nyaskivor.se

Sophie Zelmani ”I’m the Rain” (Epic/Sony)

Trots sin lågmälda och mjuka framtoning både musikaliskt och som person är Sophie Zelmani, i mitt tycke, en av våra mest distinkta och kraftfullaste artister. För mig låter Zelmani lite som jag inbillar mig att en kvinnlig ängel skulle låta om hon fick för sig att anta jordisk form, bli singer-songwriter och spela in skivor. Ja, det vilar något tidlöst över Zelmani som gör att jag tror att hon kommer att leva kvar länge och slutligen får ta plats i samma pantheon som t.ex. vår älskade Monica Zetterlund. För så bra är Zelmani.

Förra albumet The Ocean And Me (2008) var en underbar skiva och ett balsam för själen att lyssna på. Nya skivan I’m the Rain låter ungefär som titeln annonserar: som ett ljuvt och stilla regn – förslagsvis ett vårregn. Kan behövas efter denna vinter.

Henric Ahlgren

Dark Tranquillity ”We Are The Void” (Century Media/EMI)

Det är när man hör skivor som den här som man är stolt över att vara född i Sverige.
I hela 21 år har Dark Tranquillity och deras melodiösa death metal haft en stor och viktig del i det så kallade Göteborgssoundet. Bandet har nått stora framgångar men rent allmänt anses ändå att dom borde vara ännu populärare (se In Flames).

På nya given We Are The Void är dom elektroniska ljuden påtagliga, men samtidigt bjuds på flera låtar som är både snabbare och hårdare än vad som varit fallet dom senaste åren. Motsägelsefullt? Javisst, men likväl lyckas bandet styra skutan i hamn på ett bra sätt.

Rivstarten med ösiga Shadow In Our Blood är en av skivans bästa stunder. Men min absoluta favoritlåt är In My Absence, ja det är rentav en av alla tiders bästa Dark Tranquillity-låtar. Suverän låt med suveränt gitarrspel av Niklas Sundin och Martin Henriksson. At The Point Of Ignition maler på i effektiv stil och lämnar lyssnarens öron mörbultade. Aggressiva I Am The Void med sångaren Mikael Stanne i högform är imponerande. Avslutar skivan på bästa sätt gör smått episka gothdoftande Iridium.

Individuellt måste självklart Mikael Stanne nämnas; hans röst är utan tvekan en av dom absolut bästa i hela death metal-genren. Han levererar alltid.

Att det trots ovanstående beröm inte blir toppbetyg beror på att några av låtarna är skrivna enligt typisk ”DT-mall” och därmed inte tillför så mycket.

Och trots ett nytt, bra skivsläpp så är det live som bandet verkligen kommer till sin rätt, vilket livedokumentationen Where Death Is Most Alive är ett lysande exempel på.

Så vad väntar du på…? Köp genast We Are The Void OCH biljett till passande konsert/festival med Dark Tranquillity.

Magnus Bergström

Tomas Andersson Wij ”Spår” (Ebeneser recordings/Bonnier Amigo)

Det är plockande gitarrer och helt vanliga Tomas Andersson Wij-texter. Ska jag välja mellan David Urwitz och denne herre så väljer jag herr Urwitz.

Bästa spåret är ”Svenska zombies”. Jag kan tänka mig att Kent skulle kunna låta så om de körde lite mer avskalat, men det är ju inte min favoritgrupp direkt, så det är inget bra betyg att bli jämförd med just Kent. Inte i min bok.

Det är skönt och avskalat och producenten Tobias Fröberg har gjort ett bra jobb. Tomas har också gjort ett bra jobb med låtarna, men bra räcker inte här. Det blir lätt tråkigt och ointressant efter några lyssningar. Att han i ”Spår” sjunger om Lesjöfors är väl en behållning i sig.

Mattias Ransfeldt

Jay Sean ”All or nothing” (Universal)

Kamaljeet Singh Jooti med artistnamnet Jay Sean från Hounslow utanför London tänjer inga gränser musikaliskt med sitt tredje album All or nothing. Däremot är det det första att släppas på den amerikanska marknaden, pushat av heta etiketten Cash money records.

