nyaskivor.se

Leonard Cohen ”You want it darker” (Columbia/Sony)

Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur. Samtidigt har en annan också äldre nordamerikansk ikonisk bard kommit ut med sitt fjortonde studioalbum – 82-årig Leonard Cohen med ”You Want It Darker”.

Faktum är att Cohens tre senaste album – där ”Old Ideas” (2012) och ”Popular Problems” (2014) också ingår – tillhör (utan att ha gjort extra mycket väsen av sig) de starkaste och mest relevanta plattorna i hela Cohens produktion. Mannen är i skivväg lika skärpt som någonsin. Och då kom första skivan 1967…

Den här senaste trilogin på äldre dagar är så jäkla bra på ett sätt som gör att man närmast tyst begrundar det hela nickande för sig själv. Håller det lite som en hemlighet. De har en mäktighet – trots sin stillsamma lakoniska musikaliska stil och form – som gör att man kan bli överväldigad och ibland välja att ta dem i mindre doser. Som riktigt god mörk choklad. Eller fin lagrad whiskey, om man så vill.

Alla plattorna är lågmälda vackra kontemplationer över livet av en man med viss levnadserfarenhet och utan dömande inställning och blick. Musiken är närmast sakralt grundad, med botten i stillsam gospel och avskalad blues och blir till tidlösa men också högst samtida eklektiska hymner i dataåldern om existensens obönhörliga villkor. Det finns ingen trötthet här, utan pigga och vakna ögon utifrån den gamla mannens illusionslösa betraktelser och perspektiv.

”You Want It Darker” låter mycket som de två förra albumen, men har ytterligare en än mer ”nattlig” känsla – låtarna är en slags klassiska nocturnes för 2000-talet. Detta är osminkad andäktig skönhet i musikalisk tappning. Med både yta och genuint innehåll.

Lyssna på: ”You Want It Darker”, ”If I Didn’t Have Your Love”.

Henric Ahlgren

Bonnie Bishop ”Ain’t Who I Was” (Thirty Tigers/Border)

Aldrig har väl utbudet på kvinnliga röster inom singer/songwriter varit så stort som nu. Det fullkomligt väller fram brudar som skriver och gör sin egen musik. Som vanligt är det svårt att hitta russinen i kakan, men skam den som ger sig. I år har jag hittat Margot Price och hennes debutcountyalbum som kom i våras.

Nu verkar det vara dags igen med Bonnie Bishops nya album. Hon har alla Texasinfluenser i rösten. Det spelar ingen roll om det är ballader eller snabbare låtar, eller om det är soul, blues och country. Hennes musik och röst är fylld av alla dessa ingredienser och resultatet är förbluffande skönt och svängigt.

Bonnie Bishop låter lite grand som en yngre version av Bonnie Raitt, med lite av samma soultwang i rösten. I sammanhanget kan vi meddela att den yngre Bonnie har försett den äldre med  låtmaterial.

Albumets inledning Mercy är knäckande skön och sätter en soulig prägel på hela albumet som är fyllt av riktigt bra låtar. Som om inte det vore nog så omger sig Bonnie Bishop med en mindre grupp musiker som kan sina blues- och countrysoulrötter. Och som inte det vore nog ligger det ofta en B3 hammondorgel och glittrar saligt i grundkompet.

Saligheten är nära, det är femman också, men det får räcka med 4,99 denna gång.

Bengt Berglind

Randall Bramblett ‎”Devil Music” (New West/Border)

Hur många av er känner till Randall Bramblett, hand upp! Jaha, det var några i alla fall. Då är vi ett litet antal med ovanligt god smak. För er andra i korthet. Randall Bramblett är sångare, saxofonist och keyboardist från södra staterna. Spelat har han gjort med  Allman Brothers och Sea Level, plus en lång radda soloalbum som jag aldrig har sett röken av i Svedala.

