nyaskivor.se

Foreigner ”Can’t Slow Down” (Ear Music/Playground)

USA-baserade AOR-bandet Foreigner, med engelske låtskrivaren och gitarristen Mick Jones och sångaren Lou Gramm som portalfigurer, slog igenom närmast otidsenligt med sin radioanpassade och mångmiljonsäljande strömlinjeformade rock samtidigt som den första vågen av skramlig punkrock regerade bland erans trendsetters under andra halvan av 1970-talet. Bandet nådde sin konstnärliga och kreativa höjdpunkt 1981 med Mutt Lange-producerade albumet 4 – ett alster som inte är något mindre än ett fullblodsmästerverk inom AOR-klassen med hitlåtar som bl.a. ”Urgent” och ”Waiting For A Girl Like You”. (Punkikonen Johny Rotten har för övrigt i intervjuer på senare år avslöjat att han i hemlighet älskade just 4.)

Den största kommersiella världsomspännande framgången fick Foreigner dock med balladen ”I Wanna Know What Love Is” från albumet Agent Provocateur (1984) – en gospelfärgad låt som egentligen inte kan sägas vara helt representativ varken för gruppen som sådan eller albumet i sig. Enligt Lou Gramm var det också Mick Jones allt större orientering mot ballader som fick gruppen att med tiden falla isär. Ytterligare bidragande orsak kan också sägas vara att Gramm tragiskt drabbades av en hjärntumör och förlorade mycket av sin forna kraft.

Mick Jones har dock nu på senare år självsvåldigt satt upp en ny version av bandet i kölvattnet av den revival som sk. ”classic rock” fått runt millenniumskiftet. Därav albumet Can’t Slow Down med sångaren Kelly Hansen som bitvis låter lite som en klonad kopia av Lou Gramm. Det här är inte alls pjåkigt och väl värt att lyssna på, inte minst för de som gillade Foreigner tidigare, även om någon up-tempolåt till på plattan hade varit bra för dynamiken. Stabila låtar är annars bland annat titellåten ”Can’t Slow Down”, ”Living In A Dream” samt ”Lonely”. Det kan tilläggas att de som sett den här versionen av Foreigner live på senare tid vittnar om att den även ter sig mycket bra på konsertscenen. Men det är klart, det ”riktiga” bandet är det ju inte. Det är ju aldrig den här typen av konstellationer.

Henric Ahlgren

Grimmstine ”Grimmstine” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Grimmstine är ett nytt projekt som har tagit första delen av namnet från
”mannen med läderlungan” Steve Grimmett. Den andra hälften bidrar amerikanske
gitarristen Steve Stine med. Fantasilöst, men förmodligen ett naturligt val av
namn.

På Steve Grimmett’s CV finns sedan tidigare band som ”trash”-legenderna Onslaugh
och för att inte nämna Grim Reaper och Lionsheart. Steve Stine har levt en mera
undanskymd tillvaro ”over there” med grupper som Avian och Methuselah.

I huvudsak är ”Grimmstine” ett ganska varierat album som täcker in hela
spektrumet av ”metal”, från ”heavy metal/trash metal” (”To catch a killer”,
”Take this air”) till mera konventionell melodiös hårdrock (”Supernatural”, ”You
give me love”).

Jag tillhör skaran av beundrare till det sistnämnda. Trots idoga festivalbesök
och då främst på ”Sweden Rock Festival” har jag inte förbättrat min
”headbanging”-teknik, så att jag till fullo kan njuta av ”Trash metal”-banden.
Jag vet dock hur det känns att stå längst fram i ledet omgärdad av fullt
utvecklade ”headbangers”. Det gör mycket ondare än man tror.    

Det känns som om Steve Grimmett och hans ekipage ligger i ”dödens” position i
ett V75-lopp. Det finns betydligt stabilare hästar (andra band) runt omkring
honom. Grimma och betsel måste justeras så att låtarna blir mera effektfulla
rakt över. Skygglapparna bör tas bort, dels för att vidga vyerna och dels så att
man ska komma ihåg låtarna bättre. Att vifta med piskan hjälper föga och att
slutligen dra öronpluggarna känns som en sista desperat åtgärd, vilket
emellertid leder till att han i alla fall kommer tryggt i mål.