Sett till musiken, är det oförändrat samma r´n´b-pop som på de två tidigare plattorna: profillöst, ospännande och lätt att glömma. Direkt dåligt är det inte, ändå. Här finns catchy tralldängor enligt hitfabrikens formulär 1 a och Jay Seans väna, ljusa sockerstämband triggar säkerligen igång ett otal kärleksträngtande tonårsflickhjärtan.

Som gäster märks exempelvis Lil Wayne och Sean Paul.

Mats Johansson

Jörgen Kjellgren ”Noir Syndrom” (Cosmos Recordings/Bonnier Amigo)

Ur askan av Oh Laura reser sig Jörgen Kjellgren. Hans soloalbum har rent utav fantastiska texter och de går i moll. Kjellgren är en ny favorit bland artister som sjunger på svenska. Nu är han bland mina topp fem. David Urwitz och Christer Lindén är också viktiga namn att nämna på min lista. Skivan växer hela tiden, den har sorg, utanförskap, Frankie Lane och Edie Brickell. Det räcker gott och väl för mig.

Kjellgrens solodebut är rena rama berättarstugan. I love it!

Mattias Ransfeldt

Joel Rafael ”Songs of Woody Guthrie Vol 1 & 2” (Inside Recordings/ADA Nordic/Warner)

Vad har Billy Bragg, Wilco och Joel Rafael gemensamt? De har alla fått förtroendet av Nora Guthrie (Woodys dotter) att skriva musik till några av all den Woody Guthrie-lyrik som aldrig fick musik av Woody själv. Wilco och Billy Bragg gjorde det tillsammans med bravur på två skivor (”Mermaid Avenue” och ”Mermaid Avenue vol.2”) som släpptes 1998 och 2000. Dessa två album innehöll bara låtar som inte tidigare varit utgivna. Joel Rafael däremot har på sina två album med Woody Guthrie-tolkningar blandat gamla klassiker med mindre kända gamla låtar och helt nya tidigare outgivna låtar.

Den första skivan ”Woodeye” kom 2003 och uppföljaren ”Woodyboye” släpptes 2005. Nu är dessa två samlade på i en snygg digipackbox med titeln ”The Songs Of Woody Guthrie Vol. 1 & 2”. Musikaliskt ger Joel Rafael och hans band Woodys låtar stor rättvisa och gör dem större och fylligare än vad de var i original genom att använda sig av fler instrument än bara gitarr och sång. Genom valet av låtar på skivorna visar Joel på Woody Guthries storhet och enorma bredd. Här finns låtar om bland annat kärlek, politik, religion och medmänsklighet. Den enda av alla Woodys sidor som Joel inte har med är Guthries något barnsligare sida med låtar för den yngre publiken.

Den första skivan är bra och den andra är ännu bättre. Den första är främst inriktad på Woodys största låtar medan den senare är mer inriktad på tidigare okända låtar (även om båda volymerna innehåller lite av allt). Detta är en kanondubbel som alla americanaälskare bara måste ha i sin skivsamling.

Lars Svantesson

All time low ”MTV unplugged” (Hopeless Records/Sound Pollution)

Hade ingen aning om att MTV fortfarande höll igång sin unplugged-serie. Trodde dom bara visade dokusåpor och reklam för diverse mobiltillbehör nuförtiden. I vilket fall som helst så består All Time Low’s senaste begivenhet av just en MTV unplugged-spelning. För de som inte har en aning om vilka All Time Low är, eller vilken typ av musik de lirar så är det ett gäng amerikanska grabbar som spelar väldigt amerikansk musik. Det är college punk/pop/rock som gäller i samma skola som Simple Plan.