Som du kanske förstått vid det här laget är jag svag för den här mannen och hans musik. Ingredienserna är en mix av blue-eyed soul, funk, blues och lite svampfeeling. Sjunger gör Randall med  innerlig känsla och äkthet. Sen småsvänger det mesta på ett lite småtrögt sätt. Men i detta sammanhanget är trögt ett positivt uttryck. Hans medmusikanter i studion har samma feeling som Randall. De vet när det ska sitta som en musikalisk enhet, när allt ska passa ihop.

Devil Music är inte modern musik på något sätt. Blåsarren verkar ibland hämtade från tidig rock and roll, som i Reptile Women och Bottom Of The Ocean. Enda gången musiken blir lite avvaktande och sökande är i Angel Child. Men det funkar också. Gästar på albumet gör bland annat Chuck Levell, Derek Truck och Mark Knopfler.

Så vän av sydstatsrock, soul eller funk, eller bara gillar bra musik – kolla in Devil Music med Randall Bramblett i god form.

Bengt Berglind

Suicidal Tendencies ”World Gone Mad” (Suicidal Rec/Border)

Av texterna att döma har skatemetalveteranen Mike Muir (sång) lika mycket att säga som alltid. Om allt i vår herres hage. Stort som smått. Hela tiden på sitt patenterat personliga sätt och ofta med glimten (?) i ögat.
Trumliret svänger mer än vanligt. Inte så konstigt med Dave Lombardo (ex-Slayer med flera) på pallen. Han behärskar ju till och med konsten att skaka liv i låtar som egentligen inte är bra.
Ett aningens festare gitarrljud hade inte skadat. Tänk något i stil med vad Andy Sneap rattar in åt Testament med flera.
Låtmässigt finns enstaka blinkningar till de allra första åren, men mest handlar det om en mix av Lights Camera Revolution och The Art Of Rebellion.
De vassaste spåren på dessa är dock inget på World Gone Mad i närheten av. Ibland bränner det ändå till och då via plattan-i-mattan-stänkaren The New Degeneration, innehållsrika Living For Life och gitarrsolofyllda Happy Never After.
Allra bäst är Still Dying To Live som med sina mastiga 7:38 i speltid måhända inte är något för svenssonhårdrockaren. De som orkar med metal som kräver lite mer kan hugga in på en halvepisk godbit. Till en början och en bra bit in lugn och nästan sövande innan den eskalerar och tar rejäl fart för att till sist avslutas i samma lugna stil som den började. Intressant och bra.
Däremot är inledande Clap Like Ozzy (stilpoäng för knäpp låttitel) bara enerverande, med alldeles för mycket aggressivitet som helt enkelt svämmar över och blir smått enerverande. Likaså är den ganska intetsägande och småtjatiga titellåten ett sänke även om den delvis räddas av refrängen.
Utan tvekan är det ändå så att World Gone Mad är ett säkert köp för vänner av skatemetal som (oftast) nobbar raka vägar.

Magnus Bergström

Reckless Kelly ”Sunset Motel” (No big deal/Border)

Efter tjugo långa år i musikbranschen är det nu dags för Reckless Kelly med ett nytt album. De spelar countryrock, men med mer betoning på rock än country. Ingen steelgitarr, fiol eller banjo finns med i ljudbilden. Här härskar gitarren i olika varianter tillsammans med orgel, bas, trummor och sång. När detta veteranband höjer tempot så får de till ett Stonesliknade groove som funkar skönt. Men här på nya albumet drar de ofta ner på tempot och plockar fram de akustiska gitarrerna, ibland med orgel och lite stråkar. Detta fungerar bäst när det finns en klar melodi med i sammanhanget. Så är det inte alltid på Sunset Motel. Det andra är att sången är trygg och säker hela vägen men har inga dimensioner som lyfter en låt.
Ändå gillar jag detta band för att jag vet vad jag får hela vägen och skivan är skön att lägga på när det ska lagas mat eller läsas tidning i soffan. Reckless Kelly är ett band som jag aldrig har sett en recension på. Det kanske inte är så konstigt då countryrock är en utdöende gren i musikhistorien. Men än sadlar vi inte av, tack vare Reckless Kelly, Blue R0deo och några till….