De bästa spåren på en i övrigt ganska anonym skiva återfinns på den allra sista
halvan. Monumentala ”Afraid of the dark” där det inte sparas på krutet och den
näst intill perfekta ”power”- balladen ”This don’t look like love to me” som för
att ge lite perspektiv hamnar någonstans mitt emellan Judas Priest och
Whitesnake. Jag undrar också i min enfald om inte Steve Grimmett träffar en halv
ton högre än självaste Bruce Dickinson, men det kan vara en inbillning. Skivan avslutas så näpet av en liten vaggvisa – ”To sing a lullabye”, vilket gör att man somnar gott och undviker de värsta mardrömmarna.

Metallsnurran stannar obevekligen på den förtretliga piggen mellan siffra 2 och
3. Det är inget dåligt betyg, men heller inte jättebra. I ingenmansland kan man
säga.

Grimmstine’s dagar kan vara passerade innan de ens har börjat, men det kan också
vara så att något stort är på gång bakom hörnet. Det får framtiden utvisa.
Intill dess duger gott denna fleromättade ”metal-sandwich”.

Nej, nu tror jag det är dags att ta en smörgås själv och vad är bättre än en
macka med äkta Gustafskorv (hästkorv) som pålägg. Det kan behövas efter allt
prat om hästar och ”metal”.

Thomas Claesson

Fotnot: Gustafskorv är en basturökt korv med 80 % kötthalt (Hästkött).
Originalet tillverkas i Gustafs utanför Borlänge.

W.E.T. ”W.E.T.” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Tänk dig följande fight: I ena ringhörnan alla med fördomar mot så kallade projektgrupper. I andra ringhörnan Frontiers Records, skivbolaget bakom projektgruppen W.E.T. Vinnare: Frontiers Records på (nästan) knockout. Och det är förstås en logisk vinnare, för det är nämligen följande rutinerade herrar som rört ihop W.E.T.-ingredienserna till en välljudande AOR-gryta: Robert Säll (Work Of Art), Erik Mårtensson (Eclipse) och Jeff Scott Soto (Talisman, Yngwie Malmsteen med flera).

Inledande dubbelmackan med riviga Invincible och singellåten One Love sätter ribban högt. Det är rentav så att just Invincible är en av dom finaste stunderna i Jeffs långa karriär. Men bästa låten är suveräna Put Your Money Where The Mouth Is (stilpoäng för rolig titel). Närmare en perfekt AOR-låt med riv i går helt enkelt inte att komma. Underbart svängig! Och i början av låten gör herr Soto sin bästa David Coverdale-imitation när han ylar kraftfullt. Fina balladen One Day At A Time med ett gnistrande gitarrsolo borde ha fått avsluta skivan på ett snyggt sätt. Jag skriver borde, för därefter följer tre låtar som är orsaken till att betyget på skivan inte blir högre: det är tre i sammanhanget ganska slätstrukna låtar.

Slutintrycket blir hur som helst att W.E.T. slagit till med en lovande banddebut, inget snack om den saken. Törs man hoppas på någon eller några livekonserter framöver? För det vore synd om det enbart handlar om ett studioprojekt.

Magnus Bergström

Porkbelly Futures ”Porkbelly Futures” (Cordova Bay/Hemifrån)

Har man bestämt sig för att handla ett paket bacon på 200 gr till ett redan
fastställt pris, så går man med fördel ner till den lokala Konsumhandlaren.
Har man däremot för avsikt att handla med sidfläsk-derivat (pork belly futures)
får man bege sig ända till Chicagobörsen (Chicago Mercantile Exchange). Här
styrs priset på detta frysta sentiment som vanligt av tillgång och efterfrågan.

