nyaskivor.se

Ringo Starr ”Y Not” (Universal)

Det är det 16:e studioalbumet från den här herren som en gång var trummis i The Beatles. Personligen har jag aldrig brytt mig om Ringo Starr; fick för mig att det inte var nåt för mig. Gillade Beatles. Diggade George Harrison, John Lennon och The Wings. Glömde nog bort Ringo någonstans.

”Y not” gästas av Paul McCartney, hans svåger Joe Walsh och Joss Stone mfl. Ringo är runt 70 bast, ser ut som Billy Butt och har en kropp som Magnus Uggla.

Skivan är inte speciellt inspirerande, nyskapande eller på något vis intressant. Den bara är.

Mattias Ransfeldt

The Brilliant Mistakes ”Distant Drumming” (Aunt Mimi’s Records/Hemifrån)

Blanda tidiga Elvis Costello & the Attractions, Squeeze, Crowded House samt klassiska popgrupper som Beatles, The Byrds och The Beach Boys och krydda det med en dos av Neil Young så får ni TBM.

The Brilliant Mistakes blandar amerikansk folkmusik, R & B och rock emellertid låter de som en blandning av Wilco, The Jayhawks och My Morning Jacket och får till det där pop´n roll soundet.  Tyvärr blir det lite anonymt och slätstruket och även om de låter som jag skriver ovan blir de egentligen bara kopior av dessa grupper. Det blir inte bra det är ett av deras misstag, de gör det inte till sitt eget, utan blir bleka karbonkopior istället.

Mattias Ransfeldt

Tubelord ”Our First American Friends” (Hassle/Sound Pollution)

Trots flertalet lyssningar har jag fortfarande inte fått fullt grepp över den här skivan. För varje lyssning upptäcker jag något nytt och detta kommer jag säkert göra de nästkommande gångerna också. Det kan bero på att musiken har en bred ljudbild med mängder av ljud och musikaliska intryck. Rent genremässigt skulle jag villa placera in Tubelord i crossoverfacket mellan pop/rock och hardcore, tycker de närmast påminner om av bandet ”At The Drive In”. I likhet med tidigare nämnda band mixas lugna pop/rock delar på ett stilfullt sätt med tunga och hårda partier.

Trots att det egentligen inte är något nytt att mixa lugnare pop/rock med tyngre hardcore liknande musik så upplever jag att Tubelord är välbehövlig frisk fläkt. Jag tycker de gör denna mix på ett nytt och spännande sätt. Det beror nog på att trots att det blir tungt och hårt så behåller man melodierna i ljudbilden.

Jag störtdiggar det faktum att deras låttitlar är ren poesi i sig. Eller vad sägs om bland annat ”Your bed is kind of frightening”, ”Cows to the east cities to the west” och ”He awoke on a bench in Abergavenny”. Den sistnämnda är i dagsläget min favoritlåt på de brittiska Tubelords första fullängdare ”Our First American Friends”.

Detta är en bra skiva som säkert kommer växa en bra bit över det betyg som jag ger den just nu. Jag skulle inte bli speciellt förvånad om den här skivan kommer finnas med på min topp10-lista vid slutet av året. Detta för att den har vuxit och blivit starkare och mer intressant för varje lyssning hittills och jag misstänker att den kommer fortsätta med detta många lyssningar framöver.

Lars Svantesson

JD Souther ”Rain” (Slow Curve Records)

J.D. Souther har några kritikerrosade soloalbum bakom sig när denna web-EP med livelåtar dyker upp. Han är däremot minst lika känd för att skriva låtar för och tillsammans med andra artister och har bland annat skrivit låtar för Eagles, Bonnie Ratt, Roy Orbison för att nämna några få av alla de han har jobbat med genom åren.

Rain är en 7-låtars live EP som bara finns att köpa via Southers egen hemsida (Klicka på bilden för att komma dit). I vanliga fall skulle jag vilja placera in Souther i country/americana-facket men den här livespelningen spelar de låtarna i jazztolkningar. Vilket gör skivan perfekt för avslappning efter en hård arbetsvecka. Bästa låtarna är ”Journey Through The Nile” och ”New Kid In Town”.

Jag gillar vad jag hör, men däremot tror jag att detta är en utgivning som främst kommer locka de redan inbitna fantasterna till ett köp. Men blev du det minsta intresserad efter att du läst det jag skrivit är den helt klart värd att kolla upp. Ett tips är att gå till hemsidan och lyssna på smakproven som finns där.

Lars Svantesson

Levon Helm ”Electric Dirt” (Caroline/EMI)

Att visa respekt för äldre och framlidna är en självklarhet. Att en man som
Levon Helm både har överlevt och medverkat på Woodstock-festivalen väcker
dessutom en känsla av beundran och ödmjukhet. Den snart 70-åriga trumslagaren
från Arkansas hade bästa stolen inom synhåll när han 1969 sjöng med sitt band
vars namn var just – The Band.

