nyaskivor.se

Joan Jett And The Blackhearts ”Greatest Hits” (Blackheart/Sound Pollution)

Ledsen om jag trampar radiorockfans på tårna, men hur kul är det med 21 låtar i rad där (nästan) inte en enda av dom sticker ut från mängden..? Å andra sidan fungerar säkert många av låtarna bra som partymusik på en blandskiva (det vill säga blandat med andra artister). Vad som gör att en Joan Jett-samling inte lyfter är enkelt att svara på: hennes ”släpiga” röst kombinerad med inställsamma radiomelodier blir helt enkelt för mycket i stora doser.

Men det går inte att förneka att Joan Jett har en stor skara fans, inget snack om den saken. Hon har en enastående karriär bakom sig. En karriär som startade när hon var 15 år i bandet det ultimata tjejrockbandet The Runaways.

Och nyutgivna Greatest Hits inkluderar låtar från hela karriären: från The Runaways Cherry Bomb till 2006 års coverhit A.C.D.C. (Sweet). Bäst på skivan är utan tvekan I Hate Myself For Loving You. Även om den på flera sätt är en kopia på utslitna I Love Rock N Roll så står den på egna och betydligt fräschare ben. Snacka om medryckande! Och småcharmiga Cherry Bomb känns trots att den har många år på nacken fortfarande ganska kul. Sämst på skivan är att ganska många av låtarna är snubblande nära hissmusik, brrr…

Joan Jett har en image som rocktjej med attityd men tyvärr är det bara att konstatera att i händerna på skivbolag som – i och för sig fullt förståeligt – vill sälja skivor så har mycket av attityden slipats bort.

Säkerligen rockar en svettig konsert med Joan Jett betydligt mer än vad den här samlingen lyckas med. Varför inte på någon svensk sommarfestival? Se det som ett hett tips! För övrigt är det i sommar premiär för filmen om The Runaways med bland andra Hollywood-stjärnorna Kristen Stewart och Dakota Fanning.

Magnus Bergström

Fotnot: 0,5 av betyget (2,5) delas ut till den miljömedvetna förpackningen. Ett välkommet steg i rätt riktning av skivindustrin.

Shout Out Louds ”Work” (Epic/Sony)

Shout Out Louds nya platta ”Work” träffar mig som en varm vårvind i ansiktet. Med dofter av 60-tal, gitarrer som spelar banala melodier och låtar som är så jämna att en tysk linjal framstår som en sågklinga kan bara leda till en sak; jag njuter och ler. Vinterns förlamande köld och bistra vindar har inte en chans. Våren är här.

Låtar som ”Walls” (en ren uppvisning hur man bygger upp en urstark poplåt), smart följd av ”The Candle Burned Out” och näst sista låten ”Show Me Something New” höjer medeltemperaturen i mitt musikliv med flera grader. Men största styrkan är dess jämnhet. Både låt- och hantverksmässigt. Produktionen är supergenuin, lyssna och lär alla som vill bli bra producenter.

Ett säkrare kort får du leta efter om du vill ha en riktigt bra och vårig pop-platta.

Köp, vrid upp volymen och njut av våren!

Hasse Carlsson

At The Gates ”The Flames Of The End” 3DVD (Earache/Sound Pollution)

2008 var året då det hände: At The Gates bestämde sig för att tillfälligt återförenas, och ge bandet det värdiga avslut som det förtjänade. Avskedsturnén som följde innebar bandets sista livekonserter någonsin och blev ett segertåg med klubb- och festivalspelningar över hela världen.

Självklart resulterade återföreningen i en dvd. Men inte vilken dvd som helst, nej, en läckert förpackad trippel-dvd med en imponerande speltid på 5 timmar och 20 minuter (!) med följande innehåll:

Under A Serpent Sun – The Story Of At The Gates
Mycket tidiga bilder från replokaler varvas med nygjorda intervjuer och liveklipp = välgjort är bara förnamnet. Undertecknad var tonårig hårdrockare under At The Gates tidiga år, så klippen från den tiden är utöver ett dokument över bandets första steg, även ett tidsdokument över hur hårdrockarna då klädde sig och umgicks. Exempelvis känner jag igen mig när bandmedlemmarna pratar om hur festerna var ett gäng grabbar som satt i en ring på golvet och drack öl…

Purgatory Unleashed – Live At Wacken 2008
På andra dvd:n pratar vi inte nostalgi utan det handlar om ett vitalt liveband som låter som death metal när den är som bäst (vilket visar att bandet var före sin tid). Konserten från Wacken är intensiv och välspelad. Lägg till ett bra ljud- och bildjobb (även om klippen ibland är överdrivet snabba) och tittaren/lyssnaren är i death metal-paradiset.