När då ledtrådarna som ger en förklaring till namnet på bandet har lagts ut
är man givetvis mycket intresserad av hur dom låter också. Min förkärlek till
grisfötter och blues gör att detta band känns mycket lockande. Dags att
sätta gaffeln i denna fläskkvintett.

Kanadensiska Porkbelly Futures är ett så ovanligt koncept som en kombination
av både musiker och tillika författare. Att besitta den gåvan är få förunnat.
Paul Quarrington gitarr/sång, Stuart Laughton trumpet/mandolin/gitarr, Rebecca
Campell sång, Chas Elliot bas och slutligen Martin Worthy på trummor bildar
onekligen ett mångfacetterat band.

Texterna blir genast mera intressanta då man vet att bandmedlemmarna
besitter litterära förmågor. Associationer med verk av Ernest Hemingway finns
där. Inga yviga svängar utan jordnära berättelser som alla känner igen. Förlorad
kärlek/kärlek som hittas, ensamhet, flickor med åtsittande klänningar och en
desperat kamp att få tillbaks sitt kvarglömda bowlingklot.

Jag förlåter dom för stöveltrampen på den andra sidan gärdsgården. I den
hagen där countrymusiken har sina rötter. Jag är evigt tacksam för att det finns
en ilsken gumse där som motar tillbaks alla inkräktare. Country bör man i
möjligaste mån undvika även om det är svårt då infiltrationen i blues och
även rock för den delen kan vara hårfin och svår att bemästra. Några stänk av
country får man leva med. Det är den krassa verkligheten.

Jag hör influenser av Amazing Rhythm Aces (”Bon Vivant”), Little Feat
(”Steamwhistle”) och Crosby, Stills, Nash & Young ( ”Hi, Down Honey”).
Således en mycket bra plattform att göra avstamp ifrån.

Bästa spåren är utan tvekan ”Alberta Springtime” som slår an en bluesig
oemotståndlig ton och ” Sad Old Love Affair” som trots titel gör att
man släpper alla bekymmer för vinden. Den humoristiska träffsäkerheten finns
nämligen där hela tiden. Lyssna bara på ”Handsome Devil Ray” där Qarrington
och Campell sjunger duett i en helt sanslös historia. Sångare med bra röster och
texter med roliga undertoner ger alltid extra poäng. Det bara är så.

När man lever i en stressad tillvaro, då känns det onekligen skönt att ta en
andhämtningspaus och lyssna på något riktigt avslappnande. Det är här
Porkbelly Futures kommer in i bilden.

Thomas Claesson

Crematory ”Infinity” (Massacre/Sound Pollution)

Crematory heter det tyska goth/death bandet som under nästan 20 år har producerat musik som ändå på något vis inte slagit igenom fullt ut. Nog för att man varit aktiv under en lång period och man har släppt många skivor, men samtidigt kan de inte direkt länkas samman med andra giganter där ute. När deras senaste skiva ”Infinity” dök upp var jag en av få i min bekantskapskrets som faktiskt var medveten om detta. Jag ska dock ärligt säga att efter skivan ”Illusions” så hörde jag inte bandet förrän deras reunionskiva 03-04. Nu har man haft ungefär 6 år på sig sedan återföreningen, och det var 20 år sedan gruppen bildades; man tycker att de borde vara riktigt etablerade vid det här laget.

Jag kan bestämt påstå att jag är både positiv och negativ till den nya skivan. Att Creamtory började som ett lite för tungt band för min smak är det ingen tvekan om, men man har sakta ändrat på sig. Skivan ”Revolutions” var enligt mig en vändpunkt eller en ny början för bandet. Jag blev själv så imponerad att jag efter detta mästerverk inte tänkte missa ett enda album. Men sedan dess har bandet fortsatt att utveckla en mjukare sida. Det är på något vis till en överdrift. När det absolut inte är något fel på ljudbilden eller deras karaktär, känner jag ändå inte riktigt samma entusiasm som 2004. Jag hoppas att man vågar trycka till lite extra.