Första sången ut blir ”Tenesse Jed” med signum Jerry Garcia i salig åminnelse.
Musik skapad för ett par solglasögon – med så svart glas att ingen ens vet ditt
namn – en blå-tonad Fat Boy (Harley – Davidson) och några mil asfalt. Den
amerikanska drömmen är förverkligad. Du är fri som fågeln och ingenting kan
stoppa dig på prärien när du glider fram i en oemotståndlig Greatful Dead-anda.

Två stycken Muddy Waters melodier ”Stuff you got to watch” och den ack så
sanningsenliga ”You can’t lose what you ain’t never had” är en självklarhet i
dessa sammanhang. Den förra en lunkande visa ackompanjerad av dragspel och
tacksam refräng som inbjuder till allsång. Den senare med en mandolin som
huvudinstrument vars närvaro skapar en exceptionell fridfullhet. 
      
En träkyrka i södern med gospel som dånar mellan väggarna. ”Move along train”
och den formidabla ”When I go away” glänser båda i skenet av kyrkans
kandelabrar. Helm’s lantliga helighet växer ikapp med körens svävande ande,
vilket gör helheten till något som griper tag i både kropp och själ.  Man måste
ha ett hjärta av sten för att inte ryckas med i den totala hängivenheten som
återspeglas här. Ett sista moment innan det hela är över.

Helm’s röst är inget annat än ett släpande, skrovligt läte som återuppväcker
decennier av sånger, lika ärligt och sant som tidens obevekliga klocka. Det
finns över huvud taget ingen elegans, förutsatt att man inte räknar mänsklig
värdighet och integritet som en värdefull dygd.    

Helm förvaltar arvet från 60-och 70-talet med stolthet och finess. Inte mycket
har egentligen förändrats. Livet i södern är sig likt. Grodorna kväker i
Louisianas träskmarker och syrsorna öronbedövande spelande fortgår som det
alltid gjort. Helm återupplivar och målar upp musiken precis som den skall vara.
Att komponera odödliga mästerverk som The Band’s tidigare ”The Weight” eller
”The night they drove old Dixie down” låter sig visserligen inte att göras nu
för tiden. Helm kommer dock nära, så nära det går att komma.

Thomas Claesson

Porcelain ”…as it were. Here and there” (Porcelain Music)

Septetten Porcelain från Österbotten i Finland spelar back to basics proggrock med nordiska folkmusikinfluenser som ett viktigt inslag. Stommen i musiken är gitarrer, bas, trummor och inte minst klaviatur: keyboards, hammond och synth. Charlotta Kerbs sång ovanpå det hela är en mix av Robert Plant och en kulande fäbodjänta. Värt många lyssningar bara det!

Plattan …as it were. Here and there inleds funkfärgat, fartfyllt med Lost in Haze men är till övervägande del en ganska lugn, melankolisk historia och lagom jammig som sig bör, från sorgsna andraspåret Parts över långa Someone and love med pratsång som ur en återberättad novell och ett smått briljant gitarrsolo, mystiska Markens Gröde till vackra sistaspåret Vinden, som är det enda skrivna på svenska.

…as it were. Here and there är en angenäm bekantskap som förhoppningsvis får den renommé den förtjänar.

Mats Johansson

Giant ”Promise Land” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Snacka om att få valuta för pengarna, för den som köper ”Promise Land” förväntar sig förstås AOR-hårdrock med gitarren i fokus och det är precis vad som erbjuds här. Ja, just det: till skillnad från dom flesta AOR-artister så är gitarrerna mer framträdande än keyboards när det handlar om Giant (normalt brukar det vara 50/50).

Bandets fjärde (comeback-)skiva inleds starkt med Believer (Redux) som med sköna keyboardslingor, snygg körsång och ett läckert gitarrsolo ser till att lyssnaren är fast. Det fortsätter bra med titellåten Promise Land vars styrka är den övertygande sången i verserna. Skivans bästa refräng återfinns i fartfyllda Never Surrender. Och balladen Our Love är en typisk Giant-ballad av bästa klass. Men det är i femte låten Prisoner Of Love som det bränner till och det ordentligt med svängigt 70-talsgung. Klart bästa låten!

Individuellt så handlar det om gedigna insatser skivan igenom. Mest reagerar jag dock över nya utmärkta sångaren Terry Brock (Seventh Key, Strangeways) och alla läckra gitarrrsolon signerade John Roth (Winger).

Dann Huff är inte längre med i bandet på grund av andra åtaganden, men han har ändå funnits till hands vid skivinspelningen och det är säkert en av anledningarna till att det låter så bra. Betyget är nära en sänkning till 3,5 eftersom skivan hade vunnit på att kortas med ett par låtar. Men det handlar trots allt i huvudsak om AOR-hårdrock i toppskiktet och jag är säker på att fansen kommer att älska det. Om bara Giant vågar utforska de svängiga tongångarna i Prisoner Of Love mer på nästa skiva så kan det bli riktigt roligt…

Magnus Bergström

Grand Design ”Time Elevation” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Detta band med ursprung i Västmanland var sannerligen ingen njutbar lyssning.
När det ändå har lagts ner så mycket arbete av en grupp ambitiösa musiker blir
man häpen av att det mynnar ut i något så totalt intetsägande.

