Står sig bra i jämförelse med övriga katalogen
Ian Hunter and the Rant Band ”Fingers Crossed” (Proper/Border)
Engelske Ian Hunter med en bakgrund som sångare i Mott the Hoople, och efter detta soloartist sedan 1975, tillhör de ärrade rockrävarna som gjort allt och sett allt, när det kommer till musikbranschen. Om än inte lika stor som en Mick Jagger eller en Robert Plant, har han varit stilbildande och en föregångare för inte minst flera senare världskända brittisk band.
På senare år har Hunter gett ut flera gedigna soloalbum tillsammans med The Rant Band, där kärleken till musiken och hantverket fortfarande skiner igenom. Allt med värdigheten intakt. Inget trams. Detta gäller även för nya soloplattan Fingers Crossed. En skiva som står sig bra i jämförelse med övriga katalogen. Själv associerar jag vid första lyssningarna en del till Keith Richards soloalbum. Samma släpighet, och samma känsla av att det här är inte en människa som höjer på ögonbrynen inför saker och ting alltför ofta längre. Det är själfullt och aldrig sentimentalt på ett dåligt sätt.
Mest uppmärksamhet i media kring det här skivsläppet har låten ”Dandy” fått, som är en hyllning till David Bowie som gick bort under samma tid som Ian Hunter spelade in Fingers Crossed. Bowie som skrev Mott the Hooples största hit: ”All the young dudes”. Utan denna låten hade Ian Hunter knappast fortfarande gjort soloskivor, vid en ålder av 77 år.
Lyssna på: ”Dandy”, ”Bow Street Runners”.
Henric Ahlgren
Det har gått ett tag sedan jag lyssnade på Ian Hunter. Då var det en inspelning med norska musiker och massor av stråkar. Vad jag kommer ihåg så var det hans ballader som fungerade bäst för hans numera begränsade röst. På inledande spåret på hans nya album har det inte blivit så mycket bättre. Den gode Ian kraxar ganska hest och själva låten är väl ingen höjdare den heller.
Men det blivit bättre som tur är. Dandy, som är en hyllning till kompisen David Bowie, har en helt annan ton i både melodi och uttryck. Sedan fortsätter det med Ghost, White House och Bow Street Runners.
I dessa låtar kan man få en inblick i Ians Hunters förmåga att skriva melodier som fastnar lätt och är riktigt bra. Dessutom ger han här prov på sina lätt nasala fraseringar som bara han kan, med en liten cockneytouch i uttalet.
När Ian Hunter håller ner tempot, skriver bra låtar och anstränger sig att sjunga, så kan han hålla på ett bra tag till. Ska han rocka-till-det så låter det ganska uselt. Han är väl bara en bra bit över sjuttio, och gubbrocken breder forfarande ut sig, så än ska vi inte räkna ut Ian Hunter.
Bengt Berglind