Det är absolut inte något dåligt album och för er som missat Crematory är detta en garanterat bra skiva att börja med. De flesta fans av den lite ”mörkare” genren inom metal skall nog hålla ögonen öppna för Infinity i affärerna eller på nätet. Jag hoppas ändå att man tuffar till sig aningen och försöker ta sig tillbaka till Revolutions. Några låtar man kan kolla upp från skivan är titellåten ”Infinity” men också ”Out Of Mind” samt ”Where Are You Now”. Deras cover på Monster Magnet´s ”Black Celebration” är intressant likväl. I mina ögon bör man kunna förvänta sig mer av Crematory, men det är ändå en bra skiva.

Ricky Löfqvist

Heather Myles ”In The Wind” (Me & My/Playground)

Heather Myles debuterade 1992 med sin honky tonk country. Många gånger när jag lyssnar på country så har jag svårt att tro på vad artisterna sjunger om; men när Heather Myles sjunger tror jag på vartenda ord. Hon kör bootsen djupt ner i den tradionella countryn och vänder Nashville ryggen.

Tex-mex duetten ”Don’t Call Me” med Willie Nelson är en smittande pärla som gör att man sitter och gungar med i dragspelssvänget! Många av låtarna är lysande och några som sticker ut är ”Mama’s A Star”, ”Smokin’, Drinkin’, Dancin’ Again”, ”In The Wind”. Texterna är en blandning av traditionellt honky tonk-tema, vilket är eländes beskrivningar av livets plågor (”Broke And Broken Hearted” beskriver eländet i ett upptempo istället för något släpigt långsamt. Förvirrande men mycket roande.), till personliga reflektioner över tiden som flytt.

Heather Myles hade från början tänkt sig en karriär inom familjeföretaget i Kalifornien som föder upp kapplöpningshästar. Men familjens eget musikintresse gjorde att hon tog steget fullt ut och satsade på musiken. Hon har en ganska tapper och växande skara fans i USA och Europa (förfäderna härstammar från Skottland) och i vår kommer hon över till Europa och ger en hel del konserter i England, Skottland och Holland. Hon lär inte få mindre fans under dessa konserter, det är jag helt säker på.

Torsten Ferm

Mofeta & Jerre ”Bomben” (Pumpa/Universal)

Efter suveräna singlarna Fonky Fly, Sitter som en smäck och senast Bättre i Berlin som sett till beats och svängfaktor inte riktigt nådde samma höjder som de två föregående, släpper duon Mofeta och Jerre första fulllängdaren Bomben.

”Varenda gång jag lägger text på beats/så blir det sexig skit” rappar Mofeta i titellåten och ett annat spår introduceras som följer: ”känner du lukten? Det luktar klassiker!”

De har attityd som få (kaxighet hör ändå till genren) och lyckas faktiskt leva upp till det, med glimten i ögat. Det är tämligen jämnt, coolt funkigt sväng och genomgående bra texter. Jerre står för beatsen, Mofeta för texterna.

Det är bara att konstatera att svensk hiphop anno 2010 är starkt på g. Mycket tack vare Mofeta & Jerre, som även turnerar flitigt (se fina hemsidan mofetajerre.se för mer info).

Mats Johansson

Marina & The Diamonds ”The Family Jewels” (Warner)

Mediahypen av Marina & The Diamonds gör att de har mycket att leva upp till med debutalbumet. Jag tycker nog att Storbritanniens nya stjärnskott gör en kanonstart, och levererar träffsäker pianopop. Den är proffsigt producerad och tankarna går till vår svenska Marit Bergman och Kate Bush röster. Marina är bara 24 år och har grekiskt/walesiskt påbrå. Trots sin ringa ålder verkar hon ha upplevt mycket om man skall tro att texterna är självbiografiska. Hiten ”I am not a robot” har snurrat på radion och är bara en av 12 snärtiga popdängor på skivan. Det här är bara början på en lysande karriär om det fortsätter så här bra!