Att ha Def Leppard som förebild betyder att man har ett negativt saldo redan
från början. Jag har aldrig förstått originalets storhet och detta förtydligas
senast på SRF 2008 då en skara tappra åskådarna blev översköljda av skurar med
dåliga vibrationer. Nu finns det alltså en kopia som inte bara vill låta som DL
utan även gör det.

Kära Örebroare hmm.Jag menar kära Västeråsare: Det här är ingen stor dag för
gurkans hemstad. Ett band måste ha en egen själ, åtminstone en liten nyans som
gör att man känner att de har något eget. Vill man höra cover-band så kan man ta
en käpp och slå på en buske var som helst, så kommer de fram i strida strömmar.
Denna skiva kommer att vara totalt bortglömd när sista spåret har tonat ut.
Dessutom får man uppsöka ett fristående apotek och försöka bota den begynnande
huvudvärken.

För alla anhängare av Def Leppard så är detta om än inte en våt dröm så
åtminstone en förenklad ”replica”.
 
För alla oss andra vill jag rekommendera att uppsöka ett centralt beläget
gathörn. Då finns nämligen en möjlighet att man få höra ett fordon som är
utrustat med V8-motor. Inte så lätt så här års visserligen, men har man tur så
passerar förr eller senare en Van eller Pickup. Den musiken ger åtminstone några
sekunders lycka vilket är betydligt mer än Grand Design skapar med sitt nötande
maskingnissel som närmast påminner om en havererad tändkulemotors entoniga dunk,
dunk, dunk.

Thomas Claesson

Alkaline Trio ”This Addiction” (Hassle/Sound Pollution)

Alkaline Trio släpper nu sin sjunde fullängdare ”This Addiction”. Rent musikaliskt skulle man kunna placera dem någonstans i gränslandet mellan punk, skatepunk och MTV-punk i samma stil som Green Days senaste plattor. Det är melodiöst och ganska trallvänligt. Men trots att den känns producerad för MTV och radiostationer så är den här musiken inget som jag tror kommer gå hem hos kidsen. Det är lite för smalt och inte tillräckligt trallvänligt för det. Och det tackar jag för.

Plattan innehåller en hel drös låtar med personliga och starka texter, som alla ligger på den mörka planhalvan av tillvaron. Den låten som sticker ut mest rent textmässigt tycker jag är ”The American Scream” som handlar om en soldat som kom hem från Afghanistan och tog sitt liv vid sin mors grav. Ruggigt starkt! En annan låt som sticker ut både musikaliskt och textmässigt är öppningsspåret ”This Addiction” som är en skön punklåt om drogmissbruk och vägen tillbaka. Denna låt innehåller skivans starkaste refräng.

Jag gillar det här, även om några låtar på skivan inte är speciellt bra.

Lars Svantesson

Gamma Ray ”To The Metal” (Ear Music/Playground)

Det är absolut inte första och heller inte sista gången man stoppar in ett nytt album samt direkt känner ”Fan, det här har jag hört förut”. Gamma Ray släpper nu ”To the Metal” som inte erbjuder någon större överraskning. Det är så tyskt det kan bli skulle man kunna säga. Dessutom antar jag att fansen vill ha det på så vis. Men jag kunde inte låta bli att notera en sak som jag läste från bandets egen hemsida, jag citerar: “The new Gamma Ray offering is thoroughbred and classy, fast-paced and deep, and holds a few surprises in store which distinguish the band from the mass of acts who try their hand at similar styles and sounds.”

Nu undrar jag givetvis vad det är som skiljer Gamma Ray från just alla de andra, jag kanske inte har hört samma låtar som de själva?

Det är kompetent och stundtals trevligt. Man blir absolut inte helt besviken, ej heller finns det något som låter dåligt. Samtidigt bör man försöka ta i lite extra någon gång, såsom jag ansåg deras konkurrenter Helloween gjorde med albumet ”Gambling With the Devil”.

Jag hittar ingen klar favorit vilket också är udda, man brukar alltid hitta någon låt som lockar lite extra. Däremot hittar jag ganska snabbt låten ”No Need to Cry” som jag fullkomligt spyr av. Givetvis sätter sig låten på huvudet därtill!

Så om man är ett stort fan utav Gamma Ray har ni fått ännu ett album serverat. För er andra så är det intet nytt. Jag kommer inte rekommendera den här skivan, men samtidigt skadar det inte att plocka den på rea. Men ska Gamma Ray mäta sig med sina konkurrenter bör man stampa på gaspedalen och visa lite kärlek till musiken.

Ricky Löfqvist