nyaskivor.se

Sodom ”Decision day” (Steamhammer/Border)

De tyska thrashveteranerna (bildades i Gelsenkirchen 1982) är tillbaka, tre år efter förra given Epitome of torture. Denna gång har sångaren/basisten Tom Angelripper och hans två bandkamrater knåpat ihop elva nya låtar.
För egen del hade jag blivit alldeles lagom mätt av de åtta som håller måttet:
In retribution. Snacka om en programförklaring redan i öppningslåten; snabb och medryckande och ett lite lagom punksmutsigt ljud. Det sköna drivet gör att det inte går att låta bli att stampa takten och nicka gillande (en gubbig variant av headbanging).
Rolling thunder. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att Sodom är ett band som spelar progressiv thrash. Haha, tossigt värre va? För det gör de väl inte… Eller? Hmmm… Jo ta mig tusan! Tuff attityd, fina melodier och smakfulla tempoväxlingar i symbios. Läckert!
Decision day. De tunga partierna sitter smiskar öronen klockrent och hänger kvar i skallen en lång stund efteråt. Ja det här hade faktiskt kunnat bli en ny personlig favorit – om det inte vore för de flitigt förekommande standardsnabba partierna som bara är okej. Synd på så rara ärtor…
Caligula. Ös. Tyngd. Allsångsrefräng. Europathrash blir inte (mycket) bättre än så här. En riktig höjdare!
Who is God? I grund och botten en småtrist historia, som räddas och det rejält av en refräng som inte ligger långt efter starka Caligulas dito.
Strange lost world. Caligulas tvilling men med mer klädsamt desperat sång av Tom och en svagare refräng.
Blood lions. Det thrashas på bra och även här återfinns en sjung-med-refräng som tagen ur läroboken.
Refused to die. Efter några svagare kort på slutet stängs butiken som tur är på ett vettigt sätt. Alltså med en låt som skriker Sodom – på rätt sätt.
Sett till att det släppts/släpps nya skivor från många av thrashens stora, är 2016 ett starkt år. Sodom står sig väl i konkurrensen men har ändå en bit till pallplats. Med det sagt har jag inte känt mig så peppad på en Sodomskiva sedan Agent Orange (1989) och Better off dead (1990).

Magnus Bergström

Ian Hunter and the Rant Band ”Fingers Crossed” (Proper/Border)

Engelske Ian Hunter med en bakgrund som sångare i Mott the Hoople, och efter detta soloartist sedan 1975, tillhör de ärrade rockrävarna som gjort allt och sett allt, när det kommer till musikbranschen. Om än inte lika stor som en Mick Jagger eller en Robert Plant, har han varit stilbildande och en föregångare för inte minst flera senare världskända brittisk band.

På senare år har Hunter gett ut flera gedigna soloalbum tillsammans med The Rant Band, där kärleken till musiken och hantverket fortfarande skiner igenom. Allt med värdigheten intakt. Inget trams. Detta gäller även för nya soloplattan Fingers Crossed. En skiva som står sig bra i jämförelse med övriga katalogen. Själv associerar jag vid första lyssningarna en del till Keith Richards soloalbum. Samma släpighet, och samma känsla av att det här är inte en människa som höjer på ögonbrynen inför saker och ting alltför ofta längre. Det är själfullt och aldrig sentimentalt på ett dåligt sätt.

Mest uppmärksamhet i media kring det här skivsläppet har låten ”Dandy” fått, som är en hyllning till David Bowie som gick bort under samma tid som Ian Hunter spelade in Fingers Crossed. Bowie som skrev Mott the Hooples största hit: ”All the young dudes”. Utan denna låten hade Ian Hunter knappast fortfarande gjort soloskivor, vid en ålder av 77 år.

Lyssna på: ”Dandy”, ”Bow Street Runners”.

Henric Ahlgren

Det har gått ett tag sedan jag lyssnade på Ian Hunter. Då var det en inspelning med norska musiker och massor av stråkar. Vad jag kommer ihåg så var det hans ballader som fungerade bäst för hans numera begränsade röst. På inledande spåret på hans nya album har det inte blivit så mycket bättre. Den gode Ian kraxar ganska hest och själva låten är väl ingen höjdare den heller.

Men det blivit bättre som tur är. Dandy, som är en hyllning till kompisen David Bowie, har en helt annan ton i både melodi och uttryck. Sedan fortsätter det med Ghost, White House och Bow Street Runners.