Mattias Ransfeldt

Johnny Cash ”American Recordings VI: Ain’t No Grave” (Lost Highway/Universal)

Johnny Cash (1932-2003) samarbete, under den sista kreativa fasen av sitt liv, med producenten Rick Rubin på de s.k. American Recordings-inspelningarna mellan 1994-2003 har kommit att utkristallisera sig till något av de märkligaste och mäktigaste projekten i den musikaliska populärkulturens historia. Cash monumentala återkomst i slutet av sin levnad saknar på många sätt motstycke.

På en serie skivor numrerade från I-VI sjunger Cash, på ett ofta lågmält och sparsmakat sätt, egna sånger och framförallt tolkningar av på andra artister, bl.a. en del otippade nutida val – där Cash makalösa version av Nine Inch Nails låt ”Hurt” blivit mest känd. Det övergripande resultatet har utmynnat i en samling unika album som många idag räknar till bland det bästa Cash gjort och där han med tyngden av sin samlade livsvisdom och sitt närmande mot livets slut, sjunger med en anmärkningsvärd och närmast översinnligt själful laddning som om vore han en inkarnation av någon av de mest ikoniska av profeter hämtade ur Bibelns mytologi.

Efter förra postumt utgivna albumet American Recordings V: A Hundred Highways (2006) kommer nu efterföljaren American Recordings VI: Ain’t No Grave, som sägs vara det sista albumet i serien och innehåller framförallt låtar som Cash spelade in veckorna innan sin bortgång. På skivan består merparten, som tidigare, av tolkningar av andras material här bl.a. Kris Kristofferssons ”For the Good Times”och Sheryl Crows ”Redemption Day”. Det återfinns också, liksom som på föregående plattor, flera sånger ur traditionell amerikansk kristen kanon, exempelvis titellåten. Albumet påminner i stora delar i ton och stil om förra A Hundred Highways, och inte minst tematiken på den valda titellåten bär vittnesbörd om att Cash här faktiskt rent bokstavligen ”sjunger på sista versen”. Detta är mycket andäktigt och gripande att höra. Trösterikt nog vilar det ändå något ljust och hoppfullt över avskedet och slutbudskapet.

Och visst är det en sanning Johnny Cash uttrycker när han på titellåten proklamerar: ”Ain’t no grave can hold my body down.”

The Man In Black lever fortfarande i allra högsta grad.

Henric Ahlgren

Dream Evil ”In The Night” (Century Media/EMI)

Som vanligt när Dream Evil är i farten så handlar det om melodiös metal enligt skolboken och alltså inget nytt under solen. Men det är förstås inget som bandets fans hakar upp sig på, för de förväntar sig alltid nostalgiljudande metal i välproducerad förpackning (signerad Studio Fredman) och får det – gång på gång.

Det ska dock sägas att avslutningslåten på In The Night faktiskt är liiite originell (se nedan). Redan tidigt avfyras två av skivans bästa låtar: In The Night och Bang Your Head, som båda har typiska Dream Evil-texter om hur underbart det är med metal. Det är nog bara Dream Evil och Manowar som klarar av att skriva sådana texter och komma undan med hedern i behåll.

Skivans två utropstecken är:
1. Avslutande The Unchosen One med rentav smått progressiva/symfoniska inslag. Se där; en låt som bryter det traditionella mönstret (men den har släktskap med The Chosen Ones och Chosen Twice). Mer av den varan på nästa skiva, tack!
2. Vackra power metal-balladen The Ballad (kul titel) med för bandet typiska textrader som ”we believe in drinking booze and act like swines”.

På minuskontot? Jo, låtar som inte imponerar lika mycket är ganska intetsägande Immortal och Frostbite.

Individuellt kan noteras att sångaren Niklas Isfeldt har den perfekta rösten för ändamålet, i stil med Ralf Scheepers (Primal Fear, ex-Gamma Ray). Lyssna bara på sista refrängen i Electric, med sångslingor av bästa kvalitet. Örongodis!

För den som hakar upp sig på att bandet ibland kan vara svårt att ta på allvar är inte In The Night att rekommendera. Men för oss andra, som helt enkelt tycker om bra metal, är det bara att lyssna och ryckas med av bandets livsbejakande texter.

Magnus Bergström