resultera i så ljuvliga tongångar. Eller kanske är det just därför… Själv kan jag nästan inte sluta att bläddra i det 28-sidiga (!) texthäftet för att försöka få grepp på allt.
I mitten på skivan återfinns innehållsrika och ljuvliga Watching Me Bleed och som avslutning kanonlåtarna The Core of Myself och Touching Spirituality.
Efter att ha stött och blött skivan fram och bak och upp och ner ett antal gånger, är det glädjande att konstatera att helheten känns så välbalanserad. Det handlar rakt igenom om bra låtar utan minsta lilla utfyllnad.
Sångmelodierna är allt ifrån skört spröda till aggressiva (growl) och mycket däremellan. Just growlbiten behöver nog ändå vässas till en aning för att låta mer övertygande.
Jag får också känslan av att en något fläskigare ljudbild överlag hade förhöjt lyssnarupplevelsen.
Musikerna är nästan löjligt skickliga och det är glädjande att konstatera att samtliga spelar lagom mycket och inte ”over the top”. Helheten är, precis som det ska vara, det allra viktigaste.
Fullpoängaren är så nära det går att komma – och den som väntar på något gott… Nästa skiva lär bli en kioskvältare!
Om det finns någon rättvisa i musikvärlden är Days of Ashes vårt avlånga rikes nästa framgångssaga i hårdrocksvärlden.
Vilket skivbolag gör genidraget och viftar med ett skivkontrakt?

Magnus Bergström

Fotnot: In the Mirror of Reconciliation finns att köpa i digipack och digitalt (se Days of Ashes Facebooksida) och finns också på Spotify.

Beardfish ”+4626-Comfortzone” (Century Media/Universal)

Om man någonsin skall välja ett album från Beardfish digra katalog så har
tillfället kommit nu. Gruppen har länge levt ett liv inom möjligheternas gränser
och nu är frukterna mogna och färdiga att plockas.

Skivan balanserar flinkt mellan jordnära stycken med en uppsluppen text som
t.ex. ’Ode To A Rock N’ Roller’ och mera distingerade verk som fodrar en hel del
uthållighet innan man är överens med sig själv. Det ger sammantaget ett
effektfullt och spännande resultat vilket är viktiga ingredienser för alla som
beundrar den progressiva rockens ädla konst.

’Hold On’ kunde lika gärna varit hämtad från Yes’ sköra kompendium ’Fragile’,
vilket om inte annat ökar andhämtningen högst anmärkningsvärt. I ett sådant
klimat är det lätt gjort att försjunka in i sin egen värld utan någon som helst
förankring med verkligheten.

’If We Must Be Apart (A Love Story Continued)’ börjar som en etyd opus 25 men
avslutas efter en lång dags färd mot natt som en porlande nocturne. En sång i
djup paritet med den nyansrika ’Comfort Zone’ där klangen hänger kvar långt
efter att stycket har avslutats.

Med sitt kryptiskt betitlade epos ’+4626-Comfortzone’ visar Beardfish (tänk på
Gävle) med all tydlig önskvärdhet att det inte bara är Opeth som regerar i Svea
rike. Dessutom klargör de också en gång för alla att det verkligen finns fiskar
med skägg (tänk på en torsk).

Thomas Claesson