Only The Dead Are Smiling – Live Material From The Vaults
Som namnet antyder är tredje dvd:n fylld med olika klipp från 1996-2008, av varierande kvalitet. Häftigast är att höra den enorma allsången i Slaughter Of The Soul i New York 2008. Aten, Grekland var platsen för bandets absolut sista livekonsert hösten 2008 och klippen där ifrån får mig att tänka ”nu är det roliga slut”.

The Flames Of The End är ett magnifikt avsked av At The Gates, bandet som skapade det världsberömda ”Göteborgssoundet”. Helt enkelt så nära den perfekta musik-dvd:n som man kan komma, och självklart ett obligatoriskt köp för alla hårdrockare på jordklotet. Go!

Magnus Bergström

”The Pacific” Soundtrack (Rhino/Warner)

Den Steven Spielberg-producerade och hyllade HBO-tv-serien Band of Brothers (2001) i tio delar, om de amerikanska soldaternas deltagande i striderna i Europa under slutskedet av andra världskriget har fått en uppföljare: The Pacific, tillika skapad under överinseende av Mr. Spielberg. Serien har alldeles nyligen haft premiär på tv i USA söndagen den 14 mars.

I Band of Brothers var miljöerna alltså det grådaskiga och vintertonade bistra Europa. Denna gången utspelar sig handlingen på en annan samtidig men till klimatet ganska annorlunda krigsskådeplats – de svettdrypande och klaustrofobiskt solgassande hårda striderna mot japanerna på platser som Guadalcanal, Okinawa och Iwo Jima i Stillahavsområdet (serien spelades in i Australien).

Musiken till tv-serien är komponerad av de tre prominenta herrarna Hans Zimmer (Gladiator), Geoff Zanelli (Disturbia) och Blake Neely (The Mentalist) och presenteras nu på 1 stycke cd-skiva som fått världsrelease 9 mars.

Det här är som sig bör hantverksskickligt och funktionellt, symfoniskt pampigt och suggestivt svepande med mycket stråkar, utan att falla in i allt för givna schabloner. De episka ambitionerna ter sig dock ändå något konventionella ur filmmusikperspektiv och som cd-skiva sett önskar man att det här fanns en större variation med också fler lågmälda stämningsstycken. Man tenderar att till slut bli mätt på alla stråkorkestreringar.

Hans Zimmer har annars för övrigt vanan inne och är inte alls debutant när det gäller temat kring amerikanernas krig i Stilla havet under andra världskriget. Zimmer komponerade nämligen även musiken till mytomspunne Terence Malicks stora regissörs-comeback 1998 med den egensinniga och febriga krigsfilmen The Thin Red Line om striderna på Guadalcanal, baserad på James Jones stilbildande roman (1962) med samma namn.

Henric Ahlgren

Poisonblack ”Of Rust And Bones” (Century Media/EMI)

                        I butik: 24 mars

Poisonblacks fjärde fullängdare ”Of Rust And Bones” drar igång med ett riktigt bra spår, My Sun Shines Black. Villes röst är som den ska och de mörka tongångarna från deras tidigare album finns kvar. Bandet har på detta album använt sig av lite enklare inspelningsmetoder. Det är ingenting mer än två gitarrer, en bas, keyboard, trummor och sång som är inspelat. Man har också spelat in mycket live, alltså inte spelat in instrumenten var för sig till trummor och metronom(klick). I ljudbilden har man eftersträvat, som titeln på albumet antyder, ett skräpigare och rostigare ljud. Man vill helt klart lyfta fram rockkänslan. Resultatet blir ganska bra, det känns avskalat och genuint. Man lyckas få ett skönt gung, ett otrevligt mörker och texterna passar bra in i den musikala bilden man skapat. För att jämföra med deras äldre skivor så har det blivit rockigare, lugnare och mindre metal helt enkelt. Att säga om det är positivt eller negativt är svårt. Jag gillar båda typerna av Poisonblack. Även ifall de valt en liten annan riktning så finns ju det gamla bandet ändå kvar.