Bengt Berglind

June Star ”Pull Awake” (Hemifrån)

Andrew Grimm är sångare, gitarrist, textförfattare och frontfigur i Juni Star. Han har hållit igång bandet i 17 år och under den tiden har det hunnit bli 11 skivor. Genren är americana med mycket elektrisk rock.
June Star låter väldigt likt ett av mina favoritband Uncle Tupelo som sedermera ombildades till Wilco. Grimm låter mycket likt dåvarande sångaren i Uncle Tupelo och Wilco, Jay Farrar.
Pull Awake är en riktigt bra skiva, det känns som Uncle Tupelo har återuppstått. Skall man framhålla någon låt blir det väldigt svårt eftersom alla låtarna är riktigt bra.

Börje Holmén

Testament ”Brotherhood of the snake” (Nuclear Blast)

   Release: 28 oktober

Tyckte du om Demonic och The Gathering? Grattis! Brotherhood of the snake är som ett melodiösare syskon till dessa.
Tyckte du om The formation of damnation och Dark roots of earth? Inte lika mycket grattis.

Gitarristen Eric Peterson har stått för musiken och sångaren Chuck Billy för texterna (mer om dessa nedan). Resultatet är aggressivt biffig thrash med en mix av growl, rensång och en del däremellan.
Övriga bandmedlemmar tillfrågades om låtskrivardeltagande, men var enligt uppgift inte intresserade. Synd för det hade garanterat bidragit till större variation. Nästa gång kanske…

Men varför inte gå rakt på sak, en låt i taget:

Brotherhood of the snake
Snabb men lite småtrist, men ungefär halvvägs händer någnting. Först ett blixtrande gitarrsolo följt av flera tempoväxlingar och fortsatt intressant gitarrspel. Synd bara att det inte finns någon riktig refräng att skråla med i.

The pale king
Också snabb, nästan hela tiden. Som låt betraktad kommer den och går, utan några bestående minnen.

Stronghold
Först här i låt tre kommer det en rejäl refräng – något som alltid varit Testaments styrka – och då är det en rackabajsare till sådan. Gitarrsolospelet är dessutom skivans vassaste. Övriga låtdelar är bra men inte mer.

Seven seals
En ganska långt låt för att vara Testament; cirka fem och en halv minut). I huvudsak åt det tyngre hållet och ganska variationsrik. Bäst hittills!

Born in a rut
Gungar på men trots en medryckande grundmelodi vill det sig inte riktigt och den fastnar inte.

Centuries of suffering
Åter till ”fullt-ös-läge” i stil med inledningslåten. Med en väsentlig skillnad; den här är bättre och jag hade utan tvekan bytt plats på dessa alla dagar i veckan. Men smaken är som baken…

Neptune’s spear
Först som sjunde låt återfinns den klart bästa låten, vars vassaste vapen är de finfina tvillinggitarrmelodislingorna som är maffiga värre. Vill höra den om och om igen och förhoppningsvis finns den med i det kommande livesetet.

Black Jack
Följer den nu inslagna låtvägen med hög standard och vi har hux flux tre mycket bra låtar på raken. Rensång och bra refräng på pluskontot.

Canna business
Lika ösig som titellåten och Centuries of Suffering och placerar sig kvalitetsmässigt mellan dem. Alltså en bra låt men utan det lilla extra.

The number game
”Maskintrumslagaren” Gene Hoglans stora stund i rampljuset kommer i en låt med svårslaget driv och en hel del melodi (inte minst vad gäller just trumspelet). Det tunga partiet ungefär halvvägs är en ren njutning att lyssna på. En finfin avslutning!