I dessa låtar kan man få en inblick i Ians Hunters förmåga att skriva melodier som fastnar lätt och är riktigt bra. Dessutom ger han här prov på sina lätt nasala fraseringar som bara han kan, med en liten cockneytouch i uttalet.

När Ian Hunter håller ner tempot, skriver bra låtar och anstränger sig att sjunga, så kan han hålla på ett bra tag till. Ska han rocka-till-det så låter det ganska uselt. Han är väl bara en bra bit över sjuttio, och gubbrocken breder forfarande ut sig, så än ska vi inte räkna ut Ian Hunter.

Bengt Berglind

In Flames ”Sounds from the heart of Gothenburg” (Nuclear Blast/Sony)

Kompetensutveckling. För en vanlig knegare anses det vara rätt och riktigt. För artister är läget oftast ett helt annat. En stor del av fanskaran förväntar sig och kräver ett oförändrat sound. In Flames är ett band som gör det jobbigt för de icke förändringsbenägna.
Den här liveskivan spelades in i Scandinavium i Göteborg 2014 och den väloljade livemaskinen bjöd i sedvanlig stil på en mäktig konsertupplevelse.
20 låtar stod på programmet varav drygt hälften från de två senaste skivorna. Den tidiga death metal-stänkaren Resin får göra senare rock- och popinspirerade låtar som till exempel Paralyzed och Through oblivion sällskap. Ett intressant grepp.
Absolut bäst är magiska The chosen pessimist. Efter en mycket lugn inledning ökar den tempo allt eftersom och antar formen av en livebest som hugger tag i lyssnaren och inte släpper taget.
Det är högst troligt extra njutbart att ta del av Sounds from the heart of Gothenburg för de som, liksom undertecknad, var på plats denna magiska kväll i de goa In Flames-gubbarnas hemstad.

Magnus Bergström

Fotnot: Sounds from the heart of Gothenburg finns förutom på cd och vinyl också på blu-ray och dvd.

Devon Allman ”Ride or Die” (Ruf/Border)

Heter man Allman så förpliktar det i rockhistorien. Devon Allman, gitarrist och sångare är son till Gregg Allman, en av grundpelarna i numera avsomnade Allman Brothers band.

Efter att ha lämnat sydstatsrockarna Royal Southern Brotherhood så har Devon gått solo och detta är hans tredje album. Forfarande är grunderna de samma som i RSB, det vill säga rock, blues och en skopa soul. När Devon och bandet ska rocka till det på den småhårda vägen händer ingenting. Då blir det istället stabbigt och genuint tråkigt. Kanske på grund av att låtarna mest består av ett groove och inte så mycket mer.

Betydligt bättre och svängigare blir det på albumets senare del när melodier gör entre´ och när bandet sänker tempot. Då infinner sig ett skönt gung på flera positiva sätt.

Ljudbilden är med Devons egna korta gitarrinpass. Inga tråkiga solon här; det tackar vi för. Devon släpper också fram sina medmusikanter och orgel, piano och saxofon ges plats och medverkar till variation och att musiken faller på plats. Dessutom sjunger Devon bättre när han får en bra melodihake att hålla sig i.

Så vänner av avslappnad sydstatsrock, kolla in Devon Allman om ni inte redan har gjort det.

Bengt Berglind

Dirkschneider ”LIVE – Back to the Roots” (AFM/Sound Pollution)

Köp, lyssna och njuuuuut.

Jag menar; kolla bara in den här låtlistan:

Starlight
Living For Tonite
Flash Rockin’ Man
London Leatherboys
Midnight Mover
Breaker
Head Over Heels
Neon Nights
Princess Of The Dawn
Winterdreams
Restless And Wild
Son Of A Bitch
Up To The Limit
Wrong Is Right
Midnight Highway
Screaming For A Love Bite
Monsterman
TV War
Losers And Winners
Metal Heart
I’m A Rebel
Fast As A Shark
Balls To The Wall
Burning

Kolla in låtlistan en gång till.

Köp, lyssna och njuuuuut.

Magnus Bergström

Fotnot: Ett halvt poängavdrag utdelas på grund av att herr Dirkschneiders röst inte är lika ”bra” som i fornstora dagar (vilket i och för sig är fullt förståeligt).

