Besitter fortfarande magin
Håkan Hellström ”Du gamla du fria” (Warner)
Håkan Hellström är ju vid det här laget ett fenomen och en av de vitalaste, säregnaste, mest kritikerrosade och populäraste artisterna bland våra största inhemska stjärnor inom den svenska populärmusiken. Han har en röst, ett musikaliskt sound och en låtkatalog som spelar i en egen slags liga och som går en del stick i stäv med de gängse parametrarna. Lite som Bob Dylan, Leonard Cohen och Tom Waits. Han har den där egenartade auran kring sin musik och sin person. Han har också de hängivna beundrarskarorna. Ja, många har tagit honom till sina hjärtan. Kanske handlar det om en utstrålning av okonstlad äkthet som förmedlas. Kanske handlar det om den genuina livskänsla och kvaliteten i melodierna och texterna.
Jag minns fortfarande när jag hörde debutsingeln ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” på radion för första gången, i början av sommaren 2000, och hajade till. Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan dess och det har hänt mycket i världen, men faktum är att Håkan Hellström fortfarande besitter magin som fick mig att gripas första gången. Kraften är ännu där och det finns överhuvudtaget en slags Peter Pan-känsla och tidlöshet över Hellströms värv som fascinerar mig.
Titeln på nya albumet, ”Du gamla du fria”, är förstås ett statement i dessa tider och som fanatisk läsare av Jan Lööfs tecknade serier när jag var liten blir jag upplivad av att det är Lööf som också levererat det stiltypiska budskapsmättade omslaget. Ett omedelbart klassiskt skivomslag. Den musikaliska helheten drar inte åt ett lika omedelbart håll. Mer experimentella låtar med fötterna sparkande i tidsandan varvas med orkestrerade pärlor med episka stråkarrangemang och ett melankoliskt närmast höstlikt vemod.
Lyssna på: ”I sprickorna kommer ljuset in”, ”Öppen genom hela natten”
Henric Ahlgren