Ibland kan jag dock tröttna lite på låtarnas enkla struktur. Några låtar berör mig inte alls medan vissa lyckas ganska bra med det t.ex. Buried Alive och My World. Man har också några låtar som klockar över sju minuter, som förmodligen är tänkta som några epos som riktigt ska träffa en i hjärtat. Invisible är en av dessa som jag fastnat för. Vemod, sorg, ilska, you name it, den framkallar mycket. Med en textrad som ”I’m only good at destroying brain cells” så vet vi lite vart vi har dem textmässigt – underbart. Några fler bra låtar på skivan, förutom de ovan nämnda, är Casket Case och Down The Drain.

Intrycket blir efter några genomlyssningar ganska okej. Jag kan ändå önska lite mer variation. Kanske skulle de försöka komma ifrån rockliret lite oftare och bygga på de längre låtarna med bättre riff. Men betyget blir 3/5 djävulshorn till Of Rust And Bones. Det kan bli något giftigare.

Martin Engström

The Coal Porters ”Durango” (Prima Records/Border)

Det lär finnas en sammanslutning individer som i år samlats under parollen Vägra Vinter. Vad detta ställningstagande innebär vet jag inte på rak arm. För jag har mitt eget botemedel mot kyla och mörker. Jag rekommenderar en massiv dos vitaminrik musik. Oss emellan så funkar det mot alla väder, och allt annat också. Det bara är så.I dag rekommenderar musikdoktor Berglind bluegrassinjektioner med hjälp av Coal Portes nya CD Durango.

Bandet är idag englandsbaserade och leds av Sid Griffin som är levande legend inom countryrockfacket. Long Ryders var hans första band, där Byrdsstämmor och gitarrer samsades med den tidens punkattityd. Coal Porters har funnits i många år och i olika grupperingar. På de två sista skivorna har de satt tänderna i bluegrassmusiken och levererar i och med Durango en vad jag upplever uppdaterad version av denna amerikanska folkmusik. I musiken finns inga trummor eller slagverk. Den drivs framåt av basspelet som hela tiden ger både grund, rytm och tempo.

Sångstämmorna sitter limmade vid varandra  och bandets sångare använder ofta så kallad call and respons i både vers och refräng. Fiol,banjo,gitarr och mandolin kryddar det hela med högoktaniga insatser, både närd det gäller ensamblespel och solon. Några av låtarna bygger på traditionella melodier och tema som till exempel Pretty Polly och gospelinfluerade No More Chains. Men här finns också en hel nyskrivet material av Sid Griffin och fiolesset Carla Fray. Mitt i denna vidunderliga  brygd av amerikansk folkmusik dyker det upp en snabb hetsig version av Neil Youngs mästerliga Like A Hurricane.

Då glömmer man lätt fnasig vinterhud, snömodd och morgonmörker. Cole Porters Durango är härmed utsedd till vinterns bästa snabbverkande vitamindos. Ta minst 6-8 låtar om dagen.

Bengt Berglind

Crazy Lixx ”New Religion” (Frontiers/Triada/Bonnier Amigo)

                        I butik: 24 mars

Det är bara att konstatera att sleazehårdrockarna Crazy Lixx är en kraft att räkna med. Den uppenbara mognaden sedan debuten Loud Minority har inneburit ett stort kvalitetskliv uppåt, och bandet är numera ett av dom absolut bästa ”made in Sweden” i genren.

För vilken hårdrockare kan/vill värja sig mot låtar som:
Rock and a Hard Place – finfin och medryckande som drar igång musikfesten.
Blame It On Love – uppiggande i bästa Def Leppard-stil, i synnerhet refrängsmässigt.
Children of the Cross – skivans bästa refräng är en fröjd för öronen.
She’s Mine – svängigt utropstecken kryddad med ett läckert gitarrsolo.
What Of Our Love – en ”sleazifierad” power ballad med klädsamt klös.
Voodoo Woman – när gitarriffet drar igång så undrar jag om Zakk Wylde plötsligt är i farten… Bra!