Textmässigt är det väck med det personliga och in med fantasy. Mycket fantasy. Hemligt broderskap. Drakliknande aliens. Ja du hajar… Normalt är det attribut som passar bra in i hårdrockens värld. Med tanke på textinnehållet på de andra skivorna efter återföreningen, som handlar om människor av kött och blod och deras känslor, så är jag lite smått besviken. Det är heller ingen hemlighet att Chuck är en stor anhängare av cannabis och rätten att få röka på i medicinskt syfte, men att döpa en låt till Canna business (fyndig titel ska sägas) är bara för mycket.

Produktionen är signerad Juan Urteaga och ljudet är rattat av Andy Sneap. Med andra ord är resultatet givet; kliniskt rent och rejält med kött på benen.

Sologitarristen Alex Skolnick utmärker sig med en varm och skön ton och hans solon har mer känsla än vad som är standard inom thrash metal. Han framstår som en mycket viktig kugge i maskineriet och bör få ta ännu mer plats.

Apropå bandmedlemmarnas olika insatser funderar jag på om det inte vore en god idé att låta Chuck Billy dra ner på den aggressiva sången på nästa skiva. Som det är nu är det svårt att skaka av sig känslan av att den brutalare sångstilen allt som oftast används för att det ska låta hårt. Äkthetskänslan är inte alltid hundraprocentig om jag säger så.
Sångstilen bidrar dessutom starkt till att öronen känns manglade efter många genomlyssningar. Och inte rakt igenom på ett positivt sätt. Tyvärr.

Vi har nog att göra med en tillvänjningsskiva; alltså en skiva som växer ju mer man lyssnar på den. Det faktum att plattan blir bättre från mitten och framåt är en intressant detalj. Betygstrean kan vara i snålaste laget, men det får helt enkelt framtiden utvisa. Jag har gärna fel i just det här fallet.

Magnus Bergström

Doyle Bramhall II ”Rich Man” (Concord/Border)

Det är mycket troligt att Doyle Bramhall II inte är känd för det svenska folket. I alla fall inte för de som hävdar att de tycker om all slags musik.

Hans far Doyle Bramhall (den förste) som gick bort 2011 var en trumslagande Texas-legend, tillika högt aktad kompositör och sångare. Han var dessutom barndomsvän med bröderna Stevie Ray och Jimmie Vaughan vilket av naturliga skäl har satt stor prägel på både faderns och sonens liv.

Doyle Bramhall II startade sin karriär tillsammans med Jimmie i Fabulous Thunderbirds. Efter Stevie’s tragiska bortgång 1990 bildade han Arc Angels med bl.a Charlie Sexton som var en del av Double Trouble’s rytmsektion (Stevie Ray’s kompband).

Det är inte ofta Doyle släpper en soloskiva. Hans idoga turnerande tar mycket tid i anspråk. Eric Clapton fångade tidigt upp honom då han förstod vilken talangfull gitarrist och sångare han hade att göra med. Det mynnade inte minst ut i de bejublade spelningarna på Madison Square Garden.

Doyle har på senare tid försökt att hitta sitt inre jag, vilket kan vara nog så besvärligt. Han har med hjälp av influenser och betraktelser från fjärran länder samt tankar, intryck och erfarenheter från det vardagliga livet skapat 13 sånger och 70 minuters njutning av högsta dignitet. Sånger som inte bara vandrar i de hemtama bluestrakterna utan också återspeglar funk, soul, afrikanska rytmer samt arabiska klangfärger.

Rich Man är inte tillrättalagd för den breda massan, ej heller för att nå toppen på någon lista utan för att i all sin ackuratess ge frid, hopp och glädje. Det handlar om att lära sig av sina misstag, att inte gräva ner sig i misströstan. Att finna lyckan i de små enkla sakerna. Att vara sig själv och ge tusan i vad andra tycker och tänker och att alltid ha plats för förlåtelse och kärlek.

