Överraskande vitala thrashveteraner
Sodom ”Decision day” (Steamhammer/Border)
De tyska thrashveteranerna (bildades i Gelsenkirchen 1982) är tillbaka, tre år efter förra given Epitome of torture. Denna gång har sångaren/basisten Tom Angelripper och hans två bandkamrater knåpat ihop elva nya låtar.
För egen del hade jag blivit alldeles lagom mätt av de åtta som håller måttet:
In retribution. Snacka om en programförklaring redan i öppningslåten; snabb och medryckande och ett lite lagom punksmutsigt ljud. Det sköna drivet gör att det inte går att låta bli att stampa takten och nicka gillande (en gubbig variant av headbanging).
Rolling thunder. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att Sodom är ett band som spelar progressiv thrash. Haha, tossigt värre va? För det gör de väl inte… Eller? Hmmm… Jo ta mig tusan! Tuff attityd, fina melodier och smakfulla tempoväxlingar i symbios. Läckert!
Decision day. De tunga partierna sitter smiskar öronen klockrent och hänger kvar i skallen en lång stund efteråt. Ja det här hade faktiskt kunnat bli en ny personlig favorit – om det inte vore för de flitigt förekommande standardsnabba partierna som bara är okej. Synd på så rara ärtor…
Caligula. Ös. Tyngd. Allsångsrefräng. Europathrash blir inte (mycket) bättre än så här. En riktig höjdare!
Who is God? I grund och botten en småtrist historia, som räddas och det rejält av en refräng som inte ligger långt efter starka Caligulas dito.
Strange lost world. Caligulas tvilling men med mer klädsamt desperat sång av Tom och en svagare refräng.
Blood lions. Det thrashas på bra och även här återfinns en sjung-med-refräng som tagen ur läroboken.
Refused to die. Efter några svagare kort på slutet stängs butiken som tur är på ett vettigt sätt. Alltså med en låt som skriker Sodom – på rätt sätt.
Sett till att det släppts/släpps nya skivor från många av thrashens stora, är 2016 ett starkt år. Sodom står sig väl i konkurrensen men har ändå en bit till pallplats. Med det sagt har jag inte känt mig så peppad på en Sodomskiva sedan Agent Orange (1989) och Better off dead (1990).
Magnus Bergström
