I väntan på bättre tider
Jorn ”Heavy Rock Radio” (Frontiers)
I stället för att leverera ett sprudlande album med nya sånger som skulle ha utmanat rösten på ett varierat sätt väljer Jorn att släppa sin tredje coverskiva på mindre än tio år. En sångare med en så potent röst borde få tillgång till mera framåtsträvande tongångar komponerade av nutida låtskrivare.
Innan den dagen kommer så får tolv spretande tolkningar av pop – och rockklassiker utgöra drivfjädern till framtida erövringar. En del av dem borde ha lämnats därhän medan andra ger en välbehövlig hårdrockskänsla avsedd för de riktigt inbitna entusiasterna. Intrycket är dock att de olika framställningarna är tämligen lika i utformningen med ett frimodigt och lite överdrivet drama inlagt i sångerna.
Att Jorn har förkärlek till ikonen Ronnie James Dio är ingen hemlighet och han kan inte heller hålla fingrarna borta från ’Rainbow In The Dark’. Det var inte nödvändigt och den tillför ingenting förutom möjligen tillfredställelse för honom själv.
Fastän Jorn tar i för hela kungariket Norge i Journey’s supernova ’Don’t Stop Believin’’ så har han långt kvar till de höga tonerna från originalet, men ett oväntat hårdrocksvrål strax före 3:e versen får i alla fall mig att reagera med en hastig huvudrörelse mot ljudkällan.
Jorn borde också ha vetat att hur än mycket man sparkar på John Farnham’s ’You’re The Voice’ så går det inte att få liv i den. Mänskligheten är heller inte i behov av ytterligare en variant av Eagles ’Hotel California’. Däremot kan Anni-Frid Lyngstad ha varit någonting spåret med ’I know There’s Something Going On’ (1982) efter att hon lagt dansskorna på hyllan och allt var sagt och gjort med ABBA. I alla fall om man får tro på Jorn.
Såsom säkra kort hämtade direkt från ett poker run återfinns Deep Purple’s ’Stormbringer’ och Black Sabbath’s ’Die Young’ på den nedre halvan av spelfältet. Det får också anses som glädjande att dels Iron Maiden’s ’The Final Frontier’ är bättre än förlagan och dels att inte de norska landsmännen A-ha’s ’Take On Me’ (1985) trillar ut ur skjortärmen som Svarte Petter mot slutet.
Det kan inte bli mer än godkänt för den här utgåvan med en halvpoäng i bonus för rösten som ingen kan ta ifrån honom, även om jag själv gärna skulle vilja det.
Thomas Claesson