Hur funkar det utan massor med distade gitarrer då? Jodå det funkar helt okej, men det märks stundtals att de inte riktigt är vana att spela så ”naket”. En del små fel letar sig in här och där, och sången samt stämsången lämnar bitvis en del att önska. Enligt mig är A T L’s stora styrka låtarna. Det är hittigt värre och dom har ordentligt klistriga refränger. Trodde nog inte att jag skulle lyssna särskilt många gånger på den här skivan men den har faktiskt snurrat åtskilliga gånger i min spelare.

Som en liten bonus får man även med konserten på DVD och det kanske kan va en nåt för dom inbitna fansen.

Hade jag fått önska nåt hade det varit att man skulle bjudit på lite fler låtar än de 6 som finns på skivan. Sen tycker jag mycket mer kraft kunde lagts på att få till roligare akustiska arrangemang. Kanske tagit in stråkar på någon låt eller lite piano. Som det är nu så har de helt enkelt bara slagit av stärkarna och gett en tamburin till trummisen.

Anders Larsson

Kittie ”In The Black” (Massacre/Sound Pollution)

När inte Mercedes och Morgan (Lander-systrarna) bråkar med andra eller skapar kläder så spelar man faktiskt rätt trevlig musik också. Det var ganska många år sedan jag första gången slängde in en skiva med det märkliga namnet ”Kittie”; det var absolut inga kattungar som hade skapat albumet. Faktum är att jag själv endast var 12 år då, men inte kunde jag tro att 4 tjejer kunde vara så tuffa. Efter en något kontroversiell karriär har Kittie nu varit igång i ca 10 år. Jag personligen tyckte bandet hade tappat allt när medlemmar som Fallon Bowman hoppat av, som senare gått klart skolan och nu är aktuell med eget album. Det som var unikt med Kittie försvann liksom och det har inte blivit samma sak sedan dess.

När nya skivan ”In the Black” skulle produceras bestämde sig bandet för att verkligen göra en monsterskiva, The Beast som man själv hävdar. Detta var inte något bra tecken eftersom Kittie´s största problem har varit att de gått från att vara tunga till extrema. Och Morgan är inte direkt den bästa sångerskan i mina ögon. Till råga på det har man endast systrarna Lander kvar från vad som egentligen skall vara Kittie. Nyintagna Tara McLeod och Ivy Vujic är inte några karaktärer precis. Men även om jag förväntade mig katastrof är inte albumet så tokigt. Det är tungt visserligen, men refrängerna är riktigt bra. Det är många låtar som känns väldigt melodiösa. Det märks på så vis att man försöker hitta tillbaka till rötterna. Som band har Kittie alltid varit mycket duktiga, det är teknisk briljans och minst lika bra som andra band inom samma genre.

Jag känner stor glädje att jag faktiskt hittar något bra alls här, men lika glad kanske inte alla bli över detta faktum. När jag tycker att Kittie tagit rätt riktning kanske andra hävdar motsatsen?
Men med låtar som ”Sorrow I Know”, ”Now or Never” visar man upp en sida man inte visat på länge. Med låten ”Kingdom Come” har man bevisat att inte bara instrumentala låtar från Metallica kan vara mästerverk. Förutom dessa låtar tycker jag även ”Cut Throat” och ”Ready Aim Riot” är bra. Det mesta på skivan är helt okej, men det känns ändå som det är branta kurvor med bra och dåligt inom varje spår.

Eftersom Kittie är unikt och trots att de har svårt att hitta sig själva, framförallt tack vare byte av medlemmar, så blir det ändå ganska bra i slutänden. Jag hade givetvis lätt kunnat peka ut saker som de kunde göra bättre. Och jag saknar Fallon mer än någonsin eftersom man på den här skivan är närmare sitt ursprung än någonsin förut. Det känns som Kittie borde försöka snälla till sig ännu mera på samma vis som Crematory gjorde (vilket jag nämner i min kommande recension), men inte för mycket. Det är en balansgång utan dess like det här. Man märker tydligt brister i Kittie´s musik tyvärr, inte minst på låten ”The Truth” som är horribel. Trots allt en trea vilket ju får klassas som klart godkänt som helhet.