Ja, ovanstående axplock är exempel på låtar som gör att lyssnarens intresse kvarstår skivan igenom. Styrka med stort S: Sångaren Danny Rexon har pipor som passar utmärkt för ändamålet. Svaghet med litet S: Hjulet är redan uppfunnet och så värst mycket nyskapande har inte bandet att komma med. Till sist är det bara att konstatera att det är något speciellt med kombinationen Polar Studios i Stockholm och producenten Chris Laney. Välljudande skapelsen New Religion är ett utmärkt exempel på detta.

Magnus Bergström

Andra Generationen ”Hippare Hoppare” (Metronome/Warner)

Kärnan i Andra Generationen har vid det här laget musicerat ihop i dryga två decennier.
Att de nu släpper blott tredje studioplattan kan ju tyckas lite futtigt, men anledningen till det stavas i vart fall inte e-n-e-r-g-i-b-r-i-s-t.

Undertecknad är tämligen förtjust i bandets alldeles egen variant av fartfylld multikulturell etno med basen i makedonsk folkmusik, men med färgstarka inslag från ett antal varierande håll och vardagsnära texter, främst på svenska.

Nya skivan Hippare Hoppare innehåller förstås melodifestivalbidraget med samma namn och Dogge Doggelito som gäst. För övrigt finns här pärlor som Muzika och Göteborg. Sammantaget är HH en föredömligt jämn historia. Kanske saknar jag ibland de lite klistrigare refrängerna som i forna, mästerliga VM-låten Heja Sverige! från 2006.

Mats Johansson

Efterklang ”Magic Chairs” (Rumraket/Playground)

Magic Chairs är danska experimentella rock-/popgruppen Efterklangs tredje fullängdsalbum. Gruppen har sedan starten år 2000 blivit alltmer omtalade internationellt och ligger nuförtiden på det brittiska skivbolaget The Leaf Label. Efterklangs debutalbum Tripper (2004) är för övrigt The Leaf Labels snabbast säljande debutalbum någonsin.

Efterklang musik kännetecknas av orkestrala och svävande arrangemang med många olika instrument, som dock på nya plattan stramats åt en del i riktning mot tydligare poplåtar. Ljudmässigt påminner gruppens musik stundtals om Coldplays flummigare utsvävningar eller Brian Enos soloexperiment. Och det är inget fel i det. ”I Was Playing Drums” är ett exempel på en underbar låt från plattan och lite av ett signum för det som är bäst med Efterklang, i min mening. Magic Chairs är på det stora hela en utsökt skiva.

Henric Ahlgren

Tobias Fröberg ”The Big Up” (Fire Egg/Playground)

En sorts släpig pop strömmar ur hörlurarna när jag spelar upp Tobias Fröbergs senaste platta som låter som den tillkommit i läget mellan dröm och verklighet. Det är nästan svårt att beskriva detta i ord, men det är en känsla jag får. Detta är inget negativt, tvärtom så får det mig att slappna av på ett utomordentligt sätt, vilket man kan behöva i en hektisk vardag. En vackert målad kärleksfull popmusik som tar med mig på en promenadrunda som jag kan tänka mig vandra många gånger.

Ett snyggt pophantverk om kärlek i vardagens kläder är vad vi får oss levererat i detta album. Tobias lirar alla instrument på albumet förutom trummor där han har Erik Nilsson från Existensminimum till hjälp. Med på plattan finns också Helgi Hrafn Jonsson från Sigur Ros på lite gästsång. Detta är en alldeles utomordentligt bra popskiva som jag varmt rekommenderar till alla som vill spisa fin svensk popmusik från 2010-talet. Det är helt och hållet ett album som bäst avnjuts från början till slut, men ett par låtar kanske sticker ut en aning mer och i mitt tycke är det ”When We Go To War” samt ”I Hope That I Die Before You”.  Tack Tobias för denna lilla värmande låga som värmer så fint i vinterkylan.

Tomas Ingemarsson