Imperial State Electric ”All through the night” (Psychout Records)

Cheap Trick, Kiss (Paul Stanley i synnerhet), Tom Petty och The Ramones. Se där; några klassiska artistnamn med den unika förmågan att få något att låta enkelt även om det inte alltid är det. Låtsnickrande av högsta klass kallas det.
Nicke Andersson (The Hellacopters, Entombed) kan konsten att få till just detta. Samtidigt är han inte rädd för att piffa till rockens grundrecept med till exempel stråkar (titelspåret) och en countryduett (Break it down tillsammans med Linn Segolson).
Kombinationen av ovanstående och en välljudande produktion resulterar i att All through the night låter retro och fräsch på en och samma gång.
Låtar som sitter lika stilsäkert som Nickes keps är titellåten, Get off the boo hoo train, Remove your doubt och framför allt Over and over again med vers/refräng som fastnar direkt och vägrar att släppa taget.
Och så rösten. Nicke har gått ifrån opolerad till tonsäkerheten själv kombinerat med personlighet och en skön tajming.
Tio låtar och allt är över efter 32 minuter och trettio sekunder. Ibland är underbart kort. Risken för paltkoma är obefintlig.
Rock and roll är inte död. Långt därifrån.

Magnus Bergström

Tesla ”Mechanical Resonance – Live!” (Frontiers)

En skön konsertkänsla. Det är ju liksom prio ett på listan över vad man kan begära av en liveplatta. Det känns verkligen som att Jeff Keith sjunger direkt till mig och alla andra i den fiktiva publiken.
Som vanligt är Jeffs röst hes och ansträngd; med ålderns rätt bara lite värre än vanligt. De som redan är Tesla-fans tycker förstås att allt är som det ska på den fronten, medan de som tidigare inte fastnat för bandet inte lär göra det nu heller. Hur som helst är det passande att sången får ta ungefär samma plats som instrumenten i ljudbilden, och inte är ”längst fram” som ofta är fallet på både på konsert- och studioskivor.
Annars är det gitarrspelet som är det klart bästa. Snacka om läckert! Veteranerna låter unga och hungriga när fingrarna får tala och det utmärkta samspelet höjer i stort sett alla låtar ett snäpp.
Bästa låtarna är nu liksom 1986: Cumin’ Atcha Live, Ez Come Ez Go och Gettin’ Better.
Nya studiolåten Save That Goodness (skriven av Phil Collen i Def Leppard) som avslutar plattan då? Jovars, den är ganska vettig och förväntningarna på en kommande studioskiva kan därmed skruvas upp en aning.
Halvklassikern Mechanical Resonance (1986) har härmed fått lite småpisk av sitt yngre livesyskon.

Magnus Bergström

Jorn ”Heavy Rock Radio” (Frontiers)

I stället för att leverera ett sprudlande album med nya sånger som skulle ha utmanat rösten på ett varierat sätt väljer Jorn att släppa sin tredje coverskiva på mindre än tio år. En sångare med en så potent röst borde få tillgång till mera framåtsträvande tongångar komponerade av nutida låtskrivare.
Innan den dagen kommer så får tolv spretande tolkningar av pop – och rockklassiker utgöra drivfjädern till framtida erövringar. En del av dem borde ha lämnats därhän medan andra ger en välbehövlig hårdrockskänsla avsedd för de riktigt inbitna entusiasterna. Intrycket är dock att de olika framställningarna är tämligen lika i utformningen med ett frimodigt och lite överdrivet drama inlagt i sångerna.
Att Jorn har förkärlek till ikonen Ronnie James Dio är ingen hemlighet och han kan inte heller hålla fingrarna borta från ’Rainbow In The Dark’. Det var inte nödvändigt och den tillför ingenting förutom möjligen tillfredställelse för honom själv.
Fastän Jorn tar i för hela kungariket Norge i Journey’s supernova ’Don’t Stop Believin’’ så har han långt kvar till de höga tonerna från originalet, men ett oväntat hårdrocksvrål strax före 3:e versen får i alla fall mig att reagera med en hastig huvudrörelse mot ljudkällan.