Ricky Löfqvist

Scott Kirby ”Row me home” (Little Flock Music/Hemfrån)
John Batdorf  ”Old man dreamin’ ” (BatMac Music/Hemifrån)
Carus Thompson ”Creature of habit” (Valve/Proper/Border)
Dan Krikorian ”Colors and Chords” (Krikorian Music/Hemifrån)

Fyra för mig okända singer songwriters från USA och Australien gör sin egen musik i ett försök att skaffa sig sin en egen marknad och en egen identitet i musikskapandet. Det kan gå hyfsat bra för några av dessa om de spelar live där de bor och verkar. Musik, sång och texter är habila hantverk hos dessa herrar, som inte verkar vara några rookies. I deras musik  kan man spåra influenser av giganter i samma bransch. Ekon av Paul Simon, James Taylor, Graham Nash och några till  förekommer titt som tätt.

Störst chans i kvartetten har Scott Kirby med sitt varma Florida sound och en hög eminenta studiomusiker som gör att låtarna guppar fram, lojt och behagligt. John Batdorf och Carus Thompson sjunger bra och har en del sköna gitarrinpass på sin plattor, medan Dan Kirkorians musik bara flyter förbi utan att lämna några  större avtryck. Dessutom har jag svårt att tro att någon skivdistributör på våra breddgrader kommer att lägga två CD i kors för att plocka in dessa plattor i sina lager. Nej, söker du relativt okänd musik är nätet en guldgruva, men det visste du väl redan.

Bengt Berglind

Keel ”Streets Of Rock & Roll” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Är en Keel-comeback år 2010 motiverad? Ja, eftersom Ron Keel (sång), Marc Ferrari (gitarr), Brian Jay (gitarr), Geno Arce (bas) och Dwayn Miller (trummor) med Streets Of Rock & Roll visar att bandet har en del kvar att ge.

För den som tvivlar är det bara att lyssna på det perfekta argumentet, nämligen inledande låttrippeln Streets Of Rock & Roll, Hit The Ground Running och Come Hell Or High Water. Dom låtarna ger nämligen öronen precis det dom vill ha i fallet Keel; melodiös hårdrock med medryckande refränger. Serverat med en lagom dos attityd. Visst är titellåten i smörigaste laget men dess självbiografiska text med glimten i ögat kompenserar det.

Come Hell Or High Water är mycket bra och sitter direkt i huvudet och det är utan tvekan skivans bästa låt. Ja, en av Keels absolut bästa låtar överhuvudtaget. Stilsäkra powerballaden Does Anybody Believe låter bra i öronen på den som är lagd åt det sentimentala hållet. Medryckande The Devil May Care (But I Don’) med en låttitel som många textförfattare önskar att de kommit på visar att det aldrig är fel med modern poesi. Rytmstarka Gimme That är också bra i all sin rakt-på-sak-enkelhet. Ett par av låtarna är dessvärre standardlåtar på tomgång (exempelvis tjatiga Live) och utan dessa hade betyget blivit högre.

Hur som helst; efter att ha lyssnat igenom skivan ett antal gånger så är det bara att konstatera att bandet ger ett oväntat piggt intryck. Produktionen av Pat Regan (Kiss, Warrant m.fl.) är bra och samtliga bandmedlemmar hörs lagom mycket. Visst handlar det om ett ljudmässigt mer tillrättalagt Keel än på exempelvis Gene Simmons-producerade The Right To Rock (nyrelease-aktuell) men det gör bara Keel gott. Och det märks att åren utanför rampljuset har varit välgörande för Rons röst; han skriker mindre och har en mer återhållsam sångstil vilket passar honom bättre.

För den som är sugen på melodiös hårdrock med refränger som fastnar fort och gitarrsolon att spela luftgitarr till (det är nog så här Bon Jovi vill låta nuförtiden) så är Streets Of Rock & Roll en alldeles utmärkt skiva. Men för den som vill ha något nyskapande är det bara att leta vidare… Hur som helst; Keel kommer att göra succé på den nystartade festivalen Stockholm Rock Out, var så säkra.

Magnus Bergström