Doyle Bramhall II är en sann artist och han har all anledning att vara stolt över sin musik. Det här är en skiva tillägnad Doyle’s far i himlen och alla vi andra som lever och andas på jorden.

Thomas Claesson

The Coal Porters ”No 6” (Prima/Border)

The Coal Porters bildades i Los Angeles men flyttade till London och skapade på 2000-talet sitt eget sound, akustisk Bluegrass med nya undertoner av Americana. The Coal Porters är: Neil Robert Herd (gitarr och sång), Paul Fitzgerald (banjo och stämsång), Sid Griffin (mandolin), Andrew Stafford (kontrabas) och Kerenza Peacock (fiol och sång). No 6 är deras fjärde album och bandet har turnerat inför stor publik i USA, Frankrike, Irland, Norge och Hultsfred i Sverige.

The Coal Porters har alla ingredienser man kan förvänta sig om man gillar akustisk Bluegrass med inspiration från 1920-talet. Själv är jag kanske lite ljummen för Bluegrass i största allmänhet men Hayseed Dixie, Steve Earle och The Coal Porters utgör undantagen. Första gången jag hörde The Coal Porters var deras förra utmärkta skiva Durango där jag blev mycket förtjust i deras instrumentsättning. Det nya albumet når inte riktigt upp till föregångaren men har en del riktigt bra låtar såsom: Unhappy Anywhere, The Old Style Prison Break och Another Girl-Another Planet.

Börje Holmén

Opeth ”Sorceress” (Nuclear Blast/Sony)

Magister Åkerfeldt med manskap visar med Sorceress vad som är grundbulten i all modern hård rock. Sväng.
För de som tvivlar på att det går att förena gammalt och nytt i musikvärlden, så är det bara att rekommendera den tredje given från ”nya” Opeth. Här återfinns organiskt sjuttiotalsretro i symbios med ett uppdaterat knivskarp ljudbild.
Ingen vän av elgitarrbaserad musik kan missa att lyssnaren får ta del av rockhistoria, serverad i en svängig blandning mellan det stillsamma och det hårt rockande. Hela tiden med undersköna melodier i fokus.
Deep Purple, Blue Öyster Cult, Pink Floyd, Cream, Gentle Giant, Rainbow, Led Zeppelin och de tidiga upplagorna av Genesis, Scorpions och Whitesnake. Det är bara att kasta pil i valfri (hård)rockälskares skivsamling, för att få ett hum om en bråkdel av de oräkneliga influenserna som numera huserar fritt i Opeths musikskapande.
Akustiska Persephone inleder i stillsam stil och förför öronen på ett smått listigt sätt, innan mysrockiga titellåten Sorceress (som saknar refräng!) ser till att festen kan börja på riktigt. Sedan rullar den angenäma musikresan på, fram till den smakfulla avslutningen med smått sköra Persephone (Slight return), som knyter ihop säcken på bästa sätt.
Det är svårt att välja, men de bästa låtarna är titellåten, The wilde flowers, The seventh sojourn och Era.
Sorceress är en ren njutning; speciellt för de som är vänligt inställda till progvärldens snirkliga värld. Men var lugn om du är en metallskalle; lite ettrigare riff dyker upp här och där – utan tvivel finns det en hel del hårdrock kvar i Åkerfeldtorkestern.
Det är med glädje jag konstaterar att Opeth efter några lovande men inte klockrena försök med Heritage och Pale communion, nu har vuxit i progrockkostymen. Fullt ut.
Men det är få skivor som är fullkomliga. För egen del undrar jag vart refrängerna tagit vägen? Jag hittar tyvärr nämligen inte mycket att sjunga med i. Å andra sidan är det här musik som bara kommer att fortsätta att växa, så det är antagligen ett minus som raderas bort med tiden.
Till sist kan jag inte släppa tanken på att Sorceress skulle passa utmärkt som Tim Burton-filmmusik; i ett sagoäventyr för vuxna som utspelar sig i en magisk trollskog med flummiga individer.

Magnus Bergström