Jorn borde också ha vetat att hur än mycket man sparkar på John Farnham’s ’You’re The Voice’ så går det inte att få liv i den. Mänskligheten är heller inte i behov av ytterligare en variant av Eagles ’Hotel California’. Däremot kan Anni-Frid Lyngstad ha varit någonting spåret med ’I know There’s Something Going On’ (1982) efter att hon lagt dansskorna på hyllan och allt var sagt och gjort med ABBA. I alla fall om man får tro på Jorn.
Såsom säkra kort hämtade direkt från ett poker run återfinns Deep Purple’s ’Stormbringer’ och Black Sabbath’s ’Die Young’ på den nedre halvan av spelfältet. Det får också anses som glädjande att dels Iron Maiden’s ’The Final Frontier’ är bättre än förlagan och dels att inte de norska landsmännen A-ha’s ’Take On Me’ (1985) trillar ut ur skjortärmen som Svarte Petter mot slutet.
Det kan inte bli mer än godkänt för den här utgåvan med en halvpoäng i bonus för rösten som ingen kan ta ifrån honom, även om jag själv gärna skulle vilja det.

Thomas Claesson

Håkan Hellström ”Du gamla du fria” (Warner)

Håkan Hellström är ju vid det här laget ett fenomen och en av de vitalaste, säregnaste, mest kritikerrosade och populäraste artisterna bland våra största inhemska stjärnor inom den svenska populärmusiken. Han har en röst, ett musikaliskt sound och en låtkatalog som spelar i en egen slags liga och som går en del stick i stäv med de gängse parametrarna. Lite som Bob Dylan, Leonard Cohen och Tom Waits. Han har den där egenartade auran kring sin musik och sin person. Han har också de hängivna beundrarskarorna. Ja, många har tagit honom till sina hjärtan. Kanske handlar det om en utstrålning av okonstlad äkthet som förmedlas. Kanske handlar det om den genuina livskänsla och kvaliteten i melodierna och texterna.

Jag minns fortfarande när jag hörde debutsingeln ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” på radion för första gången, i början av sommaren 2000, och hajade till. Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan dess och det har hänt mycket i världen, men faktum är att Håkan Hellström fortfarande besitter magin som fick mig att gripas första gången. Kraften är ännu där och det finns överhuvudtaget en slags Peter Pan-känsla och tidlöshet över Hellströms värv som fascinerar mig.

Titeln på nya albumet, ”Du gamla du fria”, är förstås ett statement i dessa tider och som fanatisk läsare av Jan Lööfs tecknade serier när jag var liten blir jag upplivad av att det är Lööf som också levererat det stiltypiska budskapsmättade omslaget. Ett omedelbart klassiskt skivomslag. Den musikaliska helheten drar inte åt ett lika omedelbart håll. Mer experimentella låtar med fötterna sparkande i tidsandan varvas med orkestrerade pärlor med episka stråkarrangemang och ett melankoliskt närmast höstlikt vemod.

Lyssna på: ”I sprickorna kommer ljuset in”, ”Öppen genom hela natten”

Henric Ahlgren

First Signal ”One Step Over The Line” (Frontiers)

Från ett förflutet i Harem Scarem och otaliga soloprojekt återvänder den kanadensiska producenten, sångaren och instrumentalisten Harry Hess till First Signal. Hans stämma med den silkeslena framtoningen kryddad med några stänk av strävhet är som klippt och skuren i dessa sammanhang. Albumet består av elva välproducerade melodier som var och kunde ha varit en sommarplåga på radion om du bara hade hört dom.

Med samma koncept som i schlagervärlden så har ett flertal låtskrivare från när och fjärran bidragit till albumets totala upplevelse. Med svensken Daniel Flores vid mixerbordet tillgodoses så långt som det är möjligt, att drömmar uppfylls och att lyssnaren i lugn och ro kan sväva på små lätta moln i AOR-himlen utan att bli störd.

Titlar som ’Love Run Free’, ’Love Gets Through’ och ’Still Pretending’ avlöser varandra med en sämskskinntorkad och välpolerad yta. Lägg därtill allmänt uppbyggda textverser som endast har till uppgift att ge folket det dom vill ha. Hursomhelst finns det alltid utrymme för talangfulla musiker även om en del av sångerna tycks sakna karaktär.

Om man går lite på djupet och kan unna sig en stund över så ligger ’Minute Of Your Time’ bäst i vågskålen när det melodiösa samfundet nu har avgett sitt löfte. Emellertid är det bara att konstatera en sak: Gränserna mellan melodisk rock och schlager verkar ha suddats ut fullständigt. Det hörs inte minst här och hur skall man annars förklara att den enda konsert som jag var på i somras var Diggiloo med bland andra Lasse Holm?

Thomas